EU och halmgubbarna

Efter sommarens EU-omröstning i Storbritannien, som resulterade i ett fantastiskt Brexit, har svenska politiker med bekymrad min men högt tonläge hävdat att kampen nu står "mellan splittring och samarbete". Inte minst statsministern har betonat detta.

Beskrivningen är förstås falsk. Ingen, vare sig Ukip, Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet, är motståndare till samarbete med andra länder. Självfallet inte. Det dessa tre partier och andra EU-skeptiker, utifrån sina olika utgångspunkter, är kritiska till är en ständigt svällande politisk union som får mer och mer makt på medlemsländernas bekostnad.

Det är det antidemokratiska EU och skapandet av ett postdemokratiskt Europa som vi EU-motståndare kritiserar. Inte att Sverige, Tyskland och Portugal kan göra upp om fiskepolitik eller finna en samsyn i att fördöma rysk aggression mot Ukraina.

Stefan Löfven vill skapa ett "medborgarnas EU", underförstått att unionen inte är det i dag. Om det ska kallas en insikt att han insett det sistnämnda eller naivitet att han tror sig kunna uppnå det förstnämnda ska jag låta vara osagt, men fler måste vakna upp och se att EU är bortom räddning. Det finns ingenting som tyder på att det är möjligt att reformera denna politiska union till det "smalare men vassare" EU som delar av den svenska borgerligheten har tjatat om i över 20 år eller det "medborgarnas EU" som Löfven nu pläderar för. Ingenting.

Föga förvånande har varken Socialdemokraterna eller den EU-vänliga borgerligheten förklarat hur EU ska bli smalare, bättre och komma närmare medborgarna. Hur ska detta vara möjligt när utvecklingen i decennier varit den direkt motsatta och när EU-eliten har rakt motsatt uppfattning om EU:s framtid?

Det är avslutningsvis talande för samtida politikers oförmåga att tala sakpolitik att en så pass stor och allvarlig fråga som EU - hur unionen ska se ut eller dess vara och icke vara - reduceras till en halmgubbe om vilka som vill ha "samarbete" och inte.

Den svenska EU-debatten har inte utvecklats ett dugg sedan Sverige blev medlem. Det är som om politikerna faktiskt vill ha det så.

Vem fan ska regera?

Ju närmare nästa val vi kommer, desto mer brännande blir frågan om möjliga regeringskonstellationer. Spekulationerna är redan igång, allt från en allians-SD-regering till en mittenregering med Socialdemokraterna.

Även om partiaktiva inom borgerligheten drömmer om att åter bilda en alliansregering, som vore det 2006 igen, är det uppenbart för de flesta att en sådan aldrig kommer kunna samla en majoritet i riksdagen. De fyra allianspartierna samlar runt 40 procents väljarstöd just nu, och då har vi varit snälla och ignorerat att Kristdemokraterna egentligen ligger under spärren. Detta skulle bli en lika svag och svajig regering som den sittande rödgröna konstellationen.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen är en person som gärna sticker ut hakan. Han har föreslagit ett tätt samarbete mellan M, KD och SD och i söndagens Agenda fick Tapani Juntunen ut budskapet att Moderaterna efter nästa val borde lämna L och C och i stället skapa ett nytt samarbete med KD och SD. Den 12 år gamla Alliansen har spelat ut sin roll.

Sakpolitiskt vore det inte omöjligt. Partierna skulle kunna enas om skolpolitiken, försvarspolitiken och migrationspolitiken, sannolikt utan större bryderier nå en uppgörelse om den ekonomiska politiken och även finna beröringspunkter på en rad andra områden, däribland arbetsmarknadspolitiken.

Samtidigt finns det förstås även i sakfrågor uppenbara hinder, inte minst SD:s syn på EU och Nato. Just därför skulle det bli svårt att sitta i regering ihop. Men det betyder inte att partierna inte skulle kunna samarbeta i enskilda sakfrågor samt göra upp om en budget.

Anna Kinberg Batra var tydlig med att detta inte intresserade henne. Hon håller fast vid att det är Alliansen som gäller. Denna kompromisslöshet kan bli borgerlighetens fall i nästa valrörelse. Stefan Löfven kommer att spela kortet om regeringsduglighet. Med fyra år som statsminister kommer han kunna peka på att han klarat av att regera i minoritet i ett prekärt politiskt läge (tack vare att Alliansen tillät det, förvisso). Vad har den spretiga Alliansen att komma med? Ska den regera med stöd av SD?

Här borde Anna Kinberg Batra, för att en gång för alla slippa få dessa frågor, svara klart och tydligt: "Vi söker mandat för en ny alliansregering, men vi är redo att göra upp i enskilda sakfrågor med alla partier som stödjer vår politik. Även SD."

Ett sådant svar skulle inge respekt, ty folk i gemen är inte lika upprörda över SD:s politik som ledarskribenter på DN och Aftonbladet är. I synnerhet inte Kinberg Batras egna väljare. Målet måste vara att skapa en så stabil regering som möjligt och nå konkreta resultat i sakfrågor. Detta borde för varje ansvarstagande politiker vara viktigare än etiketter och prestige.

I stället valde Anna Kinberg Batra att spela rasistkortet. Oklart varför. Det har ju inte fungerat i de två senaste valen.

Lyssna till:
Diskussion om regeringsfrågan i Studio Ett

Det är samhällets fel

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

En lättkränkt samtid

Sommarens sista Sommarkväll med Rickard Olsson gästades av tre av landets stora artister och komiker, Peter Dalle (en personlig favorit), Tommy Körberg och Claes Malmberg. Temat var humor och lättkränkthet (det börjar 40 minuter in).

Rickard Olsson ställde frågan varför vår samtid är mer lättkränkt än tidigare. De tre gästerna hade lite olika förklaringar, Dalles gick ut på att i en tid när det inte riktigt finns något kit som håller samman oss längre söker vi oss till våra subgrupper och identiteter och försvarar dem med näbbar och klor.

Krönikören Andrev Walden lyfter upp tråden i Aftonbladet (givetvis undgår det inte Walden att det är "fyra vita män" som sitter i soffan och diskuterar, underförstått att det redan där finns ett problem). Hans tes är att vi inte är mer lättkränkta i dag utan att människor som kränks - må det vara bögar, svarta eller funktionshindrade - tidigare inte hade "en röst". De vågade inte säga ifrån, helt enkelt. Men det gör de nu.

Ingen sitter inne med facit, det enda vi kan göra är att spekulera. Men även om jag tror att vi generellt sett är mer lättkränkta nu, men kanske av lite andra företeelser än tidigare, är det inte huvudförklaringen till att vi upplever ett så gigantiskt uppsving i lättkränkthet.

Huvudförklaringen är sannolikt det som även Walden är inne på, nämligen att alla hörs nu. Genom bloggar och sociala medier kan varenda kotte skrika ut sin frustration på söndagskvällarna och känna sig kränkt över precis vad som helst.

Detta hade inte behövt vara ett problem över huvud taget om det nu inte var så att de stora nationella medierna men även statliga myndigheter gav dessa lättkränkta en plattform genom att göra dem till programledare, krönikörer i landets största tidningar eller statliga utredare. Medier och politiker eldar på stämningar och krav på "trygga rum", uppfattningar som bäst hade hållits bakom fyra väggar i Lättkränktas riksförbund. Kort sagt: lättkränkta ger lättkränkta jobb.

Innan vi ballar ur i frustration över hur knäpp vår samtid är tror jag att det är viktigt, och kanske lite trösterikt, att ha i åtanke att de som sitter på Aftonbladets ledarredaktion, är krönikörer i Metro eller "arbetar" hos Rättviseförmedlingen och är allmänt lättkränkta till sin natur inte utgör en representativ del av det svenska samhället. De är tillräckligt privilegierade för att kunna lägga tid och energi på att diskutera huruvida en logotyp på en godisförpackning är rasistisk eller ej.

En undersköterska som kommer hem från ett 13-timmarspass i äldrevården har inte den lyxen. Det är i den sistnämnda gruppen du hittar vanliga, vettiga människor som är värda respekt. Människor som varken har intresse eller tid för att "känna in" stämningar, att reflektera över vilken blick kvinnor har i bikinireklamen eller huruvida mäns leende kan vara dold sexism.

De skiter ärligt talat i detta. De kramar barnen när de kommer hem, pussar maken/makan och dricker en kopp te innan det är läggdags inför nästa långa arbetsdag.

Tänk om fler var undersköterskor. Då skulle de inte ha vare sig tid eller ork att vara lika kränkta hela tiden. 

Vad hade Reinfeldt gjort?

Sedan Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister har han varit tämligen osynlig i offentligheten. Han lyfter statsrådspension som han investerar i sitt bolag och tjänar bra. Några utspel har han emellertid gjort, och det är utifrån dessa få men talande exempel som Alice Teodorescu ställer frågan hur Sverige hade sett ut om Alliansen vunnit valet 2014.

Frågan är intressant, som kontrafaktisk historieskrivning ofta är. Jag har hela tiden antagit att även statsministern med det öppna hjärtat hade tvingats till åtgärder hösten 2015 och att Centerpartiet i det läget hade stött en politik som lett till samma svekdebatt och väljarflykt som nu drabbat Miljöpartiet.

Det är ett alternativ. Ett annat är att Reinfeldt faktiskt inte hade gjort någonting. Teodorescus poäng är att både av de få politiska uttalanden som Reinfeldt gjort sedan sin avgång och den konsekventa linje han drev som statsminister kan vi sluta oss till att han förmodligen hade hållit kursen. Inte förändrat asylreglerna, inte infört gräns- och id-kontroller. Kort sagt låtit systemen kollapsa.

Om vi antar att det förhåller sig på det sättet, blir Moderaternas hårda tonläge mot den sittande regeringen än mer ohederligt.

Den borgerliga kritiken mot Löfven är som bäst inövad och pliktskyldig. Alla, inte minst väljarna, vet att det inte är Stefan Löfven som har satt Sverige på pottkanten med en ohämmad asylinvandring, havererad skola, tudelad arbetsmarknad med etniska förtecken och en polis i fritt fall. Problemen uppstod inte 2006, men efter åtta långa år vid makten kan allianspartierna inte svära sig fria från någonting av detta.

Av just denna anledning ekar den moderata kritiken mot regeringen och Löfven så pinsamt ihåligt i dag. Det var ju framför allt Moderaterna som satte Sverige i den här situationen. Det är förvisso sant att Socialdemokraterna inte propagerade för en skärpt migrationspolitik i opposition eller att de har några bättre idéer för att få in utrikes födda utan utbildning på arbetsmarknaden. Men det var Alliansen som regerade, det var sålunda de borgerliga som kunde genomföra förändringar.

Åren 2010-2014 framstår verkligen som förlorade år. Reformtakten avstannade helt och gigantiska problem ignorerades och tilläts förvärras ytterligare. Regeringen lade fokus i politiken på att utestänga Sverigedemokraterna i stället för att ta itu med de problem som fick människor att överväga en röst på SD. Integrationsminister Erik Ullenhag åkte land och rike runt och berättade hur Sverige tjänat på invandring i och med att vi äter pizza och halloumi - regeringen satte rent av upp en sajt för att bemöta "myter om invandring". Knappast en regerings främsta uppgift.

En del av mig hade gärna velat se vad Fredrik Reinfeldt hade gjort i november 2015. Om han hade kallat till presskonferens och aviserat en åtstramning. Eller om han bara hade tutat och kört.

Det får vi aldrig veta. Men Alice Teodorescu kan mycket väl ha rätt, vilket säger mer än man kan tro om den man som var moderat statsminister i åtta år.

Hycklarna

Bokmässans beslut att stänga ute tidningen Nya Tider har väckt debatt. Inte för att folk tycker synd om Nya Tider utan för att Bokmässan först pläderat för och sedan tvärvänt efter kritik och inte verkar begripa att de gjort bort sig.

En serietecknare gjorde en stor sak av att tidningen skulle finnas på plats när hon proklamerade att hon av denna anledning skulle bojkotta mässan. Det är här de kränkta och auktoritära möts - vissa vill stänga ute för att åsikter ska förbjudas, andra för att de själva tar så illa vid sig och känner sig kränkta.

Det har inte förespeglat någon av dem att det finns ett lika enkelt som utmärkt sätt att hantera en monter på Bokmässan som man inte gillar, nämligen att gå förbi? Hur klarar dessa människor av en svensk valrörelse där det både finns affischer och valstugor från partier de ogillar? Tja, det kanske inte är så konstigt att vi varje år ser nedrivna valaffischer och vandaliserade valstugor.

Jag bryr mig egentligen föga om vilka utställare Bokmässan godkänner, ty i sak är det sant att det inte är vilka som närvarar på Bokmässan som avgör om vi har yttrandefrihet i Sverige eller inte. Det jag har så förbenat svårt för är hyckleriet.

Samtidigt som Nya Tider utestängs tillåts vänsterextremister. Tidigare år har osmakliga "Lenins barnhörna" funnits på mässan. Komplett med ballonger och godis. Vi såg inga högljudda protester eller hot om bojkott då eftersom liberaler och konservativa begriper att man kan gå förbi en monter man inte gillar.

Bokmässan avgör givetvis själva vilka som får ställa ut. Men om de godkänner kommunister och utestänger andra för att dessa inte anses dela värdegrund med mässans stiftelse, får vi helt enkelt utgå från att stiftelsen i fråga är kommunistisk.

Se även:
Janne Josefsson sopar banan med Politism i Opinion live

En skev debatt

Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

När Sverige "tar ansvar" så att andra slipper

Stefan Löfven fick under torsdagen ånyo möjlighet att stråla sig i världspolitisk glans då vicepresident Joe Biden kom på blixtbesök.

Tongivande i samtalen lär ha varit säkerhetspolitik, men under presskonferensen kom även migrationen upp. Vicepresident Joe Biden är bara en i raden av utländska ledare att hylla Sveriges (före detta) asyl- och migrationspolitik.

Det är tydligen något berömvärt att sätta sina egna system i gungning för att maximera mottagandet av asylsökande och ekonomiska migranter. Talande nog har Bidens eget USA inte fört en sådan "beundransvärd" politik och verkar inte ha för avsikt att göra det framöver heller.

Löfven sög förstås girigt i sig berömmet. Men Sverige har som bekant närmast tvärvänt, något som Biden behagligt nog inte nämnde. Sverige beskrevs som ett land som tävlar "långt över sin viktklass" i betydelsen att vi dels tagit emot flest asylsökande per capita, dels pumpar in mycket bistånd.

Bättre än att mäta i antal huvuden och kronor och ören hade varit att mäta i resultat och effektivitet. Hur många människoliv räddas för varje spenderad krona? Här tävlar Sverige snarare i lätt fjädervikt.

Det var även intressant att höra hur kraftfullt Biden fördömde kuppförsöket i Turkiet och visade förståelse för de massarresteringar som genomförts sedan dess. Desto hårdare var tonen mot Ryssland och Nord Stream 2. Givetvis rekommenderade vicepresidenten amerikansk gas som alternativ.

Avslutningsvis kan noteras att Joe Biden citerade Mao Zedong under presskonferensen ("Kvinnor bär upp halva himlen"). Onekligen lite anmärkningsvärt för en amerikansk vicepresident. Men det verkar inte ha intresserat svenska medier.

Inget ska vara på allvar längre

Klassiska Fråga Lund är tillbaka i SVT. Har statstelevisionen börjat ta sitt public service-uppdrag på allvar igen?

Skämtare där. Självklart inte. Programmet har av allt att döma förvandlats till en modern flamsversion. Så 2010-tal. Det leds visserligen inte av Gina Dirawi (en tredjedel av tablån tyckte kanske även SVT:s programchef var tillräckligt för henne), men väl av Kristian Luuk. Han kan vara ungefär lika tramsig, så slutresultatet blir detsamma.

Jens Liljestrand har skrivit en betraktelse över det moras som är public service numera:

Att göra underhållning av kunskap, visa att det är coolt att faktiskt kunna saker, borde vara ett kärnuppdrag för ett public service som i andra sammanhang sorgligt har övergivit alla folkbildningsambitioner. Och så får vi detta. "Finns det otur?" Man väntar spänt på vad programledaren Kristian Luuk ska fråga härnäst. Finns tomten? Har kungen blått blod? Är månen gjord av ost? Bättre upp: Han frågar, och jag skojar inte nu: "Kan man para en hamster med en giraff?"

Det är som om skaparna bakom Dum & Dummare gjorde ett frågeprogram. Egentligen är det inte ett dugg konstigt att nya Fråga Lund ser ut på det här sättet. Det speglar inte bara vår samtid, där människor inte har förmåga att hålla koncentrationen i längre än trettio sekunder åt gången, utan också det SVT som under de senaste 15 åren har stöpts om till en underhållningscentral med fokus på en tonårig publik.

Detta gäller på alla områden. Under valvakan 2014 hade SVT bjudit in Soran Ismail, komiker, för att kommentera valresultatet. Vad han hade att bidra med? Känslan att han "inte var förvånad". Tack för den analysen. Men kidsen kände förmodligen igen honom i alla fall, och det är ju viktigt att nå nya grupper.

Jag ser framför mig att Bingo-Berra kommer inskumpande i studion under valnatten 2018 för att gratulera segraren, göra high five och fråga vilket djur partiledaren helst skulle vilja vara.

Ja, ni kanske minns att samme Kristian Luuk fick äran att sköta intervjuerna när partiledarna anlände till TV-huset under valnatten 2010. Han påpekade att Lars Ohly, som just hållit ett ilsket tal efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, såg "väldigt stark och glad" ut.

Om public service alls ska ha något existensberättigande, ska det fokusera på det inga andra kanaler eller medier gör. Det som kan göras med en finansiering tryggad utan sponsor- och reklamintäkter. Bildning. Djupare reportage och analyser. Intellektuella samtal där människor får tala till punkt.

Det gamla Fråga Lund hade kunnat passa utmärkt i en sådan satsning. I stället begår SVT ett slags skändning av originalet och anpassar det till dagens snusk- och tramskultur. Vid sidan om Genikampen, Doobidoo och Så ska det låta.

Inget ska längre vara på allvar.

Mirakelekonomi

På en pressträff på Harpsund tecknade finansminister Magdalena Andersson en bild av svensk ekonomi som liknade molnfri himmel och ljumma sommarkvällar. Men det som väntar de närmaste åren är förmodligen ihållande regn och återkommande hagelskurar.

Skälet till finansministerns positiva bild är en hög tillväxt och låg arbetslöshet. Sysselsättningen, även om den är ett rätt meningslöst mått, är rekordhög.

Under det kommande året satsas 24 miljarder kr på "reformer", något som inte hade varit möjligt utan åtstramningen i migrationspolitiken eftersom regeringen sparar 100 miljarder på migrationen under de kommande fyra åren. En stor del av de sänkta kostnaderna skjuter staten över på kommunerna genom att sänka ersättningarna för ensamkommande flyktingungdomar.

Tio miljarder ska gå till landets kommuner och landsting. Regeringen kallar det för en satsning, men i praktiken handlar det om en kompensation för de kostnader som riksdagens asylpolitik skapat. Pengarna behövs alltså för att upprätthålla dagens välfärd, inte bygga ut den. Och viktigast av allt: regeringen lånar till varenda utgiftsökning. I en högkonjunktur.

Magdalena Andersson säger något annat som är värt att beröra:

Det vi ser i den nya prognosen är att sysselsättningsgraden faller tillbaka när nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, men 2020 är vi tillbaka på lika hög sysselsättningsgrad som vi har innevarande år. Effekten av nyanlända är utraderad redan 2020 vilket tyder på en väldig styrka för den svenska arbetsmarknaden.

Jag är inte ekonom, men det vore intressant att veta hur regeringen räknar. Dels räknar den förstås bara BNP-tillväxt, inte BNP per capita (då skulle siffrorna se mycket sämre ut till följd av en växande befolkning som inte kommer i arbete). Genom att prata om "sysselsättningsgrad" kan regeringen dessutom få situationen på arbetsmarknaden att se ljus ut även framgent när tiotusentals asylinvandrare ska ut och arbeta.

Det är här det uppstår frågetecken. Vi vet att det tar 15 år innan varje tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete. Detta får stegvis återverkningar i arbetslöshetsstatistiken även på nationell nivå, men tydligast slår det i kommuner med en stor andel invandrare.

I över en tredjedel av landets kommuner är arbetslösheten bland utrikes födda över 30 procent. Snart har hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utländskt ursprung, vilket vittnar om en oerhört tudelad arbetsmarknad. Det är svårt att få detta och de ljusa prognoserna att gå ihop. Vet regeringen något som vi inte vet?

Är det en mirakelekonomi som Magdalena Andersson snickrar på i lönndom? Eller är det månne snabbspåren, industrikanslern och utvecklingsmoralen som ska fixa biffen? 

Tidigare bloggat:
Utmaningen™
Vägen framåt?
Integrationsfiaskot större än många anat

I stället för förbud

Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma - knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att... klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med "franska ideal" att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall - som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.

Nu var de naiva igen

Centerpartiet vill skärpa straffen för dem som kastar sten på blåljuspersonal och tänder eld på bilar. Annie Lööf lanserar förslaget att ungdomar som döms till ungdomstjänst ska kunna avtjäna denna hos polisen eller räddningstjänsten.

Detta är alltså Centerns uppfattning av "skärpta straff"? Det är dumt. Riktigt förbannat dumt. Och det säger en hel del om hur naiva Annie Lööf och Centerpartiet är.

Föreställ dig att du arbetar som polis, brandman eller ambulanspersonal. Du har åtskilliga gånger fått stenar kastade mot dig och på den bil du vistas i när du arbetar i så kallade socialt utsatta områden.

Någon månad senare dyker en ny praktikant upp på jobbet. Det visar sig vara den kille som hivade en gatsten i framrutan på den bil du färdades i för en tid sedan. Det måste upplevas som en varm och skön spottloska i ansiktet.

Det blir lite grand som att erbjuda de som kastat brandbomber mot Botkyrka stadsdelsförvaltning en praktikplats inom socialtjänsten.

Om man ska raljera lite är Centerpartiets förslag ett slags light-version av det famösa rödgrönrosa förslaget i Stockholm att integrera återvändande IS-krigare genom hjälp med att hitta jobb och bostad.

Vi frågar oss ofta varför kriminaliteten blir allt grövre. Vi undrar hur samhället har kunnat tillåta att kriminella i praktiken tar över hela bostadsområden. Centerpartiet gav oss i dag ett svar på den frågan.

Jag gillar prylsamhället

När jag för en tid sedan började rensa i lägenheten för fotografering inför en eventuell försäljning slogs jag av hur mycket prylar jag har samlat på mig genom åren. Det är den där klassiska ögonöppnaren som ofta drabbar oss när vi ska flytta, antar jag.

Efter att ha burit ned flera bokhyllor, tömt det mesta av spelavdelningen och rensat hemmet på alla personliga föremål blev lägenheten plötsligt... större. Luftigare.

Problemet är att jag inte skulle vilja leva så året om. Jag gillar prylar. Jag trivs med ny glänsande elektronik i TV-bänken, en till trave böcker till bokhyllan och nya spel till retrosamlingen. Men jag får nog vara tacksam för att jag bor ihop med en person som inte har riktigt samma prylbehov som jag.

När jag besökte en tidigare kollegas hem slogs jag av hur oerhört kalt och opersonligt det kändes. Som en lägenhet inför en visning. Jag fick intrycket att de hade rensat undan halva hemmet bara för att det skulle se rent och städat ut när vi kom på besök, men så här i efterhand har jag tänkt på att det förmodligen inte var fallet.

Vissa har helt enkelt inte behov eller intresse av flera hyllmeter böcker, elektronik och prydnadsföremål i sina hem. De föredrar det avskalat. Rent. Och vitt! Framför allt vitt.

Detta bekräftas när jag läser SvD:s reportage hemma hos ett par som högst medvetet lever enligt minimalistiska principer. Men det finns även något modernt och "hippt" i att ha lite saker. Som ett slags statement mot konsumismen. Inte bara mot det så kallade slit-och-släng-samhället, som även jag kan ha synpunkter på, utan på själva idén att över huvud taget äga prylar.

Här övergår det praktiska till att bli politiskt. Minimalismen blir en politisk handling, ett slags året runt-version av "buy nothing day", en dag jag för övrigt alltid hyllar genom att handla. Helst lite extra.

Ty även om prylar aldrig kan ersätta eller ens jämföras med mänsklig kontakt, relationer eller kärlek, kan de faktiskt ge trygghet och uppskattning. Bara genom att finnas till. Vi skapar lätt relationer till våra prylar eftersom vi har minnen tillsammans med dem. Och det är dessutom väldigt kul att handla dem.

Jag råkar vara en person som trivs med prylar. Båda att gå in och köpa dem, att packa upp dem och att sedan använda dem. Jag vill ha sakerna i ordning, men jag skulle inte vilja leva i ett kalt hem. Då står jag hellre ut med att det är lite trångt här och var. Eller få höra från frun att jag har "för mycket" av något.

Därför brukar jag skämta med frugan om att det är aldrig för mycket prylar som är problemet - utan för lite plats.

Ett välfärdsland i utförsbacke

Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

Därför sitter Löfven kvar efter valet

Det är halvtid i Stefan Löfvens första mandatperiod som statsminister. Kriserna har avlöst varandra. Tre ministrar har avgått, stora delar av regeringens politik har fått stöpas om. Grundfundamenten i det svenska välfärdsbygget svajar betänkligt. Nu ska jag förklara varför det mesta trots detta tyder på att Löfven kommer sitta kvar efter valet 2018.

Med två år kvar till nästa val brukar oppositionen stå som starkast. Det var 2008 som Alliansen förklarades "rökt" av statsvetaren Sören Holmberg. Då låg allianspartierna gemensamt nio procentenheter under 2006 års valresultat. Oppositionen samlade över 55 procent. Kontroversiella reformer som ökad egenfinansiering av a-kassan tärde på förtroendet för regeringen. Sedan kom finanskrisen.

Alliansen lyckades komma tillbaka och vinna valet 2010. Men den politiska kartan började redan då ritas om när riksdagen fick ett nytt parti och Reinfeldts regering tappade sin majoritetsställning.

Snabbspola fram till i dag. Det är nu, med två år kvar till valet, som oppositionen borde vara som starkast. Det är nu det är på sin plats att vädra sitt missnöje och riskfritt att svara något av allianspartierna när opinionsinstituten ringer.

I stället samlar Alliansen enligt en ny Inizio-mätning blott 41 procent, knappt två procentenheter mer än i senaste valet. På detta underlag bildar man ingen handlingskraftig regering (i synnerhet inte som KD åter igen hamnar under spärren).

Regeringen Löfven genomgår just nu ett slags Operation Upprensning. År av Reinfeldtnaivitet ska åtgärdas. Löfven skärper tonen och lagstiftningen mot terrorism, lägger förslag på skärpta straff mot bilbrännande ligister, förändrar asylpolitiken, har skärpt hanteringen av svenska pass och skickar nu även ut en testballong om förbud mot tiggeri, nationellt eller lokalt. Det är osäkert om det sistnämnda verkligen resulterar i någonting, men signalen som förslaget sänder är tydlig: "vi tar missnöjet på allvar". Mycket är säkert snack, men det går inte att förneka att S+MP-regeringen faktiskt har åtgärdat en hel del som Alliansen gav blanka tusan i.

Löfven vill förmodligen både visa handlingskraft och städa upp inför nästa val. Missnöjda svenskar ska inte ges något skäl att rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna utan känna att de lika gärna kan stödja Socialdemokraterna eftersom S nu genomför många av de förslag som M och SD lagt fram.

Dessutom måste alla inse att Alliansen existerar mest i teorin. Dess företrädare intalar sig att de kan vinna nästa val och regera precis som de gjorde 2006-2014. Men det politiska landskapet har förändrats radikalt. Det är lite avslöjande när centerpartister i sociala medier gläds åt opinionssiffran 8,3% för det egna partiet och skryter om "en stabil ledning" för Alliansen, när den borgerliga fyrklövern endast ligger två procent över såväl valresultatet som de rödgröna.

Eftersom Anna Kinberg Batra hittills inte har visat någon som helst vilja att samarbeta med ett växande SD, återstår egentligen bara två alternativ efter nästa val: en storkoalition mellan S och M eller en fortsatt Löfven-regering.

Just nu förefaller det mest realistiska alternativet vara att Stefan Löfven sitter kvar på ungefär samma mandat som i dag. Oppositionen är helt enkelt för svag och splittrad. Chanserna att fälla regeringen har kommit och gått.

Kanske kan Moderaterna komma tillbaka till valet 2022. Med en ny ledare värd namnet och ett realistiskt regeringsalternativ. En ny allians.

Det svänger

Vi lever i de politiska lappkastens tid. Sällan har en åsikt ena dagen betytt så lite nästa. Sällan har den beryktade åsiktskorridoren tagit så snäva svängar, så plötsligt.

Det senaste exemplet är att regeringen (läs: Socialdemokraterna) öppnar upp för ett nationellt tiggeriförbud. Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi bekräftade detta i DN under torsdagen.

Det som så sent som i förrgår var en oacceptabel tanke som bemöttes med det ihåliga "man kan faktiskt inte förbjuda fattigdom!", är nu alltså något som regeringen allvarligt funderar på. Skälet är att tiggeriet inte har minskat, trots uppmaningar om att inte ge pengar.

Jag har hela tiden menat att vi inte behöver förbjuda tiggeri. Det räcker att se till att redan existerande lagar och regler efterlevs. Se till att den som är här och tigger åker hem efter max tre månader (på sin egen, inte skattebetalarnas bekostnad).

Se till att de regler som finns mot att tigga och idka försäljning i kollektivtrafiken utan tillstånd efterlevs. Se till att avhysningar av illegala bosättningar, oundvikligen kopplat till tiggeriet, sker mycket snabbare. Ge fan i att erbjuda välfärd till EU-migranter. Börja där så får vi se.

Det är onekligen intressant att tänka sig att vi i valrörelsen om två år kan komma att konstatera att det inte var Alliansen utan en S+MP-regering som skärpte hanteringen av svenska pass, förbjöd s.k. terrorresor, lade om asylpolitiken, skärpte synen på attacker mot blåljuspersonal och förbjöd tiggeri.

Inget av detta var egentligen ens tänkbart inför valet 2014. Det säger en del om hur verkligheten trängt sig på, men också vilka vindflöjlar till politiker vi har.

Hårdföra avståndstaganden av förslag A ena dagen, presentera det som ett eget förslag dagen efter. Så här ser det politiska spelet ut. Lite äckligt är det allt.

Tidigare bloggat:
Tiggeriförbud eller inte

En ny samordnare, kan det vara något?

Med anledning av det stora antalet bilbränder under de senaste två veckorna kallade regeringen till presskonferens för att presentera förslag på hur problemet ska hanteras.

Primärt handlade det om skärpta straff. Eftersom svenska domstolar verkar ha notoriskt svårt för att använda hela straffskalan är det särskilt viktigt att höja minimistraffen. Regeringen presenterade även nya sätt att hantera unga kriminella, dit hör bland annat fotboja men det lades även förslag på jourdomstolar.

Det är bra att regeringen gör det som Alliansen inte mäktade med när Beatrice Ask var justitieminister. Det går också att notera ett något höjt tonläge - Morgan Johansson sade sig vara "rätt förbaskat trött" på ligister som bränner bilar. Den enskilde har alltid ett val, förtydligade han. Det är en självklar men ändå viktig markering eftersom det i samhällsdiskussionen ständigt letas efter sociala orsaker till att bilar brinner.

Såväl Beatrice Ask som Annie Lööf kräver fler poliser. Som om lösningen ligger enbart där. Huvudproblemet är att polisens arbetsmetoder inte leder någonvart. Vi har exempel på där fullt kravallutrustad polis stått redo för att sedan få order att inte gå in. Poliser vittnar om hur de förväntas ha en dialog med de kriminella i stället för att ingripa och statuera exempel. Det är alltså fler dialogpoliser Ask och Lööf vill ha?

Främst är detta en fråga för polisledningen, inte för riksdag och regering. Vilket förstås gör det lite mer komplicerat. Vill ens dagens polisledning få slut på bilbränder och stenkastning? Bryr de sig? Eller tror de på allvar att det fungerar att vända andra kinden till, att föra dialog med kriminella?

Regeringen vill inte bara skärpa straffen utan också tillsätta en, ja du gissade rätt: nationell samordnare. En trygghetssamordnare ska vara ansvarig för det brottsförebryggande arbete som bland annat Brå kommer vara delaktiga i framgent.

Det är givetvis viktigt att även arbeta preventivt. Men här finns samtidigt en uppenbar risk för slutsatser som handlar mer om fritidsgårdar och "strukturell rasism" än att faktiskt komma tillrätta med ungas kriminella livsstil.

Nästa fråga är vem som ska få det där jobbet som nationell samordnare. Veronica Palm, kanske? Hon är tydligen ledig och uppfyller säkert alla krav som kan tänkas finnas för jobbet i fråga.

Läs även:
Alice Teoderescu, Expressens ledarsida

Polisen behöver en ny ledning

Rikspolischefen Dan Eliasson har sällan blivit så grillad och nedgjord som han blev i tisdagens Studio Ett. Ett gott tecken på att en offentlig person blir pressad är när denne börjar gnälla om "ni i media" (lyssna!).

Bakgrunden är att Eliasson efter sin semester skrev en krönika i tidningen Svensk polis där han förklarade att Polisen klarat sommaren bra och tog sina egna sovmorgnar och minskade bukfetma som ett exempel på detta.

Många såg krönikan som en provokation eftersom så många poliser just nu upplever att de inte räcker till. Rekordmånga säger upp sig. Åter igen brinner det bilar runt om i Sverige och polisen har uppenbarligen varken resurser eller arbetssätt att bemästra situationen.

Dan Eliassons text är symptomatisk för honom som chef och ledare. Den hade kanske passat riktad till lärare på en välfungerande grundskola om Eliasson varit rektor. Men det är han inte. Han är svensk polis högste chef, ledare för en av landets allra viktigaste myndigheter, och som sådan är en klämkäck text av det där slaget - i synnerhet när myndigheten han leder befinner sig i kris - direkt olämplig.

Alla skriker efter fler poliser. Frågan hur uteblir alltid. Det är som om det räcker att sätta in en massa jobbannonser, skjuta till lite mer pengar och så är saken biff. Frågan hur en polismyndighet med låga löner och dålig arbetsmiljö ska kunna locka nya, kompetenta medarbetare kringgås.

Det behövs förmodligen fler poliser. Men de behöver även göra vettigare prioriteringar. Varför ska svensk polis ha en egen prostitutionsgrupp som likt Simon Häggström på bilden ovan står och lyssnar efter illegala samlagsljud när inte en enda person, mig veterligen, har dömts till fängelse för sexköp? Vilka andra bötesbrott ägnar polisen sådana resurser åt?

Sist men absolut inte minst handlar det om arbetsmetoder. Polisen måste helt enkelt arbeta på ett mer effektivt sätt. De måste gripa personer som begår brott, inte inrikta sig på dialog varje gång. Kort sagt måste polisen bli mer polis och mindre socialarbetare.

När kriminella tappar respekten för polisen dröjer det inte länge innan allmänheten tappar förtroendet. Det tar väldigt lång tid att vinna tillbaka. Dan Eliasson är knappast rätt man att leda det arbetet.

Öppet hjärta eller skärpt sinne?

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldts famösa öppna era hjärtan-tal firar två år. En liten krets bestående av Kent Persson, Per Schlingmann och Migro uppges ha ett informellt tårtkalas. Frågan är om inte även Peter Wolodarski deltar.

De flesta har lagt den reinfeldtska migrationspolitiken på historiens skräphög, men dit hör uppenbarligen inte DN:s ledarsida. I dag rycker nämligen tidningen ut till den förre moderatledarens försvar i en text som känns som om den vore skriven sommaren 2014.

Tidningen är orolig för att retoriken i migrationspolitiken nu "skenar iväg" i takt med att alltfler partier anpassar sin politik till faktiska omständigheter på marken. "Dagens hårda retorik gör oss avtrubbade", skriver DN.

Nej, om det är något som gjorde folk avtrubbade, ja helt opiumdimmiga i hjärnan, var det de gångna årens migrationspolitiska halleluja-stämning. De som försökte föra på tal de problem som politiken förde med sig blev brännmärkta och utstötta. Andra, som Tobias Billström, fick be om ursäkt offentligt och lärde sig att hålla käft.

Det var en landsomfattande psykos, ett slags nationellt Thomas Quick-syndrom där alla sprang åt samma håll och ingen vågade ifrågasätta eller påpeka de uppenbara bristerna.

Därför föll ridån när verkligheten trängde sig på förra hösten. Regeringen såg sig tvungen att vidta åtgärder. Som en konsekvens av de nya reglerna för asylpolitiken sänder TV snyftreportage var och varannan kväll.

DN hävdar att dagens "hårdare" migrationspolitik skapar "en mental åtskillnad mellan oss och dem". Det är helt korrekt. Det märkliga är att denna självklara skillnad har fått eroderas under så lång tid. Ty även Stefan Löfven, ni vet han vars Europa inte bygger murar, konstaterade under fjolårshöstens kris att Sveriges regering har ett ansvar för Sverige som land. Det är rätt rimligt att det är så. Svenska politiker ska tjäna svenska folket, inte andra länders medborgare. Det är vi som väljer dem, det är vi som kan avsätta dem. Så ser dealen ut.

Nu har vi ett läge där grundläggande samhällsfunktioner skakar i sina grundvalar. Sjukvården genomgår ett slags systemkris, bostadspolitiken driver alltfler i händerna på socialtjänsten för att få ett boende, skolan genomgår både en kunskaps- och lärarkris och polisen är inne i en panikattack som vi inte ser slutet på.

I en så allvarlig situation är det sista svenska politiker borde tänka på hur fler människor ska kunna komma till Sverige och bli försörjda här. Tyvärr visar det sig att landets största morgontidning lever kvar i en tid när fina visioner och godhetspoäng var viktigare än landets långsiktigt bästa.

DN bevisar att det naiva Sverige ingalunda är dött och begravet. Det tog bara paus i ett år.

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

Värdet av ett fritt internet

Internet var något nytt och spännande när jag växte upp. Det var först under slutet av högstadiet som vi skaffade hemdator, och över en dag öppnades en hel värld upp framför mina ögon.

I den åldern var det ärligt talat mest spel och porr som intresserade. Men snart blev nätet även en utmärkt plats för att träffa likasinnade. Diskussionsforum växte upp som svampar ut jorden. Allt och alla verkade finnas på internet. Märk väl att detta var tiden innan varje webbsida var dränkt i kasinoreklam (däremot envisades folk med att ha musikslingor på sina hemsidor, vilket kunde vara nog så plågsamt).

Väldigt mycket vatten har flutit under broarna sedan den där dagen då jag upptäckte nätet. Internet är i dag både bättre och smidigare men också betydligt mer uppstyrt. Det kontrolleras i praktiken av en handfull amerikanska storbolag som övervakar precis varje steg du tar. Google vet kort sagt allt om dig.

Internet är inte längre bara en tjänst för rekreation och intellektuellt utbyte; det är en infrastruktur.

Detta är en viktig skillnad, ty det avgör hur vi bör se på nätets betydelse. Politikerna har aldrig gillat internet, i synnerhet inte ett fritt sådant.  Det är inte bara diktaturer som försöker få kontroll över den enorma informationsbank och det gigantiska kommunikationsflöde som nätet utgör. Även demokratiska regeringar bekämpar kryptering och VPN-tjänster så gott de kan, givetvis med "terrorism" och "barnporr" som förevändning.

Det pågår ett veritabelt krig mot internet som vi känner det, eller kanske snarare har känt det. Problemet är att så få verkar bry sig. Kanske är det för att det har varit en stegvis process.

Vid 90-talets slut började politikerna på allvar bekämpa barnporren på nätet. Men blockeringar och till och med ett förbud mot att titta på sidorna i fråga löste inte mycket. Dessa sidor uppges nu ha flyttat till darkweb tillsammans med annan ljusskygg verksamhet.

Genom att använda metoden mot just barnporren lyckades politikerna utan större ansträngning vinna folks acceptans för blockeringar och filtreringar som verktyg för att bekämpa misshagligt material på nätet. Att skrika "terrorism!" har fungerar rätt bra det också.

Nästa steg är att använda detta mot politiska åsikter. Det är här kampen mot så kallat näthat kommer in. Någon har kanske noterat hur både politiker och mainstreammedier kampanjat för hårdare tag mot näthatare. Sångerskan Zara Larsson har blivit affischnamn för den rörelse som dels vill bedriva en sorts krig mot vita män som grupp, dels sätta dit de så kallade näthatarna.

"Näthat" har i dag blivit lika urvattnat som "rasist" eller "kränkt". Det betyder snart ingenting eftersom personer som inte är vana vid att någon har en avvikande åsikt upplever att de utsatts för "hat" när denna någon har mage att framföra den.

Det finns givetvis riktigt hat, personer som beter sig oacceptabelt. Såväl online som i riktiga livet. Problemet jag har med begreppet är att det endast används i de fall där "rätt" person drabbas. En person som Zara Larsson, som är vänsterfeminist och manshatare.

Hennes hatfulla tweets kallas inte för näthat. Hon bjuds i stället in till TV-studior för att prata om dem. När Marcus Birro får delar av Twittervänstern efter sig startas inga kampanjer mot näthat. Han får bara skylla sig själv eftersom han tror på och tycker fel saker.

(Detta är ingalunda ett svenskt fenomen. Ta exemplet med Ghostbusters-skådisen Leslie Jones, som lyckades få provokatören Milo Yiannopolous livstidsavstängd från Twitter samtidigt som hennes egen Twitterhistorik visar på uppenbar rasism som lämnas helt utan åtgärd.)

Ett fritt internet förutsätter att människor skaffar sig lite tjockare hud och slutar bli kränkta av allt som sägs. Man måste faktiskt inte läsa allt. Dagens lättkränkta samhällsklimat borgar tyvärr inte för ett friare utan tvärtom ett mer reglerat och kontrollerat internet.

Politikerna kommer inte ens behöva ta till barnporr- och terroristkorten längre när de vill begränsa friheten på nätet - det kommer räcka med att nämna "näthat", "rasism" och "islamofobi" för att lagstiftaren ska få fritt spelrum.

Detta oroar mig. Inte bara för att internets fantastiska potential slösas bort utan för att vi samtidigt bygger ett ängsligare och mer lättkränkt samhälle.

Jag är övertygad om att nätets betydelse i vår tidsålder gör att mänskliga fri- och rättigheter förutsätter ett fritt internet. Internet ska vara precis som livet i övrigt, med allt det fula, äckliga, vackra, provocerande, geniala och idiotiska som möter oss varje dag. Brott ska givetvis bekämpas. Men med rätt metoder. Och proportionerligt.

Om du blir upprörd över att någon skriver saker du inte gillar är det faktiskt ditt problem. Inte samhällets.

Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

En onödig avgång

Toleransen för misstag inom politiken är minst sagt splittrad.

Å ena sidan kan statsråd vansköta sina uppgifter politiskt utan minsta åtgärd. Vi har haft djupt opassande justitieministrar som suttit i åtta år, katastrofala skolministrar och empatistörda kommunikationsministrar som alla fått behålla sina jobb. Detta eftersom inga "formella fel" har begåtts. Att vara allmänt usel och bedrövlig är inte olagligt.

Å andra sidan kan minsta misstag - en obetald TV-avgift eller svart städhjälp - leda till avsked på dagen. Den socialdemokratiska gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic drabbades i dag av det senare.

Hon har åkt fast i en nykterhetskontroll i vilken hon blåste 0,2 promille, precis på fel sida om den gräns som är tillåten enligt svensk lag. Därmed gjorde hon sig skyldig till rattonykterhet och kommer få dagsböter. Hadzialic begick ett misstag. Hon gjorde en felbedömning.

Det finns inget som framkommit som säger att hon skulle ha alkoholproblem av den typ som miljöpartisten Per Gahrton uppvisat upprepade gånger (som jämförelse blåste han vid sin senaste snedsegling i automobil 1,89 promille, vilket är en omskrivning för "stupfull").

Hon gör något rakryggat när hon tar konsekvenserna av sina handlingar, kallar till presskonferens och erkänner utan omsvep i stället för att smita ut bakvägen. Detta kan ha räddat hennes politiska karriär.

Men Hadzialic avgång känns förhastad - och onödig. Bättre hade varit att Stefan Löfven vägrat ta emot hennes avskedsansökan och själv kallat till presskonferens där han förklarat vad som inträffat, sagt att han tagit sin minister i örat och påtalat hur allvarligt detta är men kommit fram till att han vill behålla henne i regeringen eftersom han tror på henne. Alla kan göra misstag.

Nu blev det inte så. Vilket jag beklagar. Aida Hadzialic har en flummig portfölj (bara begreppet "kunskapslyftsminister" ger mig kalla kårar) på ett splittrat departement, men hon har på sistone varit en av få inom det rödgröna blocket som rakryggat tagit avstånd från identitetspolitiken. På så vis har Hadzialic varit ett friskt tillskott i en i övrigt sunkig ministär. Nu är risken stor att hon ersätts av en identitetspolitiker från nyvänstern.

Identitetspolitikens tillskyndare kan just ha vunnit ännu en rond.

Ett samhälle som stänger ute

I valrörelsen 2006 gick Alliansen hårt åt den dåvarande statsministern Göran Persson för att hans regering under lång tid skickat unga människor i så kallad förtidspension. Detta gjordes, påstods det, för att "förbättra statistiken".

Vad det handlade om var så kallad aktivitetsersättning, som namnet till trots är en ersättning för att inte göra någonting. Det ges förenklat till en grupp som samhället i praktiken har gett upp om. Det senaste decenniet har antalet som får ersättningen minskat i befolkningen som helhet men ökat kraftigt bland unga och unga vuxna. I dag är det 37 000 personer i åldern 16-29 år som får aktivitetsersättning.

Aktivitetsersättning ges från Försäkringskassan, kan jämföras med försörjningsstöd i storlek och ges till personer med olika sorters funktionshinder (inte sällan psykiska). Det kan röra sig om den som inte klarar att slutföra studier, som får praktik men har svårt att klara denna eller komma vidare till ett reguljärt arbete. Det är inte ovanligt att de går in och ut ur sjukskrivning.

Alliansen införde en begränsningsregel som gör det svårare att få ersättningen under en längre tid. Detta var positivt. Personer som är så pass unga ska prövas igen och igen i sysselsättning och arbete.

Problemet i dag är att vi har fått en arbetsmarknad som effektivt exkluderar många. Oförmögna personer och människor som är lite "udda" har det alltid funnits, men förr i tiden fick de kanske arbete på gården och hade sin tillvaro tryggad via familjen och släkten. I dag blir de fall för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och ingen av dessa instanser kan tvinga arbetsgivare att anställa. Notan hamnar därför på skattebetalarna samtidigt som den enskilde passiviseras.

Detta är oerhört olyckligt. Dels för att det är en kostnad för alla som arbetar att försörja dem som inte gör det, men också för att det är slöseri med människors resurser. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning kanske aldrig kommer kunna utföra ett heltidsarbete och bli helt självförsörjande. Men de flesta av dem skulle sannolikt kunna bidra. På något sätt. I något sammanhang. Tyvärr finns det inte plats för dem på dagens arbetsmarknad.

Det pratas väldigt mycket om öppenhet och ett samhälle för alla. Verkligheten är att det under lång tid rests murar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolväsendet. Murar som ingen på allvar verkar vilja riva.

Det är hyckleriet folk ogillar

DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön - samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var "partikultur", men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna - för att samtidigt rapportera att det var åtta "svenska män" som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var "norsk medborgare".

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om "pressetik" tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman

Segelbåtsteoremet

Det brinner i Sverige. I Malmö har det brunnit i snitt drygt fem bilar om dygnet sedan i söndags. Totalt har minst 75 bilar brunnit i Malmö i sommar. Men även på andra håll, i Göteborg, Vingåker och Skara, har det brunnit såväl bilar som husbilar på sistone.

Eva Andersson, professor i kulturgeografi, förklarar den stora ökningen av bilbränder med "frustration och missnöje". En annan professor i kulturgeografi, Bo Malmberg, har sin syn klar:

Rika ungdomar kan åka ut och festa på segelbåten. De som inte har tillgång till sådana materiella resurser ordnar något annat - som att bränna en bil. Det blir en slags party det också, eller åtminstone en upplevelse.

Idén att ungdomar och unga vuxna bränner bilar bara för att grannen har mer pengar är farlig.

Detta perspektiv - att det är inkomstklyftor som är orsaken till att någon väljer att gå ut och tutta på grannens bil eller kasta sten på räddningspersonal så att den som behöver hjälp brinner inne - skymmer sikten för de kriminalpolitiska insatser som behövs för att komma tillrätta med problemet.

Även om gängkriminalitet, arbetslöshet och en misslyckad skola säkert kan utgöra delar i en händelsekedja som förklarar varför vissa unga begår den här sortens brott, går det aldrig att komma ifrån det personliga ansvaret (och föräldrarnas ansvar i fall med minderåriga).

Varför bränner vissa bilar? Därför att de kan.

En bilbrand är knappast den första kriminella handling en ung person begår. Det har börjat med något annat. Men om varken föräldrar, den övriga vuxenvärlden eller rättsväsendet har satt ned foten längs vägen, om det kriminella beteendet inte har fått några kännbara konsekvenser för den unge, vad finns då för incitament att sluta?

Jag vet att Sverige har förtvivlat svårt med just incitament, men vi behöver faktiskt börja prata om dem nu. Det gäller allt från skattepolitik till arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik och migrationspolitik.

Förlorarna när kriminella ursäktas och deras brott relativiseras är alla som bara vill gå till plugget, ta bussen till jobbet och leva sina liv i fred.

Från vänsterhåll tycks idén med fler fritidsgårdar, rabatterad tandvård och gratis glasögon vara lösningen, gärna kombinerad med poliser som "förstår". Dessa tankar har tillåtits dominera kriminalpolitiken alltför länge nu. Samhället håller på att ge upp våldsmonopolet, och det går rasande fort utför.

Det får vara slut med kaffe, bullar och dialog. Rättsväsendet har en enda uppgift när det gäller personer som ger sig på andras liv och egendom: grip, döm, lås in.

Somliga håller förstås inte med. För dem är lösningen ännu enklare: ge alla en segelbåt.