Mer politik, mindre frihet

Jag är glad att Fredrik Reinfeldt är borta. Han verkar rent av försvinna ur svensk politik med svansen mellan benen på ett underligt sätt.

Men jag är naturligtvis inte glad åt den nya regering som nu formeras, även om jag vet att den inte kommer kunna vara så handlingskraftig som Stefan Löfven velat utmåla den som. Många förslag kommer aldrig bli verklighet. Men tillräckligt många för att väcka obehag och viss oro.

Den nya regeringen har en feministisk profil, vilket kommer få konsekvenser på en rad områden. Löfven konstaterar att jämlikhetspolitiken ska få ett större utrymme, och av regeringsförklaringen (PDF) framgår att den nya regeringen både vill införa ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagen, hot om kvotering till bolagsstyrelserna, en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen och ett förbud mot sexköp utomlands. Det är riktigt illa.

Men man kan fråga sig vad som egentligen blir skillnaden jämfört med den förra regeringen. Alliansen var en i högsta grad moralistisk regering. Den skärpte sexköpslagen. Den tillsatte nyligen en utredning (igen) för att titta på en så kallad samtyckeslagstiftning i sexualbrottmål. Och den har genom en jämställdhetsbonus försökt förmå föräldrar att dela lika.

Det vi kan räkna med är dock mer av det dåliga, och i snabbare takt. Dessutom är Löfven beroende av Alliansen för att få igenom mycket av det elände som presenterades i regeringsförklaringen. Om samtyckesrekvisit och förbud mot sexköp utomlands går igenom i riksdagen är det med stöd av några av allianspartierna. Vilket i så fall gör dem i högsta grad medansvariga.

Att Sverige får en ny justitieminister som inte är ett dugg bättre än den gamla känns en smula hopplöst. Att en oblyg manshatare blir vice statsminister känns ovärdigt. Och Margot Wallström känns som ett populistiskt och direkt olämpligt val till utrikesministerposten.

Well, vi får hantera det här också. Vi har slagits mot häxor och djävlar förr.