Kommunistpartiets kongress har i år omgärdats av ovanligt mycket hemlighetsmakeri. Normalt borde vi åtminstone fått ett datum någon gång i somras, men fram till alldeles nyligen hölls även tidpunkten hemlig. Nu vet vi att den 18 kongressen inleds den 8 november.
Vicepresident Xi Jinping väntas ta över efter Hu Jintao, först som partiets generalsekreterare och nästa år även som president. Li Keqiang tros efterträda Wen Jiabao som premiärminister nästa år. I detta ligger i sig inte mycket dramatik. Men det spekuleras mycket om starka interna stridigheter mellan traditionalister och de som vill öppna upp Kina mer. Lägg därtill bittra personstrider, som förmodligen kostade Bo Xilai jobbet, partimedlemskapet (och kanske friheten).
De nya ledarna kommer att ha
stora utmaningar framför sig: skenade inkomstskillnader, korruption, miljöförstöring och vattenbrist. Dessutom måste partiet försöka hitta ett sätt kommunicera med medborgarna i stället för att öka censuren. Mikrobloggen Weibo har gjort censuren i praktiken verkningslös. Alltför många har redan hunnit se det som partiet inte ville att någon skulle få se när censuren plockar bort det. I längden är det ohållbart för partiets trovärdighet.
Och så har vi frågan som Wen Jiabao vid ett ansenligt antal tillfällen har berört och även censurerats för: demokratin. Kommer Kina någonsin att bli det vi i västerländsk betydelse menar med ordet? Från att ha varit mycket optimistiska tycks nu alltfler bedömare luta mot att enpartistyret består i ytterligare några decennier. Men den arabiska våren har visat hur till synes väldigt stabila regimer utan en aktiv opposition kan falla oväntat.
I takt med att Kina öppnats upp, vuxit till en ekonomisk stormakt och att västs relationer till jättelandet normaliserats har vi kommit att betrakta Mittens rike som ett land bland andra. För den västerländska besökaren framstår Kina som alltmer västerländskt.
Det är inte en falsk bild. Kina har tagit jättekliv framåt sedan de förfärliga Maoåren. Men att Xi Jinping kunde försvinna från offentligheten under två veckor i september - vilket givetvis skapade rykten om hans hälsa och om maktstrider i partitoppen inför ledarskiftet - visar att Kina på vissa områden fortfarande är långt ifrån som våra västerländska stater. Maktkoncentrationen till partiet, det genompolitiserade rättsväsendet, den korporativistiska kapitalismen - det är mycket som särskiljer Kina från USA eller valfri västdemokrati. Och däri ligger många av de problem som Kina dras med.
Hu Jintaos starkaste kort - ekonomin - håller också på att sakta in. Tillväxten för 2012 väntas bli den lägsta på 2000-talet. Sannolikt kan de kinesiska ledarna söka i stjärnorna efter de tvåsiffriga tillväxttal som Hu kunnat skryta med under sin tid som president. Den inhemska konsumtionen måste öka.
Nu viker exporten och många tror att Kinas storstäder kommer att drabbas av en enorm sprickande bostadsbubbla. Även enorma ofinansierade investeringsprojekt i Kinas större städer - lokala partipampars monument över sig själva - riskerar att slå tillbaka. De höga tillväxtsiffrorna som bländat en hel värld har av somliga anklagats för att vara friserade. På grund av den bristande transparensen är det svårt att säga hur läget egentligen ser ut.
Kina har fortfarande en enorm outnyttjad potential. Men för att uppnå den behöver de nya ledarna göra en rad stora och viktiga val som omprövar tidigare ledares ställningstaganden. Ettbarnspolitiken gör just nu att det föds för få barn i Kina. Landet har en åldrande befolkning men saknar ett socialförsäkrings- eller pensionssystem. För att bygga upp en långsiktigt fungerande ekonomi behövs en förutsägbarhet som det nyckfulla partistyrda systemet i dag inte kan erbjuda.
Utmaningarna är som synes många för de ledare som ska styra Kina de kommande åren. Efter tio synnerligen framgångsrika år kan det vänta tio betydligt tuffare i Mittens rike.
