Efter sommarens EU-omröstning i Storbritannien, som resulterade i ett fantastiskt Brexit, har svenska politiker med bekymrad min men högt tonläge hävdat att kampen nu står "mellan splittring och samarbete". Inte minst statsministern har betonat detta.
Beskrivningen är förstås falsk. Ingen, vare sig Ukip, Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet, är motståndare till samarbete med andra länder. Självfallet inte. Det dessa tre partier och andra EU-skeptiker, utifrån sina olika utgångspunkter, är kritiska till är en ständigt svällande politisk union som får mer och mer makt på medlemsländernas bekostnad.
Det är det antidemokratiska EU och skapandet av ett postdemokratiskt Europa som vi EU-motståndare kritiserar. Inte att Sverige, Tyskland och Portugal kan göra upp om fiskepolitik eller finna en samsyn i att fördöma rysk aggression mot Ukraina.
Stefan Löfven vill skapa ett "medborgarnas EU", underförstått att unionen inte är det i dag. Om det ska kallas en insikt att han insett det sistnämnda eller naivitet att han tror sig kunna uppnå det förstnämnda ska jag låta vara osagt, men fler måste vakna upp och se att EU är bortom räddning. Det finns ingenting som tyder på att det är möjligt att reformera denna politiska union till det "smalare men vassare" EU som delar av den svenska borgerligheten har tjatat om i över 20 år eller det "medborgarnas EU" som Löfven nu pläderar för. Ingenting.
Föga förvånande har varken Socialdemokraterna eller den EU-vänliga borgerligheten förklarat hur EU ska bli smalare, bättre och komma närmare medborgarna. Hur ska detta vara möjligt när utvecklingen i decennier varit den direkt motsatta och när EU-eliten har rakt motsatt uppfattning om EU:s framtid?
Det är avslutningsvis talande för samtida politikers oförmåga att tala sakpolitik att en så pass stor och allvarlig fråga som EU - hur unionen ska se ut eller dess vara och icke vara - reduceras till en halmgubbe om vilka som vill ha "samarbete" och inte.
Den svenska EU-debatten har inte utvecklats ett dugg sedan Sverige blev medlem. Det är som om politikerna faktiskt vill ha det så.
Löfven svarar inte på bristerna med EU eftersom det är ett fredprojekt, att det är ett fredprojekt har han själv sagt till en ledamot från SD som kritiserade EU. Det var det enda svaret han gav. Jag tror Löfven anser att EUs byråkrater gör ett bra arbete när de handskas med opposition som kommer från nationalistiska och konservativa konstellationer runt om i Europa, vare sig det är Vlaams Belang, Front National, UKIP, Frihetspartiet (Österrike), Partiet för frihet (Holland), Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna eller vilken annan grupp som kan hota fred i Europa som, enligt Löfven, är synonymt med Europeiska unionen.
SvaraRaderaMagne
Man kan ju bara titta på TTIP där svenskorna verkar ha en annan berättelse än ministrar från Tyskland,Frankrike och Holland..
SvaraRaderaHå hå ja ja. Självklart kan inte EU (eller FN) förändra sig. Där kan man snacka om strukturer som faktiskt (till skillnad mot att bada toppless eller i burkini) inte går att bryta. Det är mycket oroande tycker jag, för OM (eller kanske snarare när) EU rasar så blir det total kalops och de enda som kommer helskinnade ut är gamla surkukar som sitter på en hög med guld.
SvaraRaderaUtan flosklerna och propagandan, skulle EU:s vara eller inte vara, kunna bli en bra debatt. Som sagts, jag tror ingen är emot ett konkret samarbete länderna emellan, men då måste de politiska tongångarna skalas bort. Vilket intresse det skulle bli om endast konkreta frågor skulle debatteras i sak. Varför blev det plötsligt en plikt för EU-länder att dela på all världens flyktingar? Varför har EU-länder den skyldigheten mot alla andra? Tänk om provinser i China eller Indien på kanske: 2-300 miljoner människor skulle bestämma sig att utvandra till Europa och söka asyl, därför att hemlandet plågar dom med orimliga regler och straff? Folket i Nordkorea har väl också rimliga skäl att migrera till EU-länder. Men allt, som kan vara rimligt i generell filosofisk syn-vinkel kan bli absurt rent praktiskt. Som flykting-politiken t.ex.
SvaraRadera@ Lotta,
SvaraRadera"Om EU rasar så blir det total kalops och de enda som kommer helskinnade ut är gamla surkukar som sitter på en hög med guld"
Det låter som en bra beskrivning av många i Schweiz! Här är det hedervärt att vara surkuk och sitta på guld!
Sen finns det faktisk inga som helst verkliga skäl att det skulle bli "kalops" bara för att man avvecklar EU. Att det finns en risk för detta är främst för att man starkt kan misstänka att den nuvarande nomenklaturan kommer att anstränga sig för se till att vi får det utfallet.
Vi lär i vilket fall som helst få se nästa år. Holländarna kommer med all sannolikhet rösta för att gå ur och Wilders lär inte bry sig om hoten från Bryssel. Vidare har Wilders och Le Pen ett mycket starkt samarbete.
Valet i Holland är i mars 2017 och presidentvalet i Frankrike är två månader senare.
Att Wilders vinner i Holland är väldigt troligt och Le Pen måste rimligen vara favorit i Frankrike, även om de andra partierna säkert kommer att försöka med sina vanliga trick. Men den här gången går det nog inte, framförallt om terrordåden i Frankrike fortsätter.
Gigantisk byråkratkoloss som sväller över alla håll och kanter... snart är de väl bara FN & några banandiktaturer kvar som kan konkurrera i ineffektivitet, pengarullning och politiska excesser.
SvaraRaderaHej.
SvaraRaderaEn tanke:
Vilka grupper eller stater har som ett intresse att EU skall fortsätta existera?
Det första som kommer för mig är Turkiet och Ryssland. Ett EU, uppfyllt av fransk teknokrati likt ett nattgammalt lik i en isvak, och med postmoderna social-liberala grundteser om allas lika värde, alla folks förbrödning (förhening kanske?), och annat lika verklighetsfrånvänt, är en betydligt bättre opponent än en starka nationalstater med realpolitiska mål som utökande av makt och inflytande. EU:s stater kanske har glömt Det Stora Spelet, men det betyder inte att spelet upphört. Från utsidan sett är en ineffektiv Europeisk Union med interna konflikter och maktspel att föredra framför både kollaps och effektiv expansiv superstat.
Som invånare i en provins med synnerligen undfallet och ineffektivt guvernörskap, tvingas man inse att centralmakten i Imperators-palatset i Bryssel och Strasbourg har föga intresse av att befästa och bevaka gränsen. Palatsintriger, manövrerande för att ha stöd av prästerskapet så att dessa ser goda järtecken, samt att stå på god fot med månglare och penninglånare är viktigare än att styra kejsardömet. Att provinsen Britannien nu utträder förebådar den kommande stormen när Vandaler, Hunner och Goter sveper in över de södra och östra gränsforten.
Den nya guden som utmanar det gamla prästerskapet finner snabbt allt fler dyrkare bland pöbel och plebejer, och till och med en del av riddarståndet kryper och fjäskar för denna ökenguds tillbedjare. Ständigt allt mer dekadenta former av underhållning, och en ung generation som söker svar och råd från alla håll utom från sitt eget folk.
"Concórdia res parvae crescunt, discórdia máximae dilabuntur" Sallustius
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@ Rikard,
SvaraRaderaLåt oss hoppas på "Sic semper tyrannis" istället, även om det verkar osannolikt.
Efter att länge ha tagit del av svensk massmedia så har jag förstått att EU-medlemsskap innebär evigt framåtskridande* medan EU-skepsis i allt väsentligt är likvärdigt med Förintelsen. Redan dagen efter att rösterna räknats i Storbrittanien översvämmades de brittiska gatorna av skåpbilar fulla med nazister, som bromsade in bredvid mörkhyade småflickor och skrek att dessa nu skulle kastas i gaskamrarna (enligt Sveriges Radios kanal 1).
SvaraRaderaDetta är en kamp av existentiella proportioner, och rättrådiga människor som står upp för allas lika värde förstår att det enda sättet att stoppa ytterligare ett upprepande av mänsklighetens värsta brott är att fortsätta det massiva statsunderstödet av franska bönder, givet att dessa inte har allt för starka åsikter om strandmode, och med tydligare emfas under de månader då EU-politrukerna vistas i Strassbourg och inte Bryssel, eftersom gödselhögarna på gatorna annars riskerar att blockera vägen för de limousiner som transporterar våra mer eller mindre demokratiskt valda kämpar, där de hjältemodigt både tar sig an viktiga frågor som nätbaserad hets mot mutkolv, och tar krafttag för höjda löner inom kvinnodominerade yrken (gatflickor).
* även utför ett stup, verkar det som