Jag befinner mig just nu i ett land där press- och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. I praktiken är det KKP, Kinas kommunistiska parti, som avgör vad som får sägas och inte, vad som är "samhällsomstörtande verksamhet", "rykten" och vad som kan leda till 18 månaders häktning eller flera år i arbetsläger utan officiell misstanke om något brott annat än att man "betett sig illa".
Detta skapar givetvis en form av självcensur. Att protestera mot politiken, vilket oundvikligen blir en kritik mot partiet, är helt enkelt inte värt risken att hamna i en håla i flera år och därefter utsättas för övervakning. Människor håller ned huvudet, åker till jobbet, uppfostrar sina barn, försöker klara vardagen utifrån de förutsättningar de givits.
I Sverige har vi press- och yttrandefrihet. Det betyder inte att du får säga precis vad du vill, men friheten är ändå relativt stor. Det som händer här är i stället en otäck form av gruppbeteende som liknar den skolgårdsmobbning som många av oss nog har sett eller upplevt i grundskolan. Människor med "fel" åsikter ska stötas ut ur gemenskapen. De ska straffas socialt och lida yrkesmässigt av sina felaktiga ställningstaganden.
Invandringsfrågan har varit ett sådant exempel. Människor som varit kritiska har fått sin demokratiska heder ifrågasatt och blivit ytterst illa åtgångna i medierna. Det krävs hård hud och klädnypa på näsan för att klara sig igenom något sådant.
När Sveriges Radio nu sänder ett reportage om ensamkommande flyktingungdomars benägenhet att ljuga om sin ålder (lyssna på reportaget De ensamkommande vuxna) är det ett tecken på att något har hänt. Detta reportage hade inte kunnat göra för ett år sedan, än mindre före valet 2014.
Även i migrationspolitiken i stort har det hänt en hel del på bara ett år. Då påstod Socialdemokraterna att Sverige inte kunde föra en annan politik utan att "bryta mot konventioner". Nu utmålar arbetsmarknadsministern Centerpartiet som oseriöst eftersom Annie Lööfs parti sagt nej till fortsatta id-kontroller mot Danmark.
Då ifrågasattes om det alls finns något som kan kallas svensk kultur. Nu ser vi embryot till en diskussion om "svenska värderingar", och den understöds av självaste Stefan Löfven. På integrationsområdet har vi dock fortfarande oerhört långt kvar att vandra. Nu blir nämligen integrationsfiaskot tydligare för alltfler.
Det fanns de som varnade för länge sedan. Som Mauricio Rojas, en intellektuell med ursprung från Chile som redan för tio år sedan lyfte fram de blivande krutdurkar som fanns i många av landets förorter. Han fulades ut ur debatten och var inte önskvärd i den borgerliga regering som tog över 2006. Mycket tack vare Maud Olofsson, om vi får tro Rojas själv.
Den naiva politiken fortsatte, och än i dag, när vi skriver sommar 2016, förs en diskussion i Sverige om huruvida problembeskrivningarna i landets förorter - där stenkastning mot ambulanspersonal, bilbränder, brandbomber mot polis, skolbränder och växande kriminalitet är är vardagsnyheter - "svartmålar förorten". Fram släpps i debatten alltid några artister med vänstersympatier som klagar över att deras område får dåligt rykte. Nå, det kanske har något med ovanstående händelser att göra?
Lika illa är läget i den svenska skolan. Där har alla förslag om förbättrad ordning, må det vara mobiltelefonförbud eller mer katederundervisning, hånats från vänsterhåll. "Major Björklund" skulle återinrätta den gamla sortens disciplin där lärarna slog elever på fingrarna, häcklades det. I dag har vi en lattjo lajban-skola där respekten för lärarna är i botten, där elever och deras curlingföräldrar har tagit över och där kunskapsresultaten sjunker.
Vi kan ha olika åsikter om hur skolan ska se ut eller hur integrationsproblem bäst löses. Men hela Sverige drivs i botten om vi förnekar de problem som rent objektivt finns. Ingen vid sunda vätskor kan påstå att verbala och fysiska angrepp på lärare eller stenkastning mot blåljuspersonal inte är ett problem. De som ändå gör det, och misstänkliggör alla som kommer med konstruktiva förslag, fördummar diskussionen och omöjliggör en väg framåt. Detta är farligt, i synnerhet när dessa människor gör det i grupp och hetsar varandra.
Sansade och kloka röster, som Mauricio Rojas, tystnar. Lämnar fältet. Orkar inte ta smällarna längre. Konsekvensen blir att hela Sverige förlorar.
Läs även:
Mathias Sundin
Hej.
SvaraRaderaDet är och förblir huvudargumentet mot censur, oavsett rättigheter och friheter:
Tankar förtvinar och dör, och kommer aldrig åter
Inte ens framtidens söner och döttrar gråter -
Det veta ej vad mistat de hava
De veta blott att de med ord må behaga
De få sin ranson av gin i en pava
De få ej ens sig taga av daga
Ej behöver tankarna styras hos människor många
låt de köpa belöning efter arbetspass långa
låt de förtjäna modest och finurligt
på sådant som kommer sig fullt naturligt
Så berikas de rika än mer i sin prakt
och den som styr med förändring kan öka sin makt
och sitta där säkert i status (på vakt)
mot den som vill utmana de korporativas makt
Vi som ej aspirerar på härskarens tron
vill blott leva i fred, fria, ej som hjon
och ingen revolt görs med mage som mätt är
blott inre tumult - för oss en chimär
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Om jag tar fasta på din inledning i blogposten så kan jag ju fundera lite kring "debatten" och samhällsdiskussionen i ett land som kina. Där man inte har vår typ av parlamentarism. Inte flera olika partier. Men, och det är väl kärnan i funderingarna, kan det på något minsta vis kompenseras av en annan typ av ordning? Alltså att man inte precis kan kritisera partiet men ändå kritisera enstaka politiker? Eller en lokal avdelning etc? Alltså där man anser att personer och individer missbrukar sin ställning och drar vanära över partiets ideal eller höga målsättningar? Eller motsvarande.
SvaraRaderaOm det vore möjligt och till och med var kutym, så skulle man väl från ledande håll kunna resonera något i stil med
"Vi har visserligen inte er typ av västerländsk demokrati eftersom den manipuleras och styrs av ekonomiska intressen hela tiden. Istället har vi en folkdemokrati där personer oaktat parti intressen kan vända sig direkt till samhälls sektorer med kritik. Där vi lyssnar även på de minsta och svagaste medborgarna. Även de som varken har ekonomiska eller parti strategiska intressen i ryggen. Vi föraktar det som kallas liberal demokrati och väljer istället verklig och folklig demokrati."
Eller något sådant. Där man kan hävda sitt eget system som mer demokratiskt än vad vi har här.
Du hör eller ser inga teckan på något sådant? (Jag värderar inte något i resonemangen i det här läget utan jag bara undrar hur man lägger upp sin försvars retorik.)
Olof
ps. Snygg poesi Rikard, avsevärt intressantare än de menlösa låtsaspoeter som SR p1 brukar släppa fram på senaste tiden. Med lallande meningslösheter utan varje relevans.
Olof,
SvaraRaderaMin uppfattning av det kinesiska systemet, som ingalunda är ett dugg heltäckande, är att det är rätt nyckfullt. Men det bygger i hög grad på guanxi, relationer, och är således personbundet, inte idébundet. Väldigt mycket handlar således om att känna rätt personer, inte hamna i onåd hos vissa osv. Nuvarande ledning under Xi Jinping har beslutat slå ned på korruptionen. Men den drabbar i första hand lokala partibossar, eller högre uppsatta som hör till fiendesidan till den nuvarande ledningen (Xi har rensat ut en del folk, däribland Bo Xilai, som blev för mäktig). Vissa klarar sig alltid.
Nej, jag uppfattar inte att det finns en reell möjlighet att gå till det lokala partikontoret eller stadens polismyndighet, framföra klagomål och sedan förvänta sig att något ska hända. Det finns tillfällen då folk kommer från landsbygden för att framföra kritik på detta sätt, men alla måste passa sig väldigt noga att inte framföra något som kan tolkas som kritik mot partiet. Detta är vanskligt eftersom partiet är allsmäktigt i Kina. Det syns inte på ytan för turister, men hela befolkningen är egentligen underställd partiet.
KKP styr alla domstolar (rättegångarna är i praktiken avgjorda i och med att åtal väcks), Folkets befrielsearmé, de olika polismyndigheterna osv. Privat äganderätt är kraftigt kringskuren (du får exempelvis bara arrendera mark i 70 år, inte äga den permanent), Eftersom partiet står över lagen och det inte finns någon opposition kan allt som är negativt tolkas som kritik mot partiet. Nu är KKP ändå inte fullt så stingsligt - Kina är inte Nordkorea - och problem diskuteras på nyheterna och i diskussionsprogram på TV precis som i Sverige. Om än mycket mer styrt.
Just eftersom systemet bygger på relationer har den som är fattig och befinner sig längst ned på samhällsstegen allra minst möjligheter att göra sin röst hörd och förbättra sin livssituation. Men säg i vilket land det inte är så.
Anders Lindberg på Aftonbladet skriver i dag att det är möjligt med en nätdebatt utan hatsajter och nättroll.Troligen har han tänkt sig att Bah Kunkhe ska förbjuda alla dem som inte tycker som Anders Lindberg.Sedan står Anders Lindberg själv för debatten.
SvaraRadera