Jag funderar ibland över Sveriges krisberedskap, hur vårt land skulle klara en större nationell katastrof. Sverige har varit förskonat från större katastrofer i modern tid, men tittar vi på det som har hänt är facit inte särskilt upplyftande.
Sverige har haft för vana att välja naivitet framför beredskap. Att tro alla om gott. Att satsa på fluff och flum i stället för polis, försvar och rättsväsende. Denna prioritering kan få fullständigt katastrofala konsekvenser om det värsta väl inträffar. Det är därför tur att det moderna Sverige inte har drabbats av militära angrepp eller terrorattacker. Hur skulle vi klara något sådant? Inte alls, är mitt svar.
När USA drabbades av den exceptionella attacken den 11 september 2001 slöt sig landet samman mot en yttre fiende. När George W Bush klev upp på resterna av World Trade Center och sade att de som krossat byggnaderna minsann snart skulle få höra från det amerikanska folket, skanderade åhörarna "USA! USA!".
Jag funderar över hur reaktionen hade blivit i Sverige efter ett förödande terrorattentat i centrala Stockholm. Skulle Dan Eliasson känna medlidande med gärningsmännen? Skulle Henrik Arnstad utpeka Sverigedemokraterna? Skulle Stefan Löfven säga att Sverige varit naivt? Nja, det har han ju redan gjort.
En sak är nog i alla fall säker: Det offentliga Sverige skulle inte klara en större attack, och landet som sådant skulle inte sluta sig samman. Därtill är Sverige alltför polariserat, splittrat och oförberett.
Tidigare bloggat:
Sverige och krisberedskapen
Se även:
Intervju med George W Bush om tiden under och efter attackerna
21 kommentarer:
Hej.
När Sverige utsätts för en större attack kommer vi att reagera med en axelryckning, och när vem det än är som är statsmuppminister uppmanar till sammanhållning eller sjunga en psalm eller nåt annat, kommer vi att tänka, tycka och säga: 'Ställa upp? För er ert dj*vla byk som pantat bort vårt land och våra barns framtid för era öppna gränser och hjärtan? Ställa upp och kämpa på för att nidingar, rövare, parasiter och våldtäktsmän från hela världen fått äta sig feta på våra förfäders arbete? Aldrig i livet att jag ställer upp på surdegsfetischister från Söder, eller alla de som flyttat till så svenska områden de haft råd till och ändå fortsatt rösta på samma idioter som skapat problemen.'
Eller så är det jag som har blivit gammal och bitter, med hjärtat fullt med sorg och ilska. Hur skulle vi kunna samlas runt något alls, i ett land där det som skall föreställa statsmakten inte kan (här försökte jag komma på något allomfattande exempel, men 'inte kan' är nog den bästa sammanfattningen).
Stackars poliser som skall försöka agera respons vid ett riktigt attentat, mot en tränad och koordinerad motståndare. Stackars de människor som råkar stå i närheten. Stackars de som överlever, och offrens anhöriga, för de kommer att hånas, hatas och bespottas om de så mycket som knystar om rättsskipning, för att inte tala om rättvisa och vedergällning. De kommer att leva resten av sina liv med insikten att den svenska staten vill tre saker med dig: att du lyder, att du betalar och att du håller k*ft.
Jämför med amerikaner, eller i princip vilket annat folk som helst.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
" '[N]är vem det än är som är statsmuppminister uppmanar till sammanhållning eller sjunga en psalm eller nåt annat, kommer vi att tänka, tycka och säga: 'Ställa upp? För er ert dj*vla byk som pantat bort vårt land och våra barns framtid för era öppna gränser och hjärtan? Ställa upp och kämpa på för att nidingar, rövare, parasiter och våldtäktsmän från hela världen fått äta sig feta på våra förfäders arbete? Aldrig i livet att jag ställer upp på surdegsfetischister från Söder, eller alla de som flyttat till så svenska områden de haft råd till och ändå fortsatt rösta på samma idioter som skapat problemen.' "
Det skriver jag under på.
Magne
Ponera Estoniakarastrofen var en terroristattack
där våra helikoptrar då inte hade fungerande winchar till att lyfta nödställda ur havet, i dag har vi väl inga helikoptrar över huvud taget.
Kanske Finland kan komma till räddning åter igen.
Tror tyvärr Rikard har helt rätt.
Är tredje generationens invandrare och har får mig itutat med modersmjölken att som det ska man vara nettobidragare.
Har dock fram till för några år sedan sett mig som 100 procent svensk, läst mycket svensk historia och folkliv, jobbat i svensk basnäring(skogsbruk) och har verkligen varit stolt Svensk. När jag var i Tyskland med motorsågen under en stormfällning sent 80 tal sa de tyska skogsarbetarna "die Schweden" med respekt.
Nu vet jag inte var jag står. På jobbet har jag kommit på mig själv med att säga -ni svenskar, när vi diskuterar någon ny vansinnighet som förvånansvärt många försvarar.
Vi behöver bara gå till den stora skogsbranden i Västmanland häromåret för att få en uppfattning om hur illa det är ställt vid större katastrofer - läget kan överföras på många håll inom vårt totalförsvar. Där uppdagades många brister och flera kritikers farhågor besannades: dålig/nedbantad beredskap, otydlig befälsföring, bristfällig kommunikation mellan olika samhälleliga instanser, dålig information till allmänheten i riskområdet, rutiner som inte höll vid stress, pinsam insikt av vi bantat bort förmågan till brandbekämpning från luften mm. En insikt efteråt var att dyrbar tid gick till spillo initialt tack vare bristfällig kommunikation och ledning.
Denna händelse gällde nu "bara" en skogsbrand. Men såväl polis som försvar är relativt försvagade jämfört med för något decennium sedan. Sedan dess har vi ju dessutom öppnat våra hjärtan/plånböcker/gränser som lök på laxen med stora kostnader som inte direkt underlättar en rekonstruktion av vårt totalförsvar.
Den kapital-och materialförstöring som destruktionen av våra mobiliseringsförråd med vapen, ammunition, uniformer etc innebar torde sakna motsvarighet i något annan civiliserat land. Här vilar ansvaret tungt på Reinfeldts regeringsperiod. Hans personliga engagemang för att avfärda landets försvar som ett särintresse förtjänar att uppmärksammas när vi skriver historia.
Jag delar också lärare Rikards farhåga att skulle det värsta hända skulle svenska folket inte stå upp enade mot fienden. Vi skulle förmodligen även få en hätsk debatt mellan vanligt sunt folk och delar av en relativiserande elit som skulle häckla pöbelns vrede och mana till förståelse och en utsträckt hand till de som angriper vårt samhällssystem.
räcker med ett mindre terrorattentat så säckar det offentliga Sverige ihop helt,polis,försvar,övriga myndigheter klarar inte ens av dagens nivå. Sverige är idag ett ruttet hus,sparka in dörren så rasar det i småbitar, våra myndigheter är bra på att sprätt på skattepengarna och inget annat. de har inte lärt sig efter Palmemordet, Estonia 94,tsunamin,annalindh mordet, etc,etc.
Inte ens det faktum att "svenskar" utmärker sig utomlands kommer att kunna förändra något förrän det värsta har hänt.Men då sätter vi allt till en utredning!
En attack mot Sverige kommer att resultera i ett fackeltåg mot rasism.
Minns även Sveriges totala tafflighet, när tsunamin slog till i bortre Asien, den 26 december 2004. Tjänstgörande statssekreteraren (s) Lars 'amfibieansiktet' Danielsson hade lämnat sin tjänstestol på regeringskansliet, och cyklat iväg för en herdestund med älskarinnan. Både i Sverige, och på plats i Thailand, var Sverige sämst av alla länder, att hantera krisen. Vi är sannolikt ännu sämre idag, moraset inom både politiken och ämbetsverken borgar för detta.
Visst är responsen i Sverige vag, men den slags scener som utspelades vid Ground Zero, där presidenten utlovar att vi ska jaga dessa fega uslingar ur deras gryt och folkmassan skanderar "USA, USA!" förekommer nog bara i stormakter, om vi ska vara ärliga. Eller: i länder som verkligen har kapaciteten att slå till på andra sidan jorden och på allvar sätta sig i respekt. Efter attentatet mot synagogan i Köpenhamn såg man inte den danska regeringen hota med flyganfall mot IS, inte ens med USA som proxy, och reaktionen från folket var mera av typen tyst minut och lugn uppslutning än hejaklack. Jag kan inte heller minnas att den danska regeringen ropade att man skulle bomba fegisarna till grus när bråket kring Muhammedkarikatyrerna pågick som bäst och ett par danska och svenska ambassader hade brunnit.
Om man hade haft ett attentat med femtio eller hundra döda i Prag, Manila eller Bangkok (och av en grupp som hade sina rötter någonstans långt borta) så hade du förmodligen inte heller fått se den typen av stolta cowboyreaktioner; de förutsätter att landet har en invand självbild som militär stormakt med rätt att visa hela världen var skåpet ska stå. Sverige har inte spelat i den ligan sedan Karl XII:s tid.
Häromdagen gav jag upp på Sverige. På riktigt. Efter decennier av politiska ansträngningar, och debatt. Jag arbetar och sover här. Ett tag. Mer än så är det inte. Vänsterideologin dödade Sverige.
Om något skulle hända i Sverige, eller när det händer i Sverige, kommer vi att anbefallas att inte låta oss skrämmas.Vi ska inte göra som dom andra vill eftersom de då har vunnit.Vi ska tända marschaller, lägga ner nallebjörnar och stå i grupp och sjunga we shall overcome.Media finns på plats så statsministern kommer flygande långt bortifrån.Speciellt inbjudna och speciellt utvalda håller tårdrypande tal.Vi ska inte skuldbelägga någon eftersom det inte är någons fel.Det bara blev så och det är inte OK.
Sedan är vi precis så rädda och skrämda som vi inte skulle vara och betalar för att få vara med en gång till.
Det är det svenskaste av allt!
@ Anonym 12:31
"Häromdagen gav jag upp på Sverige. På riktigt. Efter decennier av politiska ansträngningar, och debatt. Jag arbetar och sover här. Ett tag. Mer än så är det inte. Vänsterideologin dödade Sverige."
Var det något särskilt som hände häromdagen?
Jag har också gett upp Sverige, och jag kan sätta ett datum på det. Det var några enstaka dagar efter det rasistiskt betingade mordet på IKEA den 10 augusti 2015. Efter det spelar det för mig ingen större roll vad det självutnämnda svenska etablissemanget gör eller inte gör. Mitt förtroende är slutgiltigt brutet. Jag arbetar och sover här – ett tag till.
Det politiska och journalistiska etablissemanget föraktar folket och har dessutom uppviglat ett stort antal vanliga människor ("regimens fotsoldater") till att åsiktskontrollera sina medmänniskor. Genom etablissemangets hätska utfall har det skapats en spricka genom det svenska folket – mellan dem som av ideologisk övertygelse eller okunskap är lojal med regimen och dem som inser samhällsförfallet och vägrar kompromissa. Alltför många svenskar är inte tillräckligt insatta i samhällsfrågor (”Sovande Svensson”) och tror att de som ifrågasätter är extremister, när det i själva verket är regimen som är extrem.
De senaste två åren har varit en gigantisk mental omställning för mig. Sverige är mentalt ett avslutat kapitel för mig, även om flytten utomlands dröjer något år till. Jag har slutat med politisk opinionsbildning, för att inte förlora fler vänner. Jag har förmått några att inta en mer kritisk blick på saker och ting, men flera håller också krampaktigt i den världsbild som förmedlas i DN och Aftonbladet och vill ha det som de alltid har haft det. När de vaknar är det för sent.
Mona Sahlin har talat om att även svenskar måste integreras. Jag är en av dem som inte har integrerats. När kommer inbjudan till integrationskurs?
En terroristattack i Sverige kommer att mötas av manifestationer mot rasism, överslätande attityd gentemot gärningsmännen och hätska utfall mot medborgarprotester. Sammanhållningen skulle trasas sönder allt mer. Man måste välja: står man på gärningsmannens sida eller på brottsoffrets sida. Det går inte att välja bägge. Det gäller små vardagsbrott lika väl som terrorbrott. Svenska myndigheter har under många år inte entydigt kunnat övertyga mig om att de står på brottsoffrets sida. Snarare har i många fall gärningsmannens bästa satts i första rummet.
Det är ironiskt att det var under en åttaårig "borgerlig" regeringsperiod som vänsterideologin slutgiltigt satte sina klor i Sverige. Är kanske klassiska socialdemokratiska partiledare à la Göran Persson bättre på att parera självmordsvänstern?
Anders Eriksson
Kanske är det en attack av den magnituden som möjligen kunde skaka liv i ett fredsskadat folk. De som förut velat men inte vågat ta ställning skulle kanske bryta sin tystnad och de som redan vet var de står tar täten. Polarisering blir öppen konflikt a la Spanien 1935 men med den skillnaden att styrkeförhållandet är avsevärt mindre jämnt här, dvs vänstersekterna som ser stora ut i media är väldigt små i verkligheten. Folk slutar rösta med plånboken när de inser att den inte är skottsäker.
Anonym 9 april 12:31:
Många andra i Sverige, svenskar som invandrade, som delar din uppfattning. Jag funderar faktiskt på ifall det är någon idé att rösta 2018. Vad finns kvar att bevara längre? En nation som ska bli till ett Brasilien, det vill säga ha väldigt stora klyftor? Ett folk som har sådana grava svårigheter att förstå att invandringen faktiskt inte gynnar oss... men ändå anser att det är det värt för att den inbillade godheten får sig en rekyl uppåt. Finns självklart svenskar som också har förnuftet i behåll, men majoriteten kommer nog klicka gilla på Pascalidou, Schyffert, DN i många år till, tills hela samhället liknar Brasilien.
Magne
Dags för en berikande vårbudget Löfven-style...
http://www.dn.se/ekonomi/regeringen-pressas-av-miljardnota-for-flyktingar/
@Thomas:
Visst skulle vi kunna ha den responsen här, om det fanns antingen (eller både) statligt och civilt medborgerligt ledarskap och engagemang för patriotiska, demokratiska och sammanhållande manifestationer. Istället har vi socialmoderaterna och mediala kändis-rasister som endast sår split och tvedräkt.
Visst skulle vi kunna 'slå till' som du skriver. Varför skulle vi behöva göra det mot fjärran makt? Det kommer inte vara en stat som attackerar, utan muslimer med kopplingar till SUM, till Hizb-ut Tahrir (som har svenskspråkig hemsida), till Muslimska Brödraskapet vars handgångna i Sverige finns representerade i regeringen, i Socialdemokrater för Tro & solidaritet, och som även fanns i förra regeringen.
Så visst skulle Sverige och svenskarna kunna 'slå till' mot fienden. Snart är landet i sådant läge att extremhögerns förutsägelser fått rätt på nästan alla punkter, helt enkelt på grund av hur resten av statsmakten och dess mjuka propagandaorgan skött sig, samt den genomsnittlige medborgarens godtrogenhet och inneboende välvilja.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Bra där Anonym. Lägga ner nallebjörnar... Precis så skulle det bli.
Ja, men kan ju även tänka sig att mindre nogräknade svenskar beslutar sig för att slå tillbaka med samma mynt. Potentialen finns där och är växande, det är om inte annat medorgargardenas framväxt ett tecken på. Risken är att vi efter ett större attentat ser brinnande moskéer, attacker mot HVB hem och andra boenden och kanske tom rena gatustrider och flashmobs i nogo-zonerna.
/Opie
@Rikard:
Det räcker givetvis inte med att jaga terrorister och jihadister i det egna landet och inpå knuten, i Västeuropa eller USA, efter terrordåd där. Att jihadisterna har så pass bra spelrum för sina hemliga operationer i Europa under senaste året beror ju på att de är ännu starkare i sina basområden, i Syrien och Libyen t ex. Därför har de kunnat flytta sitt krig till fiendens hemmafront, ungefär som att det lag som ligger över i en fotbollsmatch spelar mycket på motståndarnas planhalva. Om det enbart, eller till 90%, handlade om jihadister i Europa, och det inte fanns någon kraftfull uppbackning, träningsläger, pengar osv från IS' basområde skulle de varit relativt lätta att slå ut - men eftersom det inte är någon som riktigt tagit fighten mot dem i IS' område och andra basområden på senare år så kan de stolt kliva vidare. Det inser man naturligtvis i Paris, London och Washington, även om man inte så ofta säger det högt.
Efter räden i Paris i november slog Frankrike tillbaka genom att bomba IS' kärnområde; det var ju inte någon avgörande insats men det visade att Frankrike menade allvar med att "go after the enemy" på dennes egen planhalva. Bushs utfästelse att bin-Laden och hans män skulle få "hear from all of us soon" syftade på samma sätt på militär aktion i Asien, mot al-qaidas basområden där, inte i första hand på att det skulle bli starkare bevakning i USA, även om det också hörde till. Det här visste de som såg på i USA respektive Frankrike, och utan denna förmåga att slå tillbaka militärt på en annan kontinent, att "röka ut fienden ur deras gryt" med vapenmakt, hade de här stolta orden verkat ihåliga för väldigt många av¨åhörarna. Både på Ground Zero och via media . Och för utlandet också..
Det är just denna förmåga (och denna tradition) av att slå tillbaka långt borta som skiljer militära stormakter från vanliga småstater som Sverige, Belgien, Portugal, Cypern, Honduras, Thailand...Och det är inget man bara kan prata upp eller mentalt träna sig till, den förutsätter verklig stormaktsmilitär styrka i nuet och långt tillbaka. Att Sverige skulle bli starkt som en stormakt och ställa sig mitt på plan för att leda spelet på det viset är knappast realistiskt, lika litet som att Norge, Österrike, Uganda eller Kroatien skulle ta på sig den rollen.
Om USA hade varit ekonomiskt starkare nu på 2010-talet, mindre skuldsatt och inte så krigstrött och splittrat, så tror jag f ö att Obama hade gått till direkt militär aktion mot Syrien för några år sedan för att få bort Assad och somliga islamistiska terrorister. Och England hade troligen hängt på. Men man hade inte dessa rent ekonomiska muskler. Det ironiska är att denna svaghet från USA till stor del beror på Bushs Irakkrig, som kostade så oerhört mycket både långsiktigt ekonomiskt och inför hemmafronten.
Starkt försvar är en sak, men det är nog inte särskilt många svenskar idag som på allvar menar att Sverige borde ikläda sig rollen som stentuff nordeuropeisk stormakt, med ett fullskaligt krig sådär vart tjugonde år, egna baser utomlands, ett av Europas starkaste flygvapen osv. .
Sverige hade ett av världens starkaste flygvapen under kalla kriget. JAS är ett av världens absolut bästa stridsplan, särskilt i förhållande kostnad-prestanda-metodik. Sverige har militär teknologi som skrämmer livet ur amerikanarna när de tänker på att en fiende ev skulle använda den mot deras trupper. Tillsammans med Finland skulle Sverige kunna bilda en nordisk defensiv allians om man verkligen var beredd att lägga resurserna som behövs. Ett nordiskt kärnvapenparaply- inte otänkbart. Om länder som Pakistan och Israel har dem, varför inte Sverige? Men då behövs en helt annan, seriösare attityd än att svansa för NATO och låta såna som Bildt gläfsa mot Ryssland för att verka duktig.
Skicka en kommentar