Eliterna faller

Åter igen fick förståsigpåarna fel. Åter igen hade opinionsinstituten fel. Åter igen mottog eliten en hård och skoningslös käftsmäll från det arbetande folket.

Fördelen med att inte hålla på någon av kandidaterna i ett presidentval är att det går att känna skadeglädje oavsett hur det går. I dag känner jag onekligen viss skadeglädje över Hillary Clintons förlust, som är den yttersta elitens nederlag. Men också över att den tvärsäkerhet med vilken svenska tyckare har väntat sig en Clinton-seger nu slog tillbaka i ansiktet på dem.

Brexit var stort och oväntat. I jämförelse är Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet att betrakta som en veritabel jordbävning. Det som ånyo blir tydligt är att det politiska och mediala etablissemanget gång på gång lyckas underskatta den vrede som finns bland vanliga arbetande amerikaner som inte har fått det bättre sedan finanskrisen utan som har lämnas efter.

Dessa människor har upplevt att det enda stället de kan göra sin röst hörd på är i valbåset. Det var denna röst, detta vrål, vi hörde i Storbritannien den 23 juni och som vi hör från USA nu.

Detta är demokrati. Man kan aldrig ta något för givet. Det är väljarna som avgör, inte de stora mediehusen, inte twittrarna, inte kändisarna. Och, märk väl, inte opinionsinstituten.

Stefan Löfven sade på morgonen att han är rädd för att polariseringen i det amerikanska samhället ska spridas till Sverige och konstaterade att "vi inte kan ha en politisk debatt som sprider hat och splittring". Ett sådant uttalande förpliktigar, ty det sprids mycket hat från Löfvens egna sympatisörer. Ett väldigt oförsonligt hat mot oliktänkande.

I ett försonligt segertal sammanfattade Trump vad denna långa valrörelse handlade om: "The forgotten men and women of our country will be forgotten no longer."