Statsbudgeten som en hushållskassa

Överskottsmålet antogs som en del av ett ramverk för statsbudgeten efter 90-talets ekonomiska kris. Det tillkom för att undvika att tilltron till Sveriges ekonomi skadades såsom skett tidigare.

Överskottsmålet är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande, och uppslutningen kring det är blocköverskridande. Bara Vänsterpartiet har varit motståndare till det (mest för att deras våghalsiga satsningar inte rymts), men har tonat ned sitt motstånd.

Vissa tycker att överskottsmålet börjat spela ut sin roll, att det bör överges i både ord och praktik. Oavsett hur det ligger till med den saken präglas svensk politik i dag av ett slags hushållskasseperspektiv som ofta blir direkt löjeväckande. Ett mantra vi hört och kommer att få höra mer av i årets valrörelse är "krona för krona". Alla offentliga satsningar ska finansieras krona för krona. Allt annat är första steget mot en grekisk ekonomi.

Det är visserligen positivt att vara försiktig med andras (skattebetalarnas) pengar. Men när statsministerkandidater anklagar varandra för "ofinansierade" satsningar på det ena eller det andra och när "krona för krona" blir till det allenarådande perspektivet på hur ekonomin ska skötas och reformer finansieras, har den offentliga ekonomin förvandlats till en hushållskasseekonomi. Och statsministerkandidaterna har blivit Lyxfällans nya lysande stjärnor.

Det är trots allt en viss skillnad mellan en familjs och ett lands ekonomi. Även om långvariga underskott och kortfristiga krediter är en dålig idé i bägge fallen.