Utmana inte kvinnoväldet

Normaltillståndet i svensk media är att vi får höra om kvinnor som far illa. Politiker, krönikörer och debattörer underblåser en bild av kvinnor som särskilt utsatta, närmast skyddslösa, i det svenska samhället. Feminismens enkla uppdelning i kön utifrån offer och förövare har varit skrämmande effektiv.

När någon kommer med en inte motsatt utan kompletterande bild, blir upprördheten stor. Maciej Zarembas artikelserie i DN om män som diskrimineras av socialtjänsten och barn som far illa av det har rört upp starka känslor hos feminister och folk på vänsterkanten eftersom den bild han målar inte överensstämmer med den svartvita föreställningsvärld som många har.

Att fackförbunden försvarar sina medlemmar och en hel yrkesgrupp är en sak. Det är deras jobb. Kommunisten och feministen Kajsa Ekis Ekman går dock till ett synnerligen raljant angrepp mot Maciej Zaremba, och kallar hans artikelserie för "det patriarkala pekoralet".

Hon pekar bland annat på statistik som visar att det inte alls rådde någon incesthysteri på 90-talet. Många som arbetade i socialtjänsten då kan vittna om motsatsen. Det som inte syns i statistiken är stämningar, diskurser och förutfattade meningar. Hur kurser för personalen läggs upp. Hur handledningen ser ut. Vilka utgångspunkter som tas i utredningar av barn, och så vidare. Detta kan inte återfinnas i offentlig statistik utan endast återberättas av dem som arbetade där och då. Och de ljuger förstås för att smutskasta feminismen, om vi får tro Ekis Ekman.

Det finns visserligen skäl att inte vara helt okritisk mot Zarembas artikelserie. Även jag tyckte att deni hög grad bygger på ett fåtal enskilda förfärliga fall vilket gör att man måste vara väldigt försiktig med att dra generella slutsatser om socialtjänsten.

Däremot visade Zarembas artiklar på uppenbara brister på enskilda förvaltningar och enheter, vilket är illa nog och sådant som brukar räcka gott för att generera ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Det kan ju räcka att det begås ett fel på en enhet för att enskilda människor ska drabbas väldigt hårt.

Att Ekis Ekman blir upprörd över att Zaremba granskar kvinnoväldet på enskilda enheter inom socialtjänsten, och rycker på axlarna åt att män dels har dömts oskyldiga för sexuella övergrepp på sina egna barn och dels fortsatt betraktats som skyldiga av socialtjänsten efter friande dom, säger en del om hennes medeltida syn på rättssäkerhet.

Men hon nöjer sig inte med detta. Ekis Ekman går till motangrepp och hävdar att "bara två" av de totalt femton fall som Zaremba åberopar handlar om män som fällts och sedan friats från anklagelsen om sexuella övergrepp på det egna barnet. Dåså! Vem bryr sig om två ynka fall?

Slutligen gör Kajsa Ekis Ekman det klassiska: hon byter ämne genom att köra feministernas favorit i repris: bara en procent av alla anmälda sexualbrott leder till åtal (ingen plats för diskussion om rättssäkerhet här inte). Ni ser. Det är männen som är det egentliga problemet.

Seså. Cirkulera. Återvänd till feminismens tankevärld och ignorera allt utanför den.