En sosseregering, kort och gott

Stefan Löfven har presenterat sin regeringsförklaring. Färdriktningen för den nya minoritetsregeringen är lagd, men det återstår att se hur mycket som faktiskt blir verklighet. Som bekant samlar regeringen bara stöd av 38 procent av kammarens ledamöter.

En förändring är att feminismen blir mer tongivande nu än den var inom alliansregeringen. Departementen ska ha jämställdhetsintegrering och budgeten vara "genusbudgeterad". Något jämställdhetsdepartement, som Fi gick till val på, ser det däremot inte ut att bli.

Feminismen gör sig också påmind i idén att sexköp ska bli olagligt inte bara i Sverige utan också utomlands, efter misslyckad norsk modell. Om regeringen försöker göra verklighet av detta förslag är det oerhört illa. Det finns nämligen risk för att de kan få stöd av ett eller flera borgerliga partier.

Migrationsöverenskommelsen ligger fast, vilket var klart sedan tidigare. SFI ska förstärkas, oklart hur. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har pratat om bättre svenskundervisning tidigare, men trots förändringar har kvaliteten förblivit oacceptabelt låg. Jag har svårt att se att S+MP kommer lyckas genomdriva en nödvändig förändring i denna fråga.

Datainspektionen ska göra en översyn av befintlig datalagringslagstiftning. Detta är en eftergift till Miljöpartiet, men frågan är om det kommer betyda någonting i praktiken. Sannolikt inte. Socialdemokraterna har röstat för både FRA-lagen och implementerandet av datalagringsdirektivet och lär begrava den där översynen i första bästa byrålåda.

Ministrarna, då? Många väntade namn men Löfven bjöd också på ett antal skrällar. Magdalena Andersson som finansminister var förstås lika givet som Löfven som statsminister. Att Morgan Johansson blir justititeminister kändes väntat, detsamma kan sägas om Peter Hultqvist (försvarsminister), Margot Wallström (utrikesminister), Ylva Johansson (arbetsmarknadsminister) och Gustav Fridolin (utbildningsminister).

Fridolin får dock lite konkurrens av två S-ministrar eftersom det också tillsätts en gymnasie- och kunskapslyftsminister (Aida Hadzialic) och en högre utbildning- och forskningsminister (Helene Hellmark Knutsson). Ibrahim Baylan, som var utbildningsminister under Göran Persson, fick i stället den mindre sexiga rollen som energiminister.

Mikael Damberg var väntad som minister, och nu får han den tunga posten som näringsminister. Åsa Romson blir förstås miljöminister (en post som nu kallas klimat- och miljöminister), och hon blir också vice statsminister. Vilket ger kännbara kväljningar.

Oväntade val var att Annika Strandhäll (i dag ordförande för fackförbundet Vision) blir socialminister och att SSU-ordföranden Gabriel Wikström får den relativt tunga posten som folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Den största skrällen var dock att den nya kulturministern heter Alice Bah Kuhnke, såvitt jag vet en person utan partitillhörighet men tydligen MP:s val.

Erik Ullenhag får ingen efterträdare. Posten som integrationsminister avskaffas. Landsbygdsministrandetflyttar inom på näringsdepartementet, vilket gör att inte heller Eskil Erlandsson får en regelrätt efterträdare när alla förändringar är genomförda.

Överlag är detta en socialdemokratisk regering, inte en miljöpartistisk. S har fått de tyngsta posterna och i de fall där MP har fått ministerposter delas den makten av andra S-ministrar. Men mest glädjande är att den tack vare det parlamentariska läget inte kommer kunna göra så mycket skada.

Stefan Löfvens ministär kommer präglas av mycket prat och lite verkstad.