Om extremister och avsändare

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Ett exempel på detta hittar vi i Aftonbladet, en av många tidningar vars krönikörer och ledarskribenter numera ägnar en icke oansenlig tid åt att deppa över samhällsutvecklingen (trots att Socialdemokraterna sitter vid makten!). Lena Mellin konstaterar att "mörkret har sänkt sig över världen" och att "ljuspunkterna är få, om ens några".

Mellin har förvandlats till en riktig dysterkvist. Men det är inte främst Sverige hon avser utan vår omvärld. Hon räknar upp det som enligt henne gått åt fanders på sistone - Brexit och Trump - och spår fortsatt mörker i de kommande franska och tyska valen:

Nästa prövning är valet till tyska förbundsdagen som sannolikt kommer att hållas i september. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Alternativ för Tyskland, AfD, sju procent av rösterna bara ett år efter att de bildades. Det är ett nationalistiskt, EU-skeptiskt parti som är emot euron.

Ett tyskt parti som både är EU-skeptiskt och motståndare till euron - skulle det vara västvärldens eller ens Tysklands stora oro just nu? Nog för att socialdemokratin är EU-vänlig, men att stämpla EU-kritiker och euromotståndare (Norge måste vara rena Harmagedon) som någon sorts extremister är ohederligt.

Ribban har uppenbarligen sänkts betänkligt, och jag undrar om Lena Mellin hade kunnat skriva denna text vid den svenska euroomröstningen 2003 när såväl ledande socialdemokrater som vänsterpartister och liberaler kampanjade för ett nej.

Kanske ska vi inte ta skribentens oro på alltför stort allvar. Det är nämligen tydligt att det numera inte handlar om ordens innehåll utan om vem som formulerar dem. Om avsändaren. EU-skepsis var OK så länge vissa partier på vänsterkanten stod för den. Inte nu längre när det är nationalistiska partier som driver EU-kritiken runt om i Europa.

Mot denna bakgrund är det inte ett dugg konstigt för Aftonbladet att 2014 hävda att påståendet att pensionärer svälter är "bara trams" och ett "lögnaktigt uttalande" från SD för att två år senare fråga den socialdemokratiske sjukvårdsministern vad han vill göra åt att äldre svälter. Ja, det är rent av samma ledarskribent som nu hävdar att "varje dag riskerar i snitt 41 äldre att dö av undernäring".

Tänk vilka problem vi kunde lösa i samhället om det var innehållet i påståenden och förslag som diskuterades, inte vem som lade fram dem.

För att knyta ihop säcken: vad extremism beträffar har jag min definition ganska klar. Men klippet nedan lär inte orsaka några drev i medierna (nedanstående klipp finns även på YouTube).


"Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge, och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta - då gör vi det. Men innan dess kan vi inte vänta i studiecirklar utan vi kan väl bygga lite järnvägar, bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först."