Den utnyttjade horan och den självständiga tiggaren

Tiggeriet i Sverige ökar, och frågan om tiggeriförbud eller olika repressiva åtgärder har kommit upp till diskussion men snabbt avfärdats av alla riksdagspartier utom ett.

En intressant aspekt av synen på romska tiggare i Sverige är att den skiljer sig på flera viktiga punkter jämfört med synen på sexarbetare.

Det har i dag blivit kutym att uttrycka sympati för, ja att närmast slå vakt om, de i första hand romska tiggare som blivit en självklar del av gatubilden i många svenska städer (och i kollektivtrafiken). DN har haft flera långa reportage som beskriver förfärligt fattiga förhållanden i Rumänien som människor flyr ifrån. I ett reportage sammanfattar DN livsvalet för de rumänska romerna med "tiggeri eller prostitution". Läsaren antas förstå vilket som är värst.

Vissa utsatta är lite finare än andra, och det avgörs tydligen inte av utsattheten i sig utan av vilka val den utsatte fattar. Att besluta sig för att resa till ett annat land och tigga ihop pengar till sitt leverne är accepterat, och det är närmast en form av rasism att ifrågasätta om personen i fråga gör det frivilligt.

Synen på sexarbetaren är nästan diametralt motsatt. Här antas det att personen i fråga är tvingad att sälja sex, att det inte gjorts ett frivilligt val och att personen måste få hjälp att komma ur sin situation snarast. Därtill finns en utvecklad förklaringsmodell som bottnar i teorier om maktstrukturer, patriarkat och mäns hat mot kvinnor, men den behöver vi inte fördjupa oss i just nu.

Tiggaren är alltså en utsatt men fri människa. Tiggeriet är inte organiserat, och något utnyttjande förekommer inte. Skulle samma person däremot upphöra med att tigga pengar och i stället börja sälja sexuella tjänster förändras samhällets syn omedelbart. Då handlar det om en form av utnyttjande, och plötsligt kommer händelser i barndomen att bli intressanta som en del i förklaringen bakom det obegripliga beslutet att, som det kallas, sälja sin egen kropp. Fattigdom duger inte längre som förklaring.

Jag är så pass gammalmodig att jag tycker att det bör finnas en stolthet i att försörja sig själv. Så länge du inte kränker andra människors rättigheter genom att utnyttja dem, stjäla eller på annat sätt trampa på deras rätt till ett liv i frihet är alla vägar till en försörjning hedervärda. En tiggare kränker ingen genom sin blotta existens, även om vi nog blir alltfler som suckar högljutt när den där koppen med skramlande mynt sticks fram under vår haka på tunnelbanan.

Men inte heller sexarbetaren kränker någon. Personen har till skillnad från tiggaren tagit ett mer aktivt steg till självförsörjning. Detta måste respekteras. Ändå är samhällets syn på sexarbetaren synnerligen negativ och nedlåtande. Den bygger, till skillnad från synen på tiggaren, på en tydligt moralistisk och paternalistisk grund. Den lyckliga horan finns inte, får vi höra. Alla som sexarbetar är utnyttjade, och det finns ofta sexuella övergrepp i barndomen som kan förklara det besynnerliga beslutet att sälja sex.

Sexarbetaren kallas alltjämt "prostituerad", som om beslutet att sälja sexuella tjänster gör personen till något annat, förvandlar denne till en annan sorts varelse. I realiteten är det så, eftersom de rättigheter som åtnjuts av oss andra inte tillfaller sexarbetaren. Personen är en skuggvarelse som ingen på allvar bryr sig om men som så många har en bestämd uppfattning om.

I synen på egenförsörjning som något att vara stolt över förtjänar sexarbetarna mer respekt. Det spelar i detta hänseende ingen roll av vilken orsak de säljer sex. Jag delar Laura Agustíns åsikt att du eller jag inte har rätten att ifrågasätta sexsäljarens beslut eftersom vi helt enkelt inte kan veta exakt vilka val personen ställdes inför just då, vad som var rätt eller fel eller om något ens kan vara det.

Allt detta leder mig till slutsatsen att det svenska ställningstagandet vad gäller tiggeri och sexarbete främst handlar om att markera mot krafter som anses onda. I tiggarnas fall Sverigedemokraterna, i sexarbetarens fall den kommersialiserade sexualiteten.

Människan bakom dessa båda grupper blir endast ett verktyg för ett högre politiskt mål. Empatin, som det pratas så vitt och brett om, är ett tomt skal.