Mot Sverige i tiden

Att ta ansvar för Sverige. Det är vad alla folkvalda politiker säger sig vilja göra. Ingen hävdar att de innerst inne ger blanka tusan i landet och prioriterar annat.

Men konkreta handlingar talar tydligare än populistiska fraser. Det är därför tämligen enkelt att se på konsekvenserna av den politik som förts och förs och sedan dra slutsatser av dessa. En sådan slutsats är att svenska politiker lägger större vikt vid hur saker och ting ser ut än hur de egentligen är, och att Sverige som land inte är deras prioritet.

Nattväktarstaten är själva grunden i varje fungerande statsbildning. Se det som ett skrov som krävs för att fartyget över huvud taget ska flyta. Ett rättsväsende, en polis och en försvarsmakt vars verksamheter ser olika ut men vars gemensamma mål är att skydda liv och egendom, att skydda våra negativa rättigheter, utgör detta skrov.

På skrovet kan byggas en i princip hur stor överbyggnad som helst. Skola och sjukvård tenderar att komma tidigt. I Sverige har emellertid överbyggnaden blivit så hög att fartyget som helhet blivit instabilt. Barlasten har kastats överbord samtidigt som överbyggnaden blivit allt tyngre. Politikerna öser på med positiva rättigheter och glömmer vad som är grunden.

Eller för att tala klarspråk:

När Sveriges regering och riksdag så oförtrutet monterar ned landets försvarsmakt - vårt skydd mot yttre militära hot - finns skäl att ifrågasätta om de har Sveriges bästa för ögonen. De höjda anslag som nu föreslås är en senkommen omvändelse under galgen.

När polis och andra relevanta myndigheter inte längre anser sig kunna skydda människors rätt till sin egendom, och politiker inte tycker att detta är ett problem, finns skäl att fråga sig om polisen finns till för medborgarna. Eller för någon annan.

När regeringen överväger sänkta anslag till rättsväsendet, trots att Domstolsverket begärt mer pengar för att korta handläggningstiderna, visar den att den tydligt prioriterar annat än rättssäkerhet (rättsväsendets totala budget är jämförbar med utgiftsposten "migration och integration").

När generaldirektören för en av landets största tillika sämst fungerande myndigheter hävdar att Sverige inte kan ha en riktad arbetskraftsinvandring så länge det råder krig i världen, även om landet skulle tjäna på detta, betyder det att förhållanden i omvärlden ges högre prioritet än i Sverige.

För mig finns det bara två möjliga förklaringar till denna utveckling. Den ena är att politikerna, trots att så många kunniga och intelligenta människor kommit med sakliga invändningar på alla möjliga områden, inte begriper konsekvenserna av sin politik. Det skulle innebära att de är korkade.

Den andra förklaringen är att de förstår mycket väl vilka konsekvenerna är. Det skulle innebära att de vill det här, och att de ser det som önskvärt att äganderätten urholkas, att Sverige som land inte kan försvara sig mot yttre angrepp och att andra människors intressen går före svenska folkets.

Jag kan tänka mig att vissa faller i kategori 1, andra i kategori 2. Miljöpartiet tillhör tvivelsutan den kategori som vill se denna utveckling. Socialdemokraterna har inga idéer för hur den ska kunna brytas. Och Moderaterna skäller nu högt i opposition men saknar trovärdighet eftersom de själva under åtta års tid i högsta grad bidragit till den situation vi har i dag.

Nästa gång en politiker säger att den vill "ta ansvar för Sverige", finns goda skäl att rygga tillbaka. Och utgå från att det förmodligen är det sista politikern vill.

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Ett haveri