Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?