Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.
Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på "reset" och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara... hände.
Löfven har under ett års tid sagt att "det här är vändningen" och "nu byter vi politik". Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?
Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en "nedskärning", som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en "nedskärning" i vice statsministerns ögon.
Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.
Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om "plikt och rätt". Han har exempelvis lanserat nya uttryck som "utvecklingsmoral", vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.
Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.
Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han "känner vrede" över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.
Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.
"Jag känner en mycket stor vrede."
Inte vice statsminister utan "vice statsminister".
SvaraRaderaMP ser ju nu dessutom ut att bli av med sina käpphästar, den höjda effektskatten.
SvaraRaderaJag förutsätter att politikerna kommer att ta hotet med den förtida kärnkraftsnedläggningen på allvar (det ser så ut just nu i alla fall), så sänks effektskatten igen så är det ännu en 'firad seger' som måste återställas och det igen efter relativt kort tid.
Vad finns kvar? Återställande av den bortre tidsgränsen, tillbakatagande av erkännande av Palestina (åtminstone minst bidragsökningen dit) och höjningen av Akassan. Vad mer?
När t.o.m muf vill skicka regeringen dit den hör hemma lyssnar inte AKB.
SvaraRaderaStefan är nog inte heller så värst sugen på ett nyval.Den senaste tiden har gjort honom ännu mer osugen.
Vi får väl se var det brister först,för att bubblan brister nu det är ett som är säkert.
Det formligen sprutat in nyheter som visar att det inte går att sitta still i båten.
Blåsten och gunget har mycket kvar att ge..
Enligt min åsikt är det som pågår det bästa som kan hända Alliansen! Regeringen regerar ihjäl sig med en hastighet av 140 km/timmen. Alliansen behöver bara sitta lugnt i båten och beskåda fenomenet för att vid kraschen - som kommer - "ta sitt ansvar" för Sverige. Snyggt och prydligt!
SvaraRaderaAKB är en riktigt klok kvinna!/Gunilla
AKB:s taktiska skademinimering kostar Alliansen Alliansen.
SvaraRaderaMUF har man råd med men sen?
Inte ens en vilsen Löfven kommer göra M till största parti och återskapa en totaldöd allians.
Snyggt och prydligt?
Det är sorgligt att läsa Gunillas kommentar!
SvaraRaderaSkall vårt land Sverige förstöras för att Alliansen skall komma få tillbaka? De som tillät Reinfeldt att påbörja kaoset. Läs gärna Lars Berns Anthropocene för att få en vettig och ansvarsfull analys av Sveriges tillstånd.
Bo Adolfsson
@ Gunilla
SvaraRaderaAlliansen har också regerat sönder sig. När man är i opposition bör man se till att utveckla sin politik, men det lilla som Alliansen har gjort på drygt ett år imponerar verkligen inte. Jag antar att det är insikten om att nytag behövs som saknas. Dessutom har det vuxit fram en tydligare spricka inom Alliansen vad gäller migrationspolitiken. Och den sprickan går inte bara mellan partier, utan också inom partier. Migrationsfrågan går inte att sopa under mattan längre och den skulle ställa till besvär för en ny alliansregering.
När regeringen Löfven tillträdde var det inte på grundval av egen valframgång, utan för att Alliansen gjorde valförlust. Samma sak kommer det att bli nästa gång (2018 eller tidigare): Löfvenregeringen har regerat sönder sig, men en ny borgerlig regering är ingen vinnare utan i så fall bara "minst förlorare".
AKB bör göra mer än bara sitta och vänta. Det är plågsamt att följa med i svensk politik, där allt verkar gå i slow motion. Politiska åtgärder ska vara väl överlagda, men jag får intrycket av att många bara sitter av tiden. Jag följer även politiken i Tyskland via tyska nyheter och där är det verkligen "verkstad"!
Anders Eriksson