Den svenska nationalismen

Sverige är ett märkligt land på många sätt. I synnerhet när det gäller vår självbild, som är närmast kalejdoskopisk i sin förvirring och mångtydighet. Ständigt tassar vi runt på tå, osäkra om vad vi får uttrycka och tänka om tillståndet i konungariket. Det är inte helt lätt att veta.

Å ena sidan anser vi att vi är ett föredöme i världen, något att avundas och efterlikna. Å andra sidan finns det ingen svensk kultur, inga svenska värderingar. Allt är lånat, allt kommer utifrån.

Å ena sidan ska man inte vara stolt över att vara svensk och helst inte vifta för mycket med svenska flaggan. Å andra sidan bör den som talar illa om Sverige utomlands passa sig jävligt noga.

Hur går det här ihop? Vad är Sverige och vad vill vi vara inför andra? Alice Teodorescu uttryckte det väl i en debatt mot Aftonbladets Anders Lindberg i SVT:s Aktuellt häromkvällen:

I ett land som hävdar sig vara inte särskilt nationalistiskt är det väldigt intressant hur mycket man bryr sig om bilden av Sverige. Jag tror att vi har en självbild av att vi inte är så nationalistiska, men när vi får kritik då ska sluta samman.

Det finns som jag tidigare påpekat en logik i att sittande regering vill måla tillvaron i ljusa färger medan oppositionen har som uppgift att göra det motsatta. Häri ligger inte det intressanta. Det är när svenska medier går ut och angriper enskilda personer för vad de påstått om Sverige i utländska medier som det börjar bli anmärkningsvärt.

Mest uppmärksammat på senare tid är förstås fallet Katerina Janouch. Janouch har inte bara sågats på stora uppslag i landets största morgontidning utan också drabbats professionellt genom att enskilda bokhandlare plockat bort hennes böcker som en reaktion på vad hon gett uttryck för.

Läs det igen. Detta är inte Turkiet, Ryssland eller Kina. En relationsrådgivare och barnboksförfattare uttalar sig i utländsk media om sin upplevelse av otrygghet i Sverige, med växande antal sexualbrott och rädsla bland kvinnor. För detta ska hon hängas ut. Till och med statsministern ombeds kommentera.

Vissa av hennes uttalanden kan beskrivas som överdrifter, men för att något ska kallas överdrift och inte osanning måste det finnas en grund av sanning. Katerina Janouch har inte hittat på att sexualbrotten ökar, hon har heller inte hittat på att Sverige fått enorma bekymmer till följd av de senaste årens stora asylinvandring. (Att DN:s Hynek Pallas utger sig för att vilja "korrigera bilden" av Sverige men själv blandar bort korten, relativiserar och kommer med halvsanningar i en intervju i samma kanal är onekligen ironiskt.)

Det brukar hävdas att yttrandefrihet inte innebär att man får säga vad som helst utan att få mothugg. Så är det givetvis, men att argumentera emot är något helt annat än att dela ut ett socialt straff. Att frysa ut. Och att ge sig på personens försörjning. Metoden är inte ny, så här har exempelvis feministiska aktivister arbetat länge. De kontaktar arbetsgivare och kollegor till den utpekade med det uppenbara syftet att beröva personen hennes försörjning. Det räcker inte att vinna en debatt, åsiktsmotståndare ska straffas på alla upptänkliga vis.

Janouch har liknat Sverige och den svenska konsensuskulturen vid en dysfunktionell familj. Det är en gemenskap där man inte pratar om problemen, där det obekväma sopas under mattan och där det primära är att upprätthålla fasaden utåt. Omgivningens uppfattning av familjen är viktigare än hur familjen i själva verket fungerar.

En sådan familjegemenskap kan bara sluta i bråk och skilsmässa. Sveriges politiska, kulturella och mediala elit behöver förstå att det människor bryr sig om är hur landet fungerar, inte vad omvärlden tror om oss.

Tidigare bloggat:
Prisa Sverige - eller håll käft