Trygga rum föder intolerans

För några år sedan pratade jag med en klient som härstammade från Finland. Det han sade fick mig att skratta men också att tänka till lite.

Han ansåg att vi svenskar är så finkänsliga av oss. Vi kan aldrig säga någonting rakt ut, klagade han. Om någon är tjock säger vi "kraftig". När någon har dött beskriver vi att personen har "gått bort".

Jag har tänkt en del på hans reflektion sedan det där samtalet och insett att hans exempel beskriver hur svenskar ofta pratar. Vi är livrädda för att såra någon eller säga fel, så vi lindar in och pratar runt för att hålla oss på den säkra sidan. Vi är nog inte ensamma om detta; John Cleese har beskrivit britterna på just detta sätt.

Emellertid har denna ängslighet nått en helt ny dimension i och med att den politiska korrektheten har firat nya triumfer och dessutom fått sällskap av det som i USA kallas "safe space" och på svenska fått namnet "tryggt rum".

Detta innebär att det inte bara är tabu och fel att säga att någon är tjock utan att den som är tjock har rätt att kräva censur mot allt som kan tyckas kränkande och sårande. I litteratur. I filmer. I konst. På arbetsplatsen.

När Jan Sjunnesson, arrangör för det alternativa Pridetåget Pride Järva, vistades i Kulturhuset samtidigt som hbtq-aktivister var där, ledde detta till en sådan upprördhet att Sjunnesson helt enkelt kastades ut. Konklusionen från Stockholm Pride var att "det finns en oro kring Kulturhuset som tryggt rum".

"Tryggt rum". Smaka på detta bisarra begrepp. Det går ut på att skapa ett offentligt rum där människor som är känsliga för andras åsikter kan vistas utan att behöva besväras av den tuffa verkligheten att det finns människor som tycker annorlunda eller ser annorlunda ut.

Jag tror att en strävan efter så kallade trygga rum skapar ännu ängsligare och ännu mer intoleranta människor. Det finns över huvud taget inget gott i detta. Ty hur ska vi kunna bli mer toleranta och kloka om våra uppfattningar aldrig utmanas?

Vad säger man då till den som är lättkränkt? "Toughen up, get thicker skin!" har den frispråkige provokatören Milo Yiannopoulos föreslagit. För det är precis som Yiannopoulos sade i en intervju i CNN: "In an outrage culture I think the appropriate response is to be outrageous."

Vi bör nog vara tacksamma för att soldaterna under andra världskriget inte krävde ett tryggt rum när de försvarade demokratin. På stränderna i Normandie fanns inte ens hen-toaletter.

Frihetsfrontens sommarseminarium 2016

Varje år i augusti håller Frihetsfronten ett sommarseminarium. I år hålls det under helgen den 19-21 augusti på Barnens Ö.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Nu är det hög tid att anmäla sig.

Bokade talare
Andreas Henriksson, debattredaktör på Dagens Samhälle, talar under rubriken "En dissekering av det debattindustriella komplexet"
Dan Korn, folklivsforskare, författare, fotograf och rabbin
Christian Engström, f.d. Europaparlamentariker för Piratpartiet, talar under rubriken "Basinkomst - välfärdsbyråkratins död eller bidrag för dagdrivare?"
Henrik Tham, professor i kriminologi, talar om svensk drogpolitik
Stefan Olsson, statsvetare och skribent
Hans Åkerman & Robin Hesselstad från Buddler talar om delningsekonomi
Carl-Johan Rehbinder, piratpartist och sexhippie, talar under rubriken "Peace, Love and Understanding, vad hippiekulturen gjort för friheten"

Du försäkrar dig om en plats genom att betala in deltagaravgiften, 890 kr för studerande och 1 090 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt forum. Ange e-postadress för utskick av information, däribland vägbeskrivning. Mat och husrum ingår i priset.

Välkommen!

Nuppatag med Gabriel Wikström

Regeringen har beslutat ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att göra en ny stor studie av svenskars sexualvanor, berättar folkhälsominister Gabriel Wikström på DN Debatt.

"Sexualpolitiken får inte bara handla om specifika problem. Den måste också handla om det som är luftfyllt med sex om vi på allvar ska kunna lösa problemen", skriver Wikström. Vilka problem är det då folkhälsoministern tänker att den nya studien ska lägga grund för att lösa? Wikström räknar upp ett flertal:

Antalet oönskade graviditeter är fortfarande högt, män och kvinnor är långt ifrån jämlika och dagligen hör vi berättelser om trakasserier och våldtäkter eller om hur människor diskrimineras och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Problemen är grundläggande och drabbar många människor runt om i vårt samhälle.

Att regeringen plötsligt bryr sig om oönskade graviditeter är intressant. Jag gissar, givet de abortaktivister Socialdemokraterna har i partiet, att de inte vill röra abortpolitiken utan snarare dela ut kondomer.

Sexuella trakasserier, våldtäkter och annan brottslighet? Detta är en fråga för rättspolitiken, inte för en studie om svenska folkets sexvanor. Och helt uppenbart något som de rödgröna har bortprioriterat och fortfarande inte tar på allvar.

För både vänstern och högern har sexualiteten alltid varit politisk. I dag, när de religiösa bojorna i Sverige har släppt, är det i stället feministerna som står för kontrollen av vår sexualitet.

När regeringen vill låta utreda svenska folkets sexvanor för att "lösa problem" är det därför inte någon sexualliberal linje vi kan vänta oss utan tyvärr mer moralism. Wikström signalerar detta redan i sin debattartikel där han lyfter problemen med "en skev kvinnosyn [...] som förmedlas i kvinnoförnedrande pornografi eller i manliga miljöer".

Detta doftar ny politiskt korrekt sexualitet lång väg. Vilket inte vore ett dugg förvånande från en regering som diskuterat möjligheten att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands och betraktar porr som en form av våld mot kvinnor.

Min inställning är att politikerna ska hålla sig så långt borta från sängkammaren som möjligt. De ska inte lägga till rätta våra sexuella aktiviteter. De ska inte ens ha en åsikt om dem så länge det är myndiga människor som gör saker tillsammans.

Gärna forskning om människors sexualvanor, inte minst för att det är spännande. Men inte studier av politiker, för politiker. Sex är så mycket mer än ett uttryck för "folkhälsa".

Back off, Gabriel.

Läs även:
Fnordspotting

En feministisk huskur

Det finns en utbredd uppfattning inom den feministiska vänstern att sexuellt våld beror på en toxisk manlighet. Om vi bara "fixar" denna påstått skadliga mansroll (ibland kallad manskultur eller machokultur), löser vi sexualbrottsproblematiken. Så lyder resonemanget.

Denna idé förfäktas på debattsidor, ledarsidor och i public service. Den sprids av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, kvinnosakskämpar och rörelsen med det ironiska namnet Fatta.

Det är inte bara kvinnor som framför idén om en sjuklig manlighet som endast kan botas med en gedigen feministisk huskur. Män, som Fatta-ambassadören Svante Tidholm, deltar genom att sprida ett slags manligt självhat.

Hur löser man då problemet med sexuellt våld enligt denna övertygelse? Genom att prata. Men framför allt genom att skuldbelägga halva befolkningen för att de har ett visst kön.

Denna sortens generalisering är endast möjlig att göra i Sverige när det gäller en specifik grupp: män. Aldrig om etniska minoriteter, aldrig om religiösa grupper, aldrig om kvinnor. Vad som annars är rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller misogynt är plötsligt fritt fram när gruppen som utpekas är män. Då sparkar man ju uppåt, enligt de feministiska maktteorierna.

Samtal är jag i och för sig sällan emot. Däremot hoppar jag till lite när sexualupplysaren Nathalie Simonsson ger följande instruktion i föräldrars samtal med sina pojkar:

Visst finns det killar som kommer att begå sexuella övergrepp, men det kan vara på sin plats att förklara för sitt pojkbarn att det INTE bor en våldtäktsman inne i varje person med snopp.

Som om pojkar föddes med tron att de är våldtäktsmän. Förslaget kan jämföras med att gå fram till någon och säga: "Kom ihåg nu, du är inte en hustrumisshandlare!" och sedan tro att man gjort en god gärning. Eller varför inte lära muslimska pojkar att det inte bor en terrorist inne i varje person med muslimsk tro?

Jag tror att effekten kan bli den motsatta: ett skuldbeläggande av pojkar. Hur ska annars pojkar som aldrig ens tänkt tanken att sexuellt trakassera eller våldta en tjej reagera på en förälders uppmaning att de minsann inte ska se på sig själva som våldtäktsmän?

Kanske är det detta feministerna är ute efter. Att straffa pojkar och män så långt det går utan att stå för att det faktiskt är själva agendan.

Feministernas plötsliga och förmenta omtänksamhet med det manliga könet (manifesterad i den fåniga kampanjen SheForHe) ger jag ärligt talat inte mycket för.

Alla manliga läsare, säg nu efter mig: "Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte..."

Tidigare bloggat:
Feministerna vill förändra mannen

Socialdemokraterna smutsar ned debatten

Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:

Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.

Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

Expo och extremismen

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

Politiska analyser 2016

När demokratin är som finast

Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga "om prognoserna stämmer". Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att...?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:

And that's the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute [...] the British people have spoken. And the answer is... we're out!

Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 - de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo - att inte överge kronan som valuta - gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler ("han älskade folkomröstningar"), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let's Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att "experter" inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.

De kallas fattigpensionärer

Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.

Den gamla vänstern

Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden

Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.

Det är den gamla asylpolitikens fel

I går började de nya asylreglerna att gälla, regler som dock inte berör den stora majoriteten av asylsökande som kom till Sverige före den 24 november i fjol.

Kritiken mot tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och annan harmonisering med övriga EU har varit hård från en rad remissinstanser men också från politiskt och medialt håll. Den nya lagen är treårig, så den regering som sitter 2019 kommer behöva ta ställning till om den ska förlängas, permanentas eller tas bort.

Det finns skäl att vara kritisk mot vissa delar av de förslag som inte är optimala. Men det många kritiker blundar för är att det var den gamla naiva migrationspolitiken som tvingade fram dessa panikåtgärder.

Om Sverige hade haft en rimlig politik som låg i linje med övriga EU hade fjolårets kaosartade situation inte inträffat. Om Sverige hade fört en politik som fokuserade på att ta emot människor som kan försörja sig och sina anhöriga, hade kostnaderna inte skenat och arbetslösheten bland utrikes födda inte ökat under flera decennier. Då hade vi faktiskt haft råd och kapacitet att samtidigt på ett värdigt och professionellt sätt ta emot de allra mest utsatta flyktingarna direkt från flyktinglägren. Få hade protesterat.

Att politikerna samtidigt misskött skolpolitiken, bostadspolitiken, rättspolitiken och byggt in systemfel i den svenska sjukvården har knappast gjort människor mer benägna att låta Sverige ta emot hundratusentals asylsökande.

Centerpartiet i sociala medier säger sig "se en annan väg framåt" och gör reklam för ett klipp som visar partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson i riksdagen inför omröstningen. Denna "väg framåt" är snarare ett steg bakåt. Tillbaka till den ansvarslösa politik som resulterade i fjolårets kaos i asylmottagandet och som under lång dit har skapat utanförskap, arbetslöshet, konflikter, kriminalitet.

Annie Lööfs parti kan hävda sin egen väg eftersom partiet sitter i opposition och inte behöver kompromissa och ta ansvar. I en moderatledd alliansregering hade C emellertid haft två val: göra som MP eller lämna regeringen. Det ska onekligen bli spännande att se Lööf och Kinberg Batra snickra ihop en ny migrationspolitik tillsammans.

Sverige kallar sig gärna för humanitär stormakt. Men denna upplevda storhet mäts inte i hur vi tar emot asylsökande, vilket bemötande de får eller vilka chanser till egen försörjning som finns utan enbart i hur många de är. Enligt denna logik var Sverige mer humant när Migrationsverket förtätade asylboendena till max i höstas än nu när familjer får ett eget rum.

En liknande logik ser vi när svenska politiker slår sig för bröstet för att Sverige skänker 1 procent av BNP till internationellt bistånd, pengar som i många år har gått rakt ned i fickorna på korrupta ledare och regimer. Här är det hur mycket som skänks som definierar oss som en god nation, inte vilken nytta pengarna gör.

Ironiskt nog nallar regeringen just nu av biståndet för att klara av att vara en så kallad humanitär stormakt. Sverige har börjat bli sin egen största biståndsmottagare.

Det går inte att komma ifrån känslan att allt bara är för syns skull. Och det är inte ens tragikomiskt längre. Det är bara tragiskt.

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

Ghostbusters och lättkränkta feminister

Egentligen hade jag inte tänkt skriva en rad om det här, för det är alldeles för trivialt och fånigt. Men eftersom det tycks få oanade proportioner förtjänar det ändå några tecken.

Minns ni Ghostbusters? Filmen från 1984 som på svenska kallades Spökligan och som även fick en uppföljare fem år senare. Spökäventyret med Bill Murray, Dan Akroyd och Harold Ramis i huvudrollerna har blivit en klassiker både för sin humor och sköna dialog. Jag minns hur jag som barn gillade filmerna men inte riktigt vågade titta under vissa scener.

Det är mer regel än undantag att det görs remakes av gamla klassiska filmer i dag. I stort sett alla superhjältefilmer har fått påkostade moderna versioner, Turtles och Transformers likaså. Det har till och med gjorts en nyversion av klassikern V.

Givetvis var det en tidsfråga innan det skulle drabba Ghostbusters. Jag skriver "drabba" därför att det väldigt sällan blir särskilt bra. Vi minns filmerna och serierna med nostalgiska ögon, och det är just som minnen från vår ungdoms år de gör sig bäst.

Man kan göra nyversioner på tre sätt. Antingen gör man en uppföljare, eller så gör man en remake som ett slags homage till originalet eller så gör man bara en remake och låtsas att originalet aldrig funnits. Paul Feig valde det sista alternativet i sin version av Ghostbusters och beslutade sig dessutom för en politiskt korrekt casting genom att låta spökjägarna vara kvinnor.

Filmen har sågats av många. Feminister har valt att se fans kritik mot detta tilltag som en form av kvinnohat. Vilket visar hur oerhört lättkränkta de är och, helt uppenbart, hur lite de har att göra framför sina tangentbord mellan besöken hos hårfrisörskan, Espresso House och nätshoppingen på Zalando.

Det fansen vänder sig emot är regissörens sätt att, som de upplever det, häda en klassiker. Man kan förstås göra sig lustig över folks nostalgiska känslor för vissa filmer, men titta på hur emotionellt engagerade många är i Star Wars så förstår ni grejen. Det handlar inte om misogyni utan om emotionella fans. Och, faktiskt, om en film som verkar vara rätt kass.

Aftonbladets Linnea Swedenmark lyckas emellertid inte bara förklara de låga betygen för Ghostbusters med kvinnohat utan passar också på att dra en parallell till Donald Trump.

Det är uppenbarligen rättning i ledet som krävs. Nu ska vi inte bara skratta mer åt kvinnliga komiker, vi ska sätta höga betyg på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare också. Allt annat är misogyni.

Tänk att feminister har så dåligt självförtroende. Vad hände med "kvinnor kan"?

Ett land på tillbakagång

Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Då, i vuxenlivets början, hade jag en mycket mer positiv världsbild. Det var viktigt att visa att världen trots all svartmålning faktiskt blir rikare. Afrikanska länder får internet. Spädbarnsdödligheten minskar. Kina har lyft 300 miljoner människor ur fattigdom. Och så vidare.

Allt detta är fortfarande sant. På makronivå blir det mesta bättre just nu, som Stefan Löfven gillar att upprepa om Sverige. Men människor lever inte på makronivå.  Och det som jag som oförstörd 20-åring inte brydde mig särskilt mycket om - som hur äldrevården fungerar, hur tillgången till bostäder påverkas av befolkningsökningen och hur barnomsorgen ut - finner jag nu skäl att oroa mig för.

Jag tror att det kallas mognad. I takt med att åren går förändras prioriteringarna i livet och perspektiven blir lite annorlunda. Framför allt blir de bredare och djupare. Förståelsen för samhällets komplexitet ökar.

Det finns goda skäl att misströsta när vi ser sprängdåd i Frankrike och instabilitet vid EU:s portar. Men vi behöver inte titta så långt bort. Det ser nämligen inte så bra ut för Sverige heller. Efter decennier av stabilitet går Sverige sannolikt mot en ganska turbulent tid.

Vi har en skola i ett fritt fall där botten troligen inte är nådd än på länge. Vi har en sjukvård som genomgår en strukturell kris som blir särskilt tydlig under sommaren.

Vi ser sänkta begåvningskrav som en panikåtgärd för att locka sökande till polisutbildningen. Och polisen, ja den är också i kris. Vilket är särskilt illa i ett läge när alltfler förortsområden domineras av kriminella och blåljuspersonal inte kan göra sitt jobb (nu har en räddningsinsats fördröjts vilket orsakat ett dödsfall). Därtill har vi ett pensionssystem som förmodligen kommer lämna 80-talisterna tämligen tomhänta. Och som grädde på moset är Sverige numera bara ett medelmåttigt innovationsland.

Gemensamt för ovanstående är att det är områden som tar väldigt lång tid att förändra. Förfallet har pågått i flera decennier och kommer att ta lika lång tid att ordna - förutsatt att politikerna gör rätt saker, vilket vi inte ska anta att de kommer att göra. Det vi nu ser tenderar att vara paniklösningar, sådant som fungerar dåligt och hade kunnat undvikas om rätt åtgärder vidtagits tidigare.

Det finns en utredd känsla av att politikerna inte riktigt har koll på läget. Att de inte riktigt förstår hur vi kunnat hamna här och framför allt inte hur vi ska ta oss vidare. Att döma av politiken är den känslan helt riktig.

Medan svenska politiker till höger och vänster pratar avdrag för hushållsnära tjänster, bidragsnivåer och tvistar om vem som älskar Sverige mest, genomgår landet vad som liknar en systemkris. Den generella välfärdsstaten står på spel. Fundament som skola, vård och polisväsende står och vacklar. Om denna utveckling fortsätter i tangentens riktning kommer Sverige vara ett annat land om tio år, omsprunget av många östeuropeiska länder och med gigantiska inhemska problem att hantera.

Ligger Sveriges bästa dagar bakom oss? Ja, varför skulle det inte kunna vara så. Ingen framgång är evig, och i synnerhet den som tagit den för given riskerar att kasta bort den. Det är just vad som håller på att ske nu.

Det är som synes mer än bara en magkänsla som säger mig att Sverige är ett land på tillbakagång.

Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?

Blind terror och falsk trygghet

Ännu ett avskyvärt terrorattentat. Och ännu en gång drabbar det Frankrike. Dussintals döda. Hundratals skadade. Blodtörsten verkar outsläcklig.

Attacken i Nice visar hur terroristerna har anpassat sig till den nya verklighet som skapats efter attackerna i New York/Washington, London, Madrid och Paris. Detta måste nu upp på bordet. Hur skulle ens de strängaste övervakningsförespråkare kunna stoppa en skenande lastbil med en galning bakom ratten?

Att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader stoppar inte terrorism. Att införa nakenskanner på flygplatser stoppar inte terrorism. Att lagra alla våra resor i en databas stoppar inte heller terrorism.

Massövervakning av vanliga medborgare är ett trubbigt och ineffektivt verktyg som handlar mer om att sprida en känsla av kontroll och ordning än om att faktiskt förhindra terrordåd.

Polisen ska slå till hårt mot dem som begår dessa hänsynslösa och vidriga handlingar. Men vi måste samtidigt inse att mer övervakning av laglydiga medborgare inte hjälper i en värld där terrorn är blind.

Det är dags att rulla tillbaka övervakningsstaten.

En värdig sorti

David Cameron aviserade sin avgång kort efter att britterna röstat för att lämna EU. Hans plan att Storbritannien skulle rösta för att stanna i EU och ge honom möjlighet att regera vidare i lugn och ro, med det starka mandat han fick i förra valet, gick i kras. Cameron tog konsekvenserna av detta.

Tanken var att få en ny partiledare och premiärminister på plats i september, men kanske var det på grund av gnället från EU-adeln som processen snabbades på.

Storbritannien fick redan i går en ny premiärminister. Rasande fort har det gått. Theresa May ersätter David Cameron som partiledare för Tories och som landets ledare. Hon överraskade direkt genom att utse Brexit-anhängaren Boris Johnson till utrikesminister. Ett vågat och väldigt roligt val.

Johnson är oortodox, men han är ingen dumsnut eller fåntratt - även om hans politiska motståndare gärna vill framställa honom som det och likna honom vid allt ifrån Donald Trump till Beppe Grillo.

Frågan är nu hur DN:s och Aftonbladets respektive tyckarredaktioner ska tolka detta. De dömde ju ut Boris Johnson som en fegis när denne utannonserade att han inte kandiderade som partiledare. Boris Johnson "gömde sig", hävdades det. Nu får Johnson en av de tyngsta posterna i den nya regeringen. En tvärtom-analys är förmodligen redan under konstruktion på respektive mediehus.

Det finns mycket att säga om David Camerons politik. Han fortsatte exempelvis att expandera en av världens mest välutbyggda övervakningsstater. Men politikens innehåll åsido måste jag säga att jag är imponerad av Camerons sorti. Han avgick med hedern i behåll. Ingen bitterhet (åtminstone inte utåt). Inga känsloutspel. Inga utfall mot de britter som röstat för utträde. Bara ett lugnt och sakligt konstaterande att resultatet ska respekteras.

Talande för Cameron som politiker är att han både kort efter EU-omröstningen och i sitt sista framträdande som premiärminister i parlamentet bjöd på en hel del skratt. Viktigast var kanske hans konstaterande att han som premiärminister tjänar folket och att detta är ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. En position man bara har till låns. Inte en livstidsförsörjning.

Verklighet eller fiktion?

Ibland kommer verkligheten lite väl nära filmens värld...

Med arslet före in i framtiden

Gör följande experiment på valfri arbetsplats:

Håll lönerna nere. Se till att försämra arbetsmiljön. Tillsätt inkompetenta chefer. Genomför stora omorganisationer som inte har medarbetarnas förtroende. Låt detta pågå i några decennier.

Se vad som händer.

Ovanstående beskriver situationen i svensk skola, i socialtjänsten, inom vården och inte minst inom polisen. Tunga och för välfärdsstaten avgörande områden genomgår nu en kris.

Problemen kan inte härledas till en viss regering eller en viss mandatperiod. Detta är en utveckling som har pågått såväl under röda som blå styren under väldigt lång tid.

Konsekvenserna ser vi nu tydligt inom ovannämnda områden. Det är svårt att rekrytera lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och poliser. Läget inom sjukvården i sommar är katastrofalt på många håll i landet. Landsting har lockat med 60 000 kr till den som ställer in sin sommarsemester. Några lönepåslag att tala om kan poliserna däremot inte räkna med.

Antalet poliser under 40 år som slutat har de senaste åren legat på mellan 70 och 90 per år. Under 2015 skedde en ökning till 121 och under första halvåret 2016 har närmare 100 lämnat. Detta är poliser i sina bästa år. De som har erfarenhet. De som ska orka med detta tuffa jobb. Många går till Migrationsverket, Försäkringskassan och andra myndigheter som värdesätter deras utredningskompetens.

Hur tacklas då detta? Med sänkta kompetenskrav, givetvis. Eftersom det behövs fler poliser, inte färre, men det är svårt att locka nya till ett yrke med en kass arbetsgivare sänks nu lägstakravet vid de lämplighetsintervjuer som görs. Vid prövningen till polisutbildningen i våras slogs hälften ut när begåvning och personlighet testades. I höst väntas tre fjärdedelar klara samma moment.

Konsekvenserna av detta går i dag inte att överblicka. Dessa kommer vi snarare att se på lite sikt (vilket gör att sittande politiker inte kommer straffas för det). Riskerna är förstås uppenbara. Precis som att sänkta intagningskrav till lärarutbildningen resulterar i sämre lärare kommer sänkta lägstakrav vid antagningen till polisyrket leda till mindre kvalificerade poliser. Kompetens- och lämplighetskrav finns ju där av en anledning.

Regeringen vill att polisutbildningen ska få högskolestatus. Givet hur lärarhögskolan ser ut garanterar detta verkligen ingenting i kvalitet. Men det låter ju bra. Och det är det som är viktigast numera. Inte vilka resultat som faktiskt åstadkoms.

Arma land.

Gapet mellan folket och makten

Folk runt om i världen tror allt mindre på sina politiker. Det är kontentan av Edelmans attitydstudier av människors tilltro till politiska institutioner.

Det finns ett gap mellan välutbildade och personer med lägre utbildning. Misstron mot auktoriteter som politiker och massmedia är större bland lågutbildade, även om skillnaden inte är stor i alla länder. Av de uppmätta länderna är gapet störst i USA, Frankrike, Brasilien, Nederländerna och Storbritannien. I Sverige är skillnaderna mindre, men frågan är om det kommer förbli så.

I den brittiska EU-omröstningen var det tydliga inkomstskillnader bland dem som stödde stanna- respektive lämna-sidan.

Något håller på att hända. Folket tror i allt mindre grad på samhällseliten. I stället, menar Edelman, har människor numera en större tillit till människor i sin egen grupp och närhet:

Elites used to possess outsized influence and authority [...] but now they only have a monopoly on authority. Influence largely rests with the broader population. People trust their peers much more than they trust their political leaders or news organizations.

Är fallande förtroende för politiker en förklaring till ett fenomen som Donald Trump? Det är svårt att tro att det inte hänger ihop. Många amerikaner är så urless på det politiska etablissemangets snack och oförmåga att ta itu med växande samhällsproblem att de är beredda att välja nästan vem som helst som inte är som detta etablissemang.

Trump blir här ett begripligt val, ty även om han i likhet med Hillary Clinton är stenrik och vet väldigt lite om villkoren för USA:s fattigaste och mest utsatta, är han inte en del av den politiska adeln. Det räcker långt (fast jag hade önskat att en vettigare populist än Trump hade haft förmågan att dra nytta av detta politiska läge).

De fallande förtroendesiffrorna och gapet mellan väl- och lågutbildade är intressanta, och analyserna av dem är förstås relevanta även för Sverige, även om misstron mot politiker och myndigheter inte är lika avgrundsdjup här som i USA (där en undersökning härom året visade att åtta procent av amerikanerna hade förtroende för kongressen).

Det finns dock skäl att tro att etablissemangets förtroendesiffror kommer att sjunka även i Sverige framöver. När välfärdsstaten slutar leverera, när polisen ger upp hela bostadsområden, när ett skuggsamhälle växer fram i takt med att alltfler asylsökande får avslag men inte kan utvisas och när bostadsmarknaden utestänger hela grupper av människor, kommer vreden och frustrationen att växa.

Risken är att det i detta läge kommer dyka upp politiska alternativ som är betydligt mindre välborstade än Sverigedemokraterna.

"Procent av amerikaner som alltid eller oftast litar på sin regering". 

En viss skepsis mot den politiska makten är bara nyttig. Väljarna tjänar knappast på att köpa politikernas floskler och valfläsk utan att ifrågasätta, och endast om vi ifrågasätter och kritiserar har makthavarna ett incitament att utvecklas och bli bättre.

Vi får problem om medborgarna helt tappar förtroende för den styrande eliten - även om eliten förtjänar det. Men vem kan egentligen klandra dem som gör det? Varje valrörelse ser ungefär likadan ut, oavsett om det är i Sverige eller USA. Ingen, oavsett från vilket läger denne kommer, visar förmåga att lösa de riktigt stora frågorna på systemnivå. Det är inte ett dugg konstigt att vanliga väljare, efter att ha knutit handen i fickan i många år, känner för att dela ut en pungspark i vallokalen.

Önskan att ersätta den politiska klassen med något helt nytt och fräscht är begriplig. Jag kan själv sympatisera med den när jag ser dagens politiker slå knut på sig själva när de låtsas att den åsikt de hade i går inte gäller längre nu när de plötsligt har hittat en annan åsikt att möta väljarna och opinionsinstituten med.

Det politiska landskapet behöver förändras. Kanske måste de gamla eliterna, den politiska adeln, rensas ut via valurnan. Frågan är bara vad vi ska ha i stället. 

Myten om det rasistiska Sverige

Det moderna samtalet handlar inte om fakta. Det handlar om känslor. Om upplevelser av verkligheten. Alla har rätt till sin egen upplevelse, heter det numera. Denna postmoderna uppfattning har blivit ett gift i samhällsdebatten, ty sakpolitik har numera reducerats till en kamp om vem som känner mest. Och känslor kan ju aldrig ha "fel".

Ännu ett i raden av exempel på detta är en debattartikel i Expressen skriven av en säljare med kongolesiskt ursprung, Kevin Pedral. Efter nästan 20 år i Sverige funderar han på att avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Skälet är att han upplevt hur "djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden".

Som bevis för detta tar Kevin Pedral att han trots bra referenser "många gånger fått kalla handen av arbetsgivare". Välkommen till verkligheten, Kevin Pedral. Tror du på allvar att det är på grund av din hudfärg du inte får alla de jobb du vill ha? Vad ska då jag som vit heterosexuell man skylla på när jag nobbas på arbetsmarknaden? Vad ska min fru skylla på när hon inte får jobb som motsvarar hennes kinesiska utbildning och kvalifikationer? Rasism? Sinofobi? Nej, man biter ihop och kämpar vidare. För det är så livet är för de flesta av oss.

Jag kan inte ta ifrån dig dina upplevelser, Kevin Pedral. Finns det idioter där ute? Ja. Finns det rasister där ute? Ja, det också. Innebär detta att Sverige är ett rasistiskt samhälle? Nej! Det finns helt enkelt inget stöd för en sådan uppfattning i den empiriska forskningen. Vad attitydstudier tvärtom visar är att svenskar i gemen är mer toleranta än de flesta andra folk i världen. Inklusive kongoleser.

Kevin Pedral, du gör precis som många vänsterfeminister; du skyller egna misslyckanden på andra och försöker hitta strukturella förklaringar till att du inte lyckats med precis allt du företagit dig.

Men vet du, detta är livet. Vi får inte alltid det jobb vi vill ha. Vi får ibland sparken på ett sätt som vi inte anser är rättvist. Vi blir inte befordrade när vi tycker att vi borde bli det eller får inte den höga lön vi förväntat oss. Detta är inte strukturer. Det är verkligheten, och den är inte bara fylld av blå himmel och solsken utan också moln, regnskurar och hagelstormar.

Av alla mänskliga känslor är självömkan den absolut lägsta. Människor som drivs av självömkan förtjänar inte omgivningens respekt.

Känner du dig kränkt? Jaha, trist för dig. Jag bryr mig faktiskt inte om vad du känner. Jag bryr mig om fakta, om det som är empiriskt bekräftat. Fakta är att Sverige inte är ett mer rasistiskt land än andra, tvärtom.

Så avsäg dig ditt svenska medborgarskap, Kevin Pedral, och bli i stället medborgare i den demokratiska stormakten Demokratiska Republiken Kongo. Ingen kommer hindra dig.

Vi kan väl följa upp detta i höst så får vi höra hur det gick? För det var väl inte så att du aldrig menade allvar?

Milo har ordet

Jag har hittat en ny favorit. Journalisten Milo Yiannopoulos.

Han tycker mycket om mycket, men framför allt är han profilerad i jämställdhetsfrågor och oerhört kritisk  - ja hatisk - mot den moderna feminismen.

Jag vill klona och stoppa in honom i svensk politik (han gör även ett case för Donald Trump som faktiskt är lite intressant).

Alla älskar Sverige

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna "marinerar Almedalen i nationalism". Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år.

För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med "svenskhet". Imbecilla frågor om huruvida Zlatan Ibrahimovic är svensk eller ej är exempel på hur korkad diskussionen har varit, från båda sidor.

Nu pratar nästan alla partiledare om "svenska värderingar", och ingen journalist ställer ens frågan vad detta betyder. Vad är svenska värderingar? Politikerna nämner jämställdhet, synen på hbtq-rättigheter och välfärdsstaten. Men är detta inte nordiska eller västerländska värderingar snarare än specifikt svenska? Går det att skilja mellan svenska och norska värderingar? Är kanske naiviteten något typiskt svenskt?

Det är bra att partiledarna börjar prata om vad som utmärker Sverige, vilka idéer och värderingar som bär upp det svenska samhället och samtidigt vilka föreställningar, religiösa eller politiska, som vi måste bekämpa. Samtidigt får det här värderingskriget inte gå för långt. Då skapar vi ett intolerant och ängsligt samhälle.

Det måste gå att ha synpunkter på svensk jämställdhetspolitik, på feminism, på huruvida hbtq-personer ska få adoptera, på abortpolitiken och på barnaga utan att bli brännmärkt och utstött ur samhällsgemenskapen. Om den politiska debatten reduceras till att bestämma nivån på marginalskatterna tappar den all folklig förankring.

Så länge man inte bryter mot lagen genom att kränka andra människors fri- och rättigheter måste väldigt olika åsikter tillåtas i ett fritt samhälle.

Samtidigt som vi har denna pluralism av politiska åsiktsskillnader ska de som begår brott mot kvinnor och begränsar flickors liv i trons namn, de som utnyttjar offentliga medel för att sprida hat mot judar, sekulära och hela den västerländska civilisationen mötas av rättsstatens hårda och kalla stövel.

Det är viktigt att göra skillnad på vad en person tycker och tänker och på vad den gör.

Alla svenska partiledare älskar plötsligt Sverige. Det land som enligt den förre statsministern knappt ens gick att definiera som en statsbildning eftersom inga gränser får finnas, ska nu plötsligt av kärlek försvaras mot... ja, vad?

Ursäkta mig om jag har svårt att ta denna nyförälskelse på allvar. Förälskelser kan nämligen komma och gå. De kan vara intensiva och passionerade men dö ut lika snabbt igen. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor - alla försöker de rida på vad de uppfattar vara en våg av patriotiska känslor för Sverige. Alla säger de sig vilja försvara svenska värden. Samtidigt har deras partier gjort så mycket för att undergräva just det de säger sig älska med detta land.

När nyförälskelsen lagt sig gäller det för politikerna att visa i konkret handling vad denna påstådda kärlek innebär i praktiken. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Alice Teodorescu

Om bidragstak och nödvärn

Utspelen fortsätter att hagla under den politiska firmafesten i Almedalen. Jag har inte för avsikt att kommentera allt, men några få saker är värda att lyfta.

Moderaterna har reagerat på att det går att tjäna på att maximera sina bidrag i stället för att arbeta. Därför vill partiet införa ett bidragstak (se kort video här). Bakgrunden, får vi förmoda av tajmingen, är Hanif Balis Facebookinlägg för några dagar sedan som visade hur mycket i olika bidrag en fyrabarnsfamilj där ingen arbetar maximalt skulle kunna få ut och hur minimal skillnaden blir om båda föräldrarna tar ett jobb.

Förslaget innebär konkret att en barnfamilj maximalt ska kunna få ut 27 000 kr i olika bidrag. Jag kan tycka att det fortfarande är väldigt mycket pengar för att inte jobba, och nog är det lite besynnerligt att det parti som lanserade begreppet "arbetslinjen" under sin tid i regeringen åren 2006-2014 inte ens verkar ha känt till hur mycket i bidrag det går att få ut för en större familj. Nu, i opposition, vill Moderaterna yrvaket att det ska löna sig mindre att leva på bidrag från skattebetalarna.

Sverigedemokraterna stod för dagens kanske mest intressanta förslag, som hamnade lite i skymundan när medierna valde att fokusera på de mer klickvänliga förslagen om undantagstillstånd och insatsstyrkor i problemområden. Det handlade om en utvidgad nödvärnsrätt.

Bakgrunden är Vallåkrafallet där en man kände sig så hotad av två män att han sköt ihjäl dem i sitt eget hem. Han åtalades för mord men dömdes slutligen för dråp. Förhoppningsvis kommer domen att överklagas. För om det är någonstans som en livrädd och utsatt person borde ha rätt att försvara sig, är det i sitt eget hem.

Självfallet ska vi inte ha rätt att skjuta fritt bara någon knackar på vår dörr. Men om det finns skäl att tro att ens liv är hotat bör vi ha rätt att freda oss. Vi bör ha rätt att använda kraftigt våld för att rädda den egna livhanken.

Detta finns det all anledning att utreda närmare. I synnerhet när vi numera har ett samhälle där vi inte längre kan lita till rättsstaten för vår trygghet.

Irakkriget var en katastrof

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet).

När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats. Där och då kunde jag förstås inte förutse vilka spridningseffekter som Irakkriget skulle få i regionen, även om det säkerligen fanns de som varnade även för detta. Men jag såg helt enkelt inte att Saddam Hussein var det där stora hotet mot freden och säkerheten i världen att det var värt att avsätta just honom.

En mycket omfattande utredning av kriget, den så kallade Chilcot-utredningen, har nu släppts i Storbritannien efter att ha blivit försenad en tid. Dess slutsatser är bland annat att skälen för kriget var bristfälliga, de folkrättsliga grunderna likaså, förberedelser och planering var "helt otillräckliga" och Tony Blair får personligen kritik för överdriven försonlighet gentemot George W Bush.

Blairs svar har varit att han medger många av de misstag som begicks men att allt gjordes i god tro och att han inte tror att terrorismen i Irak och dess grannländer har något med Irakkriget att göra. Faktum är dock att kriget öppnade upp ett gigantiskt maktvakuum som måste fyllas av något. Ända sedan invasionen har en irakisk regering egentligen aldrig haft full kontroll över landets territorium.

Det är uppenbart att framför allt USA ville ha det där kriget. De ville bli av med Hussein och de tänkte inte låta någonting komma i vägen. Därför fick vi pinsamma charader i FN om hur påstådda massförstörelsevapen tillverkades och flyttades runt.

Irakkriget var onödigt, dåligt planerat och fick effekter för hela regionen som vi kommer leva med under lång tid framöver. Ingen kan säga om IS hade funnits eller exakt hur terrorismen hade sett ut i Mellanöstern om Saddam Hussein inte hade störtats. Men en terrorsekt hade med stor säkerhet inte styrt delar av Irak.

Irakkriget borde tas som en lärdom för vad som händer när en auktoritär regim störtas utan att det finns en rimlig planering för vad som ska ske efteråt. Tyvärr har världsledarna inte förmått dra dessa lärdomar, vilket Libyen är ett färskt exempel på.

Feministerna vill förändra mannen

Sedan valet har de rosa frågorna hamnat lite i skymundan, men när nu diskussionen om sexuella övergrepp på musikfestivaler förs på många håll ser feministerna en chans att få ut sina problembeskrivningar och enkla lösningar igen. Det är kort sagt männen det är fel på.

Utifrån den övertygelsen har Sveriges Kvinnolobby startat en ny kampanj: SheForHe, inspirerad av jämställdhetskampanjen HeForShe. Denna tanke är alltså omvänd; kvinnorna rusar ut för att rädda männen undan patriarkatet och allt elände det sägs föra med sig.

Det kan ju låta vänligt och sympatiskt, men tittar vi på såväl tonläge som förslag inser vi snart att välvilligheten inte är allvarligt menad. Detta handlar om moralism, paternalism och samma gamla vanliga feministiska floskler.

I en omdiskuterad debattartikel i Aftonbladet skriver bland andra Gudrun Schyman att männen behöver feministernas hjälp. De konstaterar en rad saker: män är överrepresenterade i allt från hemlöshet och missbruk till upplevd ensamhet.

Felet de gör är att härleda allt detta till en enda orsak: könsrollerna i ett patriarkalt samhälle. Manligheten, tycker skribenterna, är en "trång bur". Det är ett starkt påstående och föga förvånande har de inget stöd för att män själva upplever sin manlighet som ett slags fängelse. Detta är ett utifrån-perspektiv som är framknådat i feministiska makt- och genusteorier. Vilket gör det till en åsikt, inte ett faktum.

Feministerna "erbjuder" sig att hjälpa män att må bättre och få ett rikare liv. Hur ska då detta gå till? Jo, genom att anamma de feministiska perspektiven, förstås! Män måste omstöpas för att bli helade från ondska.

Här ingår att sluta titta på porr (som anses vara en form av våld mot kvinnor), börja prata om känslor och inte minst att "söka hjälp". Det är ett ganska äckligt von oben-perspektiv som feministerna uppvisar när de påstår sig sitta inne på lösningen för hur män som grupp ska må bättre. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite åt det goda självförtroende som dessa rosa doktorer uppenbarligen har.

SheForHe är ingen solidaritetsrörelse. Det är en paternalistisk maktrörelse som utifrån feministiska teorier vill förändra mannen. Tack men nej tack. Jag är övertygad om att de flesta män klarar sig alldeles utmärkt utan er spelade omtanke.

Löfvens otillräcklighet

Att Stefan Löfven skulle prata om den svenska modellen i sitt Almedalstal var ingen högoddsare. Men statsministern lanserade även en strategi mot segregation i landets utanförskapsområden. Mycket tyder nu på att detta kommer bli regeringens nya fokus under en tid framöver.

Det är kluvet, det här. Löfven verkar förstå att Sverige har problem, att det inte är hållbart med områden som i praktiken styrs av kriminella och att majoriteten av de som asylinvandrat till Sverige fastnar i bidragsberoende. Socialdemokraterna har börjat få något som kan liknas vid ett embryo till krisinsikt. Det hade aldrig Reinfeldt.

Det är därför så bedrövande att de åtgärder som föreslås är så luddiga och otillräckliga. Så ser det ut på område efter område. När regeringen exempelvis ska lösa den värsta bostadskrisen på evigheter skjuter den till sex miljarder i byggsubventioner. Nu är subventioner i sig en dålig idé, men det är symptomatiskt för Löfvens regering att även det den tror på gör den för lite av.

Regeringen vill även korta nyanländas etableringstid på arbetsmarknaden till två år. Metoden är bland annat praktikplatser och några tusen beredskapsjobb. Samtidigt ska Sverige som helhet ha EU:s lägsta arbetslöshet om fyra år, ett mål endast en handfull personer i Sverige tror på.

Gapet mellan retorik och politik är för grand canyondjupt för att Löfvens regering ska kunna bli trovärdig. Det är helt enkelt för mycket fromma förhoppningar över allting.

Jag tror inte att Stefan Löfven vill folk illa. Han verkar, till skillnad från Reinfeldt, inte vara en genuin skitstövel. Men det gör förstås inte politiken ett dugg bättre. När det gäller Löfvens förmåga att lösa alla de problem han identifierat ger jag honom inte många poäng.

Stora ord betyder ingenting utan konkret handling. Och låga angrepp på oppositionspolitiker stärker knappast Löfvens försök att framstå som en statsman för folket. Det blir mest käbbel, faktiskt.

Läs även:
Alexandra Ivanov

Mer EU eller smalare men vassare?

Jan Björklund proklamerade i Almedalen i går att han som ett svar på Brexit vill se "mer EU". Som för att för säkerhets skull förtydliga hur lite det har hänt i svensk EU-debatt på 20 år kontrade Annie Lööf med att Centerpartiet minsann vill se ett "smalare men vassare EU".

Björklunds utspel är inte oväntat. Det som tidigare hette Folkpartiet har länge varit riksdagens mest EU-vänliga parti. Oftast helt okritiskt till mer överstatlighet och mindre nationellt självbestämmande och helt uppfyllt av tanken på Projekt Europa. Denna fanatism uppvisade Björklund på nytt i går.

I likhet med Stefan Löfven och andra EU-vänner bygger Jan Björklund stora delar av sitt försvarstal på en halmdocka. Sverige ska inte isoleras. Vi ska samarbeta med andra. Europa blir starkare om vi löser gemensamma utmaningar tillsammans. Dessa självklarheter har inte ens den fränaste EU-kritiker något att invända mot.

Motståndet mot EU handlar inte om att fälla upp vindbryggan, isolera Sverige och sluta handla med omvärlden. Det handlar om nationellt självbestämmande och att gå ur en politisk union på dekis.

EU-vännerna pratar mycket om handel. Ja, fri handel är grundstenen i ett välmående och rikt samhälle. Men det är viktigt att komma ihåg vad som möjliggör handel. Det är inte politikerna utan vi alla som konsumenter. Ukip-ledaren Nigel Farage (som nu meddelat att han avgår) belyste detta i en intervju i Fox News:

Europe is becoming a little backyard. 85 per cent of the global economy is NOT in the European union. And for people to say that unless we stay in a political union governed by unelected old men in Brussels that somehow will stop us buying and selling goods and services from each other, clearly they have no conception of what trade is all about. 

Trade is not made by politicians. Trade is not made by bureaucrats. Trade is made by people watching this program. They like a car, they like a bottle of wine, they think the price is right and they choose to buy it.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Ändå envisas EU-vännerna med att låta som om det är byråkrater i Bryssel som möjliggör handel mellan människor och stater. Det är förstås trams.

Det EU handlar om är i hög grad att begränsa och reglera handel. Vinnarna? Förutom den politiska adeln främst de stora multinationella företagen. De älskar regleringar eftersom de, till skillnad från mindre uppstickare, har råd att hantera dem.

I realiteten spelar det mindre roll om Jan Björklund vill ha "mer EU" eller om Annie Lööf föredrar en "smalare men vassare" union. EU som politisk union går i en enda riktning, och det är mot mer överstatlighet, mindre nationellt självbestämmande och minskad möjlighet att utkräva ansvar. Detta är den realitet som svenska politiker borde bemöta i stället för att försvara en union som de vill se men som inte finns.

Det vi ser byggas framför våra ögon är ett post-demokratiskt Europa. Och förfärande många hejar på.

Ett Kina i förändring

Efter en månads rundresa i Kina och Hongkong är jag tillbaka i den svenska verkligheten igen. Att resa är inte bara att få uppleva spännande platser och äta och dricka gott. Det är att vidga vyerna, att skapa nya intryck och att inte minst få perspektiv.

Kina har en fantastisk potential. Det är ett land med en strävsam och hårt arbetande befolkning, en rik historia, fantastisk natur, stora pluralistiska städer, världens bästa kök och mycket annat. Men Kina styrs sedan 65 år enväldigt av ett kommunistparti, vilket omöjliggör för landet att nå denna potential och verkligen bli Mittens rike i världen.

Ekonomiskt har Kina sett en exempellös utveckling under de senaste dryga 30 åren. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur extrem fattigdom. Landet har en växande medelklass, och det går inte annat än att säga att marknadsreformerna har fungerat. Men det som saknas är en fri ekonomi som inte styrs helt av staten, ett oberoende rättsväsende, riktig äganderätt och ett avskaffande av censuren. Allt detta är faktiskt viktigare än flerpartisystem och fria val.

På ytan ser allt normalt ut. Kina förefaller vara som vilket modernt asiatiskt land som helst. Men väldigt mycket av det som liknar normalitet är en sorts kuliss. Bakom alla banker, gigantiska byggarbetsplatser och nya fina snabbtågslinjer står en enda kraft: 中国共产党，Zhōngguó gòngchǎndǎng, Kinas kommunistiska parti.

Att inget i Kina kan ske utan KKP:s tillåtelse är förstås en överdrift - partiet har varken den kontrollen över det sociala livet eller den blodtörstighet som Nordkoreas styrande arbetarparti har. Men eftersom den kinesiska befolkningen saknar verklig äganderätt och det statliga ägandet i näringslivet är så omfattande, kan det med fog hävdas att inga större affärer kan ske utan partiets tillåtelse. När Saab-ägarna Nevs nu vill bygga elbilar och sälja i Kina är det därför avgörande att företagets ledning har goda kontakter med den kinesiska regeringen och med lokala partibossar. Pengar saknas sällan där.

Ett exempel på vilka konsekvenser partiets makt kan få för enskilda personer fick jag när jag besökte min frus hemstad. I Zhanjiang (湛江) på sydkusten i Guangdong-provinsen växer lyxhotellen och lägenhetskomplexen mot skyn precis som i alla kinesiska städer. På bara några år har helt nya kvarter byggts på gruset från de gamla. Precis som i Sverige byggs det för människor med pengar.

Ett av de femstjärniga hotellen vars fasad lyser upp omgivningen på kvällen står emellertid oöppnat. Allt är färdigt, hotellrummen står klara att ta emot sina första gäster. Men invigningen stoppades av de lokala myndigheterna. Hotellägaren tog livet av sig. Kanske hade han inte mutat rätt person. Eller kanske var han en i raden som de facto hade mutat någon, eftersom det är så affärer görs, och som därför blev ett av många små eller medelstora offer för president Xi Jinpings antikorruptionskampanj. Konsekvensen blev i vilket fall att ett färdigbyggt hotell nu står helt tomt.

Tomma hus råder det för övrigt ingen brist på i Kina. Såväl i städerna som på landsbygden finns de i överflöd. Vissa är färdigbyggda men flertalet knappt halvfärdiga. Sannolikt tog pengarna slut och eftersom någon äganderätt inte existerar är det enklast att bara låta det tomma skalet stå kvar och skräpa ned omgivningarna och börja om någon annanstans.

Med rätt sociala, politiska och ekonomiska reformer skulle Kina kunna bli ett helt fantastiskt land för investeringar men inte minst för vanligt folk att bo i. Ty det finns i dag stora bekymmer som har direkt med KKP:s sätt att styra att göra. Inte minst gäller det miljön. Med en fullständigt hänsynslös syn på natur och djurliv har KKP ända sedan Maos dagar sökt besegra naturen för att uppnå politiska mål.

Effekterna syns överallt i form av livsfarlig luft i storstäderna, gift i barnmat och skrupelfria näringsidkare som säljer rapsolja från rännstenen som ny. Bland mycket annat. Vi har till och med hört talas om fejkade dumplings som innehöll färgat papper i stället för kött.

Det är inte konstigt att det bland kineser finns en mycket utbredd misstro mot om det man köper i butiken är äkta eller rent av ätbart. Denna misstro finns även mot myndigheter i allmänhet, och inte utan anledning. Korruptionen, som är en väl rotad del av systemet, förtär tilliten i samhället.

Jag tror tyvärr inte på snabba politiska förändringar i Kina. Sittande ledare lär snegla mot Singapore snarare än väst. Bara att få en befolkning på över 1,3 miljarder som aldrig upplevt demokrati att förstå att det finns alternativ till dagens kinesiska enpartisystem är en stor utmaning.

Det vi kan hoppas på är att KKP med tiden blir alltmer irrelevant i människors vardag och att även partiets egna börjar ledsna på de uppenbara svagheterna och begränsningarna i det system de skapat. Stegvis kan vi då få se vissa lättnader i det politiska förtrycket.

Jag hoppas att jag kommer få se ett demokratiskt Kina under min livstid. Det är nämligen ungefär det tidsperspektivet jag tror att vi behöver ha.

Avslutningsvis en homage till VPN-tjänsten Private Internet Access, PIA, som fungerade strålande under min vistelse (i alla fall under 98 procent av tiden).

Mat av det ofarligare slaget: rökt ris i bambu.