Kultur som kultur

Folkpartisten Camilla Lindberg lade en motion om att sänka momsen på datorspel (vi får förmoda att det inbegriper alla spel) från 25 till sex procent, dvs. till den nivå som gäller för annan kultur. Hon blev då utskrattad av sina kollegor. Jag vet inte vad i förslaget som var så hysteriskt roligt, men det verkar fortfarande finnas en syn som säger att spel är för barn och att det innerst inne är skadligt. Detta märks ofta när olika medier presenterar undersökningar som visar att spel ökar inlärningsförmågan eller reaktionsförmågan hos den som spelar. Är det relevant? Måste man hitta ursäkter som dessa för att få spela med gott samvete, räcker det inte att konstatera att man spelar för att det är kul?

Även artikeln i E24 genomsyras av denna skepsis. "Ser du inga nackdelar med datorspel?", "Ser du ingen fara med sänkt moms?" Vad skulle faran vara i att spel blir billigare? Den stora kundgruppen är faktiskt inte barn längre utan vuxna män som har vuxit upp med spel och har det som ett fortsatt intresse. Människor som formulerar dessa frågor skulle aldrig komma på tanken att fråga sig om sänkta priser på biobesök eller lägre inträden till landets museer skulle öka besökarantalet och därmed vara skadligt.