torsdag 4 juni 2009

20 år sedan skammens dag


Jag minns mina förväntningar inför mitt första besök i Kina 2005. Jag ville besöka landet men var samtidigt lite skeptisk till hur väl mottagen jag skulle bli som turist. Fördomarna låg noga paketerade i resväskan. Uppfattningen jag hade var att det på något sätt skulle märkas och kännas att det var en diktatur jag besökte, som om det på något sätt skulle ligga i luften. Synas på människorna. Det var naturligtvis trams. Jag möttes av en glad och nyfiken befolkning och en fantastisk huvudstad. Vakter överallt, javisst, men aldrig särskilt långt till ett leende om jag gick fram och förvirrat pekade på en karta. Kina är emellertid en diktatur och den som vill provocera och göra sin röst hörd, kan råka riktigt illa ut.

Det är i dag 20-årsminnet av det som blivit känt som massakern på Himmelska fridens torg. De kinesiska myndigheterna tar inga risker. De har blockerat YouTube, Flickr, Twitter, sökmotorer och en rad bloggtjänster, inklusive Blogger. Utländska mediers sändningar avbryts när Tian'anmen kommer på tal – såvida det inte handlar om gulliga semesterbilder av torget. Denna omfattande censur skulle kunna vittna om dåligt självförtroende och överdriven rädsla hos ledningen. Tror de att sanningen om händelser för 20 år sedan skulle orsaka en folklig storm så att partiets makt hotas? Det vore osannolikt. Inte ens de modiga studenterna och Beijingborna våren 1989 krävde att partiet skulle kastas ut från maktens boning utan ville ha ökade mänskliga rättigheter i form av yttrande- och mötesfrihet. De möttes av automatgevär och stridsvagnar. Det som ett tag såg ut att kunna bli en vacker fest för demokrati slutade i ett blodbad.

Som sinofil smärtar det att dels titta på Kinas blodiga 1900-talshistoria, dels se hur kommunistpartiet i dag hanterar sitt blodbefläckade förflutna i vår närtid. Den avskyvärda massakern på civila natten mellan den 3 och 4 juni 1989 är en gräslig historia. Det var natten då många fick upp ögonen för hur brutal den kinesiska regimen kan vara om den pressas, hur lite människoliv betyder när makten hotas.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton kräver att den kinesiska ledningen ska erkänna sitt ansvar för händelserna den 3-4 juni 1989, namnge de döda (som beräknas vara betydligt fler än de officiella siffrorna anger) och släppa de som fortfarande sitter fängslade för sin delaktighet (eller påstådda delaktighet) i demonstrationerna. Det är ett bra och tydligt ställningstagande från USA. Men det kommer att falla för döva öron. Den kinesiska ledningen har redan visat precis hur den avser att hantera denna minnesdag: med kontroll, kontroll och mer kontroll. Himmelska fridens torg är fullt av vakter och poliser, både uniformerade och civila. Inte ens enmansprotester tillåts. Personer som väntas protestera bevakas eller skjutsas ut ur Beijing.

Ledningen vill eliminera datumet ur historieböckerna och till stor del tycks de ha lyckats. Kunskapen bland dagens kineser är begränsad och de som vet vill inte gärna prata om det. Självcensur är också en sorts seger för det styrande partiet. Kommunistpartiets linje sedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer inleddes har varit att genom ekonomisk utveckling mota missnöje i grind. Det har fungerat väl. Kineser är i dag allt mer upptagna av att berika sig själva ekonomiskt, att få ett gott medelklassliv. Ungdomar tycks politiskt ointresserade eller apatiska. Partiet har fått härska i fred.

Det brukar sägas att demokratiska reformer är oundvikliga, att demokrati kommer som ett brev på posten om bara ekonomiska liberaliseringar först görs och befolkningens välstånd växer. Kina kan bli beviset för att det inte alls behöver förhålla sig så. Mitt under en global ekonomisk kris kastas storögda blickar från västvärldens demokratier mot en skickligt styrd kapitalistisk kommandoekonomi i Kina. I takt med att Kinas inflytande i världen ökar och västvärldens beroende av den kinesiska ledningen växer, minskar också viljan att kritisera kommunistpartiets maktherravälde.

Jag tror och hoppas på en demokratisk utveckling. Det måste man ju göra. Men jag befarar att vi måste ha ett väldigt långt tidsperspektiv för att kunna mäta relevanta demokratiska reformer. Skillnaden mellan Kina och exempelvis Kuba och Nordkorea är att i de två sistnämnda länderna kan ett ledarbyte betyda en enorm skillnad. När Fidel Castro lämnade över till brodern Raúl genomfördes genast vissa reformer, trots att Fidel fortfarande är i livet. Mer lär komma, men det lär dröja innan reformer på Kuba hotar regimens maktställning.

När Nordkoreas Kim Jong-Il slutligen kastar in handduken och överlämnar tronen till någon av sina söner, är det inte alls säkert att status quo kommer att upprätthållas. En enväldig härskare i den slutna stalinistiska regimen har chansen att genomföra genomgripande förändringar – utan att för den sakens skull smutskasta Den Store Ledaren eller partiet. Även om enskilda män utan tvivel haft väldigt stort inflytande på förändringar i Kina, är det svårare att se detta hända i dagens ledning. Vem ska ta steget och släppa på partiets kontroll? Och hur ska det motiveras? Rädslan för att en öppen söm ska leda till att hela kostymen rämnar är uppenbar. Regimens mål är att bli en ekonomisk supermakt och i den agendan ingår inte demokratiska reformer. De skulle tvärtom kunna anses lägga hinder i vägen för fortsatt expansion.

Det förekommer protester i Kina. Men det är ofta lokala protester mot de lokala politikerna, inte sällan efter anklagelser om korruption. Sådant går att hantera för centralregeringen. Huvuden kan rulla på lokal nivå utan att partiets ställning hotas. Men vem vågar i dag sätta sig upp mot partiet i Beijing?

Inget varar för evigt, ej heller kommunistpartiets makt i Kina. Det är dock svårt att föreställa sig något annat just nu. Det är på många sätt en dyster dag.

Se gärna den skakande dokumentären om massakern som sändes nyligen i Dokument utifrån.

Den 4 juni 2009 på Himmelska fridens torg kommer att passera lugnt
(bilden togs 2007).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.