Hur ska vi göra med tiggeriet?

Vad ska vi göra åt tiggeriet? Frågan tycks ha hamnat i medieskugga igen efter att ha varit uppe på bordet i samband med att den statliga utredaren Martin Valfridsson presenterade sitt betänkande i tiggerifrågan i februari.

Valfridsson rekommenderade bland annat att svenskar inte ger pengar till romska tiggare utan, om de verkligen vill hjälpa, i stället skänker pengar till hjälporganisationer som arbetar professionellt på plats i bland annat Rumänien. Det är en vettig och human hållning. Men hans rekommendation verkar inte ha haft någon direkt effekt vare sig på viljan att skänka pengar i pappmuggar eller på antalet tiggare i Sverige. Förslag i en ny statlig utredning riskerar dessutom att ytterligare försvåra avhysningen av illegala bosättare.

Det utbredda tiggeriet har blivit ett normaltillstånd. Vi har blivit så vana vid att ha tiggare runt oss att det krävs en utlandsresa för att påminnas om att denna situation inte är normal. Den är abnorm för ett rikt land som Sverige. Ändå har samhället accepterat den.

Det som nu sker i Stockholms tunnelbana gränsar faktiskt till ofredande. Vid varje tunnelbaneresa sticks det en pappmugg eller en tidning under hakan på oss resenärer. Lägg därtill alla så kallade spelemän som dundrar loss. Det enda som fattas för att ge Sverige ett slags u-landsstämpel är väl vindrutetvättare vid rödljusen.

Boven i dramat är som så ofta den svenska snällismen och tycka synd om-mentaliteten. Annika Borg skriver i Axess:

Tiggarna öppnade dörren för en gränslös svensk kollektiv välvilja. Vi behöver återta kontrollen över våra yta, både den på marken och den i sinnet.

Det är en viktig poäng, ty att tiggeriet med de följder det får i form av nedskräpning, ordningsstörningar, illegala bosättningar och gränsdragningsproblem inom välfärdssektorn har normaliserats är oroväckande. Det har nu pågått så pass länge att människor har vant sig och accepterat det.

Ett tiggeriförbud kanske blir den slutliga konsekvensen när folk till slut ledsnar. Men innan dess finns det en enkel sak att göra: upprätthåll gällande regelverk.

En sådan är vistelsetiden. EU-migranter har rätt att vistas i landet i tre månader. Många är här i ett år eller mer utan avbrott. Detta borde gå att ordna genom att ordningsmakten håller koll på vilka som kommer och hur länge de vistas här.

En annan är en rad olika lagar som förbjuder camping på gator och bosättningar på annans mark. Skälet till att tiggeriet tillåtits spridas så mycket i just Sverige är att ingen har ingripit. Detsamma gäller plankandet i kollektivtrafiken. Ingen bryr sig när EU-migranter åker tunnelbana utan att betala. Gör frekventa biljettkontroller. Den som inte betalar bör givetvis bötfällas (även om de aldrig kommer betala avgiften) och avvisas från tunnelbanan. Detsamma gäller försäljning, som kräver tillstånd av SL men där inga åtgärder vidtas mot den som saknar ett sådant.

I slutändan måste förstås människor sluta lägga pengar i den där pappmuggen. Men det finns många andra sätt att stävja det utredda tiggeriet. Att se till att upprätthålla de regler som redan finns är en utmärkt början.

Är det inte enklare med ett förbud då? Jo, visst vore det enklare. Men ett förbud mot att be andra människor om pengar leder oundvikligen till en del besvärliga gränsdragningsproblem. Om det går att konstruera en lag som bygger på äganderättens principer har jag inget emot ett förbud per se. Om det läggs ett sådant förslag är jag beredd att titta närmare på det.

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen