I dag inleds den 18 partikongressens tredje plenum (Quántǐ huìyì, 全体会议) i Beijing. Förväntningarna på vad som ska komma ur dessa fyra dagar långa diskussioner är höga, inte minst mot bakgrund av vilka genomgripande förändringar tidigare tredje plenum resulterat i.
De kinesiska ledarna har en diger lista på vad som behöver göras:
Ekonomiskt måste de statliga bolagens särställning brytas för att möjliggöra för ett ökat privat företagande. Den ekonomiska frizonen i delar av Shanghai, som invigdes 29 september, kan vara ett tecken på att dessa tankar inte är helt främmande för det kinesiska styret. Därutöver behöver Kina öka den inhemska konsumtionen och få den inre marknaden att växa. Jordreformer i form av ökad äganderätt är också nödvändiga.
Det finns ganska goda skäl att förvänta sig en del resultat här. Premiärminister Li Keqiang har påtalat vikten av omedelbara ekonomiska reformer, och lyft fram ett visst ökat självstyre för, eller ökad delegering av makt till, provinserna som en del i detta.
Politiskt krävs ännu större reformer. Det talas de facto om "politisk omstrukturering", men vad det betyder i praktiken är inte självklart. Vad som skulle behöva åstadkommas är givet: Rättsväsendet måste bli mer oberoende av partiet, den förödande korruptionen bekämpas på alla nivåer och repressionen av yttrande- och informationsfriheten minska. Utan dessa reformer, som förvisso är oerhört känsliga för ett parti som fortfarande hänvisar till Mao Zedong som sin ledstjärna, kommer Kina på sikt stanna i utvecklingen.
De kinesiska ledarna har varit tämligen öppna med vilka problem som Kina dras med. De är högst medvetna om att korruptionen ses som ett av de allra största problemen bland vanliga medborgare - detta har stora opinionsundersökningar tydligt visat. Såväl tidigare premiärministern Wen Jiabao som nye presidenten Xi Jinping har hävdat behov av att bekämpa korruptionen.
Men hittills har partiet främst arbetat för att markera exempel genom att sätta dit personer som antingen betraktas som hot (Bo Xilai) eller befinner sig långt ned i näringskedjan att de är umbärliga (lokala pampar). Korruptionen som sådan är en så vital del av det system som KKP lever av att det är svårt att tänka sig hur partiet ska kunna bekämpa den utan pardon och samtidigt behålla makten.
Det finns således goda skäl att vara återhållsam i sina förväntningar av resultaten från tredje plenum. Xi Jinping har att balansera liberala och konservativa krafter i partiet, och gamla rävar som Hu Jintao finns fortfarande kvar bakom kulisserna. Xi sitter ingalunda i en allsmäktig position. Men han kan åtminstone peka ut riktningen.
Kina har en lång historia av auktoritärt ledarskap och väldigt lite erfarenhet av ett fungerande demokratiskt styre. Det finns därför en inneboende motvilja mot decentralisering av makt. Rädslan för kaos, luàn 乱, talar för att partiet sitter kvar så länge utvecklingen fortsätter i rätt riktning i maklig takt och det inte finns ett tydligt alternativ.
Hur ett sådant alternativ ska kunna uppstå när varje form av politisk kritik leder till husarrest, böter eller fängelse är väldigt svårt att se. Förändringen måste börja uppifrån.
