Med öppet bogvisir

Arbetsförmedlingen är en jätteinstitution som slukar närmare 80 miljarder kr per år. För dessa pengar får vi en dysfunktionell myndighet som inte lyckas med sitt uppdrag ens i de enklaste av fall och som nu åläggs att bidra till etableringen av tiotusentals nyanlända med låg eller ingen utbildning. Det är en utmaning som heter duga.

Jag pratade med en före detta arbetsförmedlare för en tid sedan. Personens berättelse om en myndighet som helt enkelt inte fungerar - överbelastade och bristfälligt utbildade handläggare, ingen styrning, inget enhetligt sätt att dokumentera eller handlägga - bekräftade dessvärre min negativa bild. Om du vill ha ett jobb - gå inte till Arbetsförmedlingen. Emellertid har många inget annat val eftersom deras ersättning är knuten till kravet att de är aktivt arbetssökande och inskrivna på just Arbetsförmedlingen.

AF har länge varit en myndighet med enorma brister, även i goda tider. Nu står den inför sin kanske största prövning hittills. I somras räknade AF med att 45 000 skulle in i det så kallade etableringsuppdraget 2019. Nu tror de att det handlar om så många som 121 000, alltså mer än en fördubbling. Med det asylinflöde Sverige har just nu, och givet att 77 procent av de vuxna och 89 procent av dem som säger sig vara minderåriga får uppehållstillstånd, kan AF räkna med kraftigt ökade volymer att hantera framgent.

Detta betyder dels ökade kostnader - AF räknar med minst 10 miljarder extra år 2019. Men det betyder också att myndigheten tvingas prioritera. När många lågutbildade som inte kan svenska ska in i etableringsuppdraget kommer stödet för andra utsatta grupper - inte minst unga och långtidsarbetslösa - oundvikligen att påverkas. Arbetsmarknadsministern förnekar detta, men det är förstås fånigt att låtsas som att prioriteringar inte behöver göras och att detta oundvikligen kommer drabba vissa grupper. Det är sålunda regeringen som genom sin politik ställer grupp mot grupp nu.

Ingen har något svar på hur en redan dysfunktionell myndighet ska fungera bättre under ett markant högre tryck. Ingen kan förklara hur en myndighet som misslyckas med att matcha högutbildade svenskar till jobb ska lyckas bättre med lågutbildade somalier, eritreaner, afghaner och syrier som dessutom i hög grad kommer att bo under väldigt enkla förhållanden. Jag får helt enkelt inte ihop det.

I denna fråga vilar svaret på huruvida svensk ekonomi kommer att gynnas marginellt eller missgynnas kraftigt av dagens stora asylinvandring. Ty om utvecklingen med mångdubbelt högre arbetslöshet för utrikes födda inte vänds, står svensk ekonomi inför ett stålbad (på lokal nivå kan det se ut så här) som kommer vara under många år framöver. Det är inte bara biståndsbudgeten som kommer påverkas av detta utan betydligt mer marknära verksamheter ute i landet.

När etableringsperioden på två år löper ut tackar staten för sig. Då blir de nyanländas försörjning kommunens ansvar, och då kommer utanförskapet traska rakt in i kommunens budget. Lagom till valåret 2018, dessutom.

Boendefrågan är akut och kommer att så förbli. Men en ännu större nöt att knäcka är att med existerande system få ut en stor men icke efterfrågad grupp människor utan svensk utbildning och med bristfälliga språkkunskaper på den svenska arbetsmarknaden. Vi har inte lyckats med detta på den här nivån förut. Låt oss vara tydliga: det är inte bara en atlantångare som ska vändas. Det är en hel jäkla armada.

Vi befinner oss i helt nya farvatten nu och Sverige styr ut på havet med öppet bogvisir. Vädret vid horisonten ser olycksbådande ut. Har någon månne känslan att detta inte kommer sluta så bra?