IS-krigare är inte vilka kriminella som helst

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument "i arbetet mot våldsbejakande extremism". Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för "Stockholmsmodellen". Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Spola fram till i dag. Frågan om hur kommuner ska hantera återvändande IS-sympatisörer har åter hamnat i strålkastarljuset efter att Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism yppat något som påminner om Ewa Larssons "Stockholmsmodell". Så här beskrivs den av Sveriges Radio:

I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning och försörjning. 

Det arbetssättet får stöd i en rapport från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapportförfattaren, Christoffer Carlsson, menar att en person som vill lämna extremistmiljöer ofta behöver stöd för att kunna göra det.  

– Det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet. När individer lämnar vill de lämna till något annat, har man inte resurser till det så är det svårt att förverkliga det.

Resonemanget från både Lund och den nationella samordnaren är förbluffande naivt. Det är naturligt att kommunen fokuserar på sociala insatser i stället för rättsliga - de sistnämnda ligger på polisens och rättsväsendets bord. Men naiviteten blir tydlig när återvändande IS-krigare som har ledsnat på att halshugga fler otrogna jämställs med exempelvis avhoppare från en nazistisk grupp.

Lunds kommunala samordnare Anna Sjöstrand gör inte saken bättre när hon hävdar att "man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss" och tillägger att "vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle."

Ett felaktigt val. Som om det handlade om snatteri eller möjligen en bilstöld i sena tonåren. En så här hopplöst infantil inställning till folkmördare och dess sympatisörer får vi bara inte ha. Ej heller hos kommunala företrädare som ska behandla alla kommuninvånare lika.

I efterhand har det uppstått en diskussion om vad den där handlingsplanen i Lund egentligen innehöll. En titt på den visar att Lunds kommun ser på avhoppade jihadister som vilka exkriminella som helst, vilket jag tror är ett misstag.

Sydsvenskan gör en stor grej av debatten när tidningen hävdar att "Borgerliga politiker trodde på myter om lyxliv för avhoppade IS-krigare". Det är fascinerande att Sydsvenskan i en artikel som vill knäppa några borgerliga politiker på näsan själva gör sig skyldiga till en halmgubbe redan i rubriken. Något lyxliv har ingen pratat om - däremot har relevanta invändningar inkommit mot tanken på att avhoppade IS-jihadister ska få hjälp med bostad och arbete.

Det bästa vore förstås om dessa människor med blod på sina händer aldrig kom tillbaka till Sverige över huvud taget. Men när de väl gör det måste vi fundera över vad som är bäst för hela samhället, inte främst för den som återvänder.

Det kanske är så att vissa brott är så fasansfulla, och utgör brott mot hela mänskligheten, att medborgarskapet faktiskt kan dras tillbaka. Personen i fråga har i dessa fall exkluderat sig själv från det svenska samhället. Den saken borde utredas.

Oundvikligen finns en rad rättssäkerhetsaspekter här som måste beaktas - om en person inte kan fällas för brott, kan samhället ändå ge sanktioner? Ska vi i stället för att tänka integrering tvärtom tänka exkludering av före detta IS-jhadister?

En sak är i alla fall säker: vi ska inte inbilla oss att integrering av IS-sympatisörer i det öppna demokratiska samhället kan ske med jobb och bostad.