Reformera eller kapsejsa

Kjell-Olof Feldt, Lars Anell och Michael Sohlman frågar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur Socialdemokraterna har tänkt sig finansiera sin egen politik.

Frågan är motiverad. Ty samtidigt som regeringen lovar en stärkt välfärd ställer den upp på det nyligen reviderade överskottsmålet och har inte för avsikt att avskaffa jobbskatteavdragen som Alliansen införde. Detta för att de inte vill försämra vanligt folks vardagsekonomi.

Hur ska finansieringen då gå ihop? Regeringen har tvingats låna för att klara asylmottagningen. Men de stora kostnadsökningarna ligger fortfarande framför oss med stora utgiftsökningar för både stat och kommun genom barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukvård, skola och så vidare för allt fler människor när en allt större andel av befolkningen inte bidrar.

"Kanske vill finansminister Magdalena Andersson undvika att framställa Socialdemokraterna som ett bidragsparti besatt av skattehöjningar", funderar Aftonbladets ledarsida. Ja, det var ju en radikal spekulation.

Sossarna vill förstås inte skapa uppror i medelklassen, men att beskriva jobbskatteavdraget som orsaken till allt ont och samtidigt inte vilja göra något åt det visar att Socialdemokraterna inte ens tror på sin egen retorik.

Sossarna fortsätter att prata vitt och brett om hur de ska laga det som upplevs trasigt i välfärdsstaten. Men de vill alltså inte avskaffa jobbskatteavdragen för att frigöra de resurser de beskriver som stulna från det allmänna. De vill inte heller kraftigt kapa statens utgifter för att ha råd med större satsningar på annat håll. Stefan Löfven föreslår över huvud taget inget annat än att sitta still i båten och hoppas att vinden kommer föra den i land.

Som Kjell-Olof Feldt et al. påpekar är det inte helt lätt att förstå hur regeringens politik ska gå ihop, vare sig rent praktiskt eller logiskt. Löfven har målat in sig i ett hörn med sin hårda retorik, sina högt satta mål och sin pinsamma ursäkt till realpolitik.

SKL har spått att det krävs kommunala skattehöjningar på i snitt två kr landet runt. Sannolikt kommer detta inte att räcka ens för att bevara dagens välfärdsnivåer under det kommande decenniet. Det som behövs är kännbara reformer av hela välfärdsstatens konstruktion - från en universell modell där alla har samma rättigheter men bara vissa väljer att bidra till en modell som bygger på att du kvalificerar dig till förmåner genom att först bidra.

Jag kan tänka mig att akutsjukvård och skola bör undantas från detta, men i övrigt bör människor betala för att få välfärdstjänster. Via skattsedeln om vi väljer den modellen. För de flesta kommer detta inte vara ett problem. Vi arbetar och betalar mer skatt än vi får tillbaka redan i dag. Men för de som lärt sig att de går att få samma välfärdstjänster utan att arbeta en enda dag kommer denna nya modell att bli ett friskt uppvaknande.

Rent konkret betyder detta att om du kommer till Sverige behöver du arbeta och betala skatt för att dina anhöriga ska få plats på ett äldreboende.

Steg i denna riktning är oundvikliga om inte svensk välfärd på sikt ska rasa ihop. De är också nödvändiga om politikerna vill upprätthålla något slags folkligt förtroende för staten och den politiska makten som helhet.

Alternativet, att fortsätta som nu, kommer resultera i att Socialdemokraterna blir partiet som styrde den svenska välfärdsmodellen rakt på grund. Vilket vore en präktig historisk ironi.