Jag har skrivit om genusperspektiv och feministiska irrläror både här och här, men dessa frågor dör ju inte. De aktualiseras ständigt i debatten. Om två veckor håller moderaterna stämma och då riskerar partiet att anta en feministisk syn på samhället.
Jag är inte så mycket orolig som jag är förvånad över att moderaterna har svängt och nu pratar om värdet av ”feministiska teorier och genusvetenskap” för att öka kunskapen om könsroller och diskriminering. Detta är inte anständigt för ett borgerligt parti. När partiet väl har accepterat den feministiska logiken, hur långt kommer man att gå? Feminismen har många grenar, alltifrån radikalfeminismen (som betonar mäns makt och kontroll över kvinnors kroppar), den marxistiska feminismen (som menar att roten till det förment strukturella könsförtrycket skulle vara kapitalismen) till andra radikala avyttringar där själva existensen av kön ifrågasätts. Det finns även radikala feminister som menar att heterosexualiteten är en politisk institution och en maktfaktor i manssamhället som måste bekämpas. Vad är det som moderaterna vill lära sig med hjälp av dessa teorier?
Bärande i feminismen är idén om det falska medvetandet. Den som inte är feminist vet helt enkelt inte sitt eget bästa. Därför spelar det ingen roll om en majoritet av barnfamiljerna inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring, när den väl är genomförd kommer alla att tycka att det var en bra åtgärd. Feministerna ligger alltså steget före.
Men påverkas vi inte alls av samhällets värderingar och förväntningar? Jo, det är klart att vi gör. Det är oundvikligt att föräldrars och lärares värderingar avspeglas i hur de behandlar barnen, exempelvis. Men vad vill vi åstadkomma med denna insikt? Jag fick en rätt traditionell uppfostran. I en feminists ögon skulle det ha varit skadligt för mig att min förskola inte hade något pedagogiskt genusmedvetande. Det skulle på något sätt fängsla mig i en könsroll och förhindra min fulla potential som människa i vuxen ålder. Men hur kan de visa det? Hur kan någon visa att jag har lidit på ett personligt plan av en traditionell ickefeministisk uppfostran? Det går ju inte. Alltså blir hela resonemanget spekulativt och hypotetiskt och i förlängningen irrelevant.
En gängse uppfattning tycks vara att feminism handlar om jämställdhet mellan könen, lika lön för lika arbete och andra politiskt korrekta krav. På samma sätt skulle en vänsterpartistisk partiledare säga att ”deras” socialism handlar om sex timmars arbetsdag och gratis SL-kort. Förenklingen och förvanskningen är på ungefär samma nivå. Feminismen delar nämligen i stora drag socialismens kollektivistiska människosyn, övertygelsen om osynliga strukturer och tanken om falskt medvetande.
Feminismens mål är i grunden att förändra människan. Genusvetenskapen och könsmaktsordningen är viktiga begrepp i den kampen. Utopiska ideal ska alltid ifrågasättas och det gäller i högsta grad feminismen. Det vore tragiskt om Sveriges största borgerliga parti bytte sida i den kampen.
Well, jag och andra individualister som t ex Petra Östergren passar bra i din beskrivning? Vi är ju faktiskt "feminister"? Allt är inte ungefär samma lika. Och även vi skiljer oss åt.
SvaraRaderaProblemet med breda beskrivningar som aspirerar på att beskriva nyanser ibland blir rätt misslyckade.
Det är väl sedan så att vi har en borgerlig regering som stödjer en fördelningspolitik för att utjämna sociala och ekonomiska skillnader. Vad är den avgrundsdjupa skillnaden där menar du? Att någon delar likartade kollektivistiskt präglade feministiska ståndpunkter - som anti-porr - lär ju inte vara så förvånande? Jag tycker det är helt logiskt.
Visst vet jag att det även finns "liberala feminister" och folk inom borgerligheten som kallar sig och ser sig som feminister. Min fråga är då: hur definierar en liberal feminist feminismen?
SvaraRaderaPoängen är att moderaterna tidigare har avfärdat det feministiska könsmaktsperspektivet, det om förment strukturell diskriminering. Risken är nu stor att partiet under den kommande stämman accepterar denna verklighetsbeskrivning.