Med Barbapapa som statsminister

PJ Anders Linder skrev bra om borgerlighetens kapitulation i traditionella frihetsfrågor den 14 juni. Han följer upp det i dag med anledning av att det som tidigare var traditionellt borgerliga ståndpunkter - i korthet individens frihet för individens egen skull - nu klassas som "piratpartism".

Tyvärr har PJ Anders Linder helt rätt. Reinfeldt pratar inte om frihet för frihetens skull. Perspektivet är alltid statens, politikerns. Skattesänkningar motiveras med att de får människor att arbeta mer vilket i sin tur ger mer klirr i statskassan. Inte för att det är moraliskt rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar. Detta blev tydligt i partiledardebatten i SVT före EU-valet. Blocken stod på varsin sida och pratade skattepolitik. Den enda som reagerade mot beskrivningen att alliansregeringen "sprätte ut" skattepengar på skattesänkningar var Maud Olofsson. Hon frågade upprört: "Vems pengar är det vi pratar om , egentligen?!" Ja, just det. Medborgarnas.

De nya moderaternas avideologisering är både upprörande och farlig, särskilt som den lett till det enda som betyder något i politikens värld: framgång i opinionen. Detta riskerar att avideologisera hela borgerligheten. Det lönar sig inte längre att prata idéer, värderingar och ideologi. Skatter ska inte sänkas för att människor har rätt att få behålla mer av sina inkomster utan för att det passar in i arbetslinjen. Till och med avvecklade statliga monopol ska behållas under viss statlig kontroll. Fackets makt på arbetsmarknaden ska säkras. "Den svenska modellen" i EU tryggas. Reinfeldts moderater är helt enkelt livrädda för att väljarna ska kunna ana ens ett litet uns av ideologi i något av regeringens ställningstaganden.

Valet 2006 var historiskt, som varje borgerlig valseger i Sverige är. Denna gång lyckades dock fyra borgerliga partier ta över makten i en högkonjunktur med goda möjligheter att verkligen genomföra betydande förändringar. Nu fanns chansen att, samtidigt som en skadskjuten socialdemokrati slickade sina sår och funderade över framtiden, ta över problemformuleringarna och driva på för ett borgerligt värderingsskifte. Inget av detta har skett.

Statsminister Reinfeldts och partisekreterare Schlingsmanns paroll har varit att möta och lösa människors problem i vardagen. Till detta har man emellertid ingen egen analys, ingen ideologisk grund att stå på. Vad vi har fått se är i stället en stor politisk Barbapapa som omformar budskap och mångåriga politiska idéer för att vinna politiska poänger och göra sig tillräckligt lealös för att ingen socialdemokrat någonsin ska kunna koppla ett grenlås på honom. Effektivt i opinionen, onekligen. Men följden blir att ingen vet vart detta land är på väg. Med en slingrande Barbapapa vid ratten kan det bära åt vilket håll som helst. Det borde göra alla med ett eget tänkande och visioner om framtiden nervösa.

Frågan är om det någonsin har funnits ett lämpligare tillfälle att känna politisk apati än just nu.

Reinfeldt med sina statsråd.