Åsa Romsons talibantal

Gudrun Schyman blev (ö)känd när hon i egenskap av partiledare på Vänsterpartiets kongress 2002 höll ett tal i vilket hon jämförde svenska kvinnors situation med den i talibanernas Afghanistan. Det är samma strukturer i kvinnoförtrycket, ansåg hon.

Det så kallade talibantalet visade på hur pass snedvriden radikalfeministernas världsbild är, och det var en försmak av vad som komma skulle. I dag, 12 år senare, har nämligen mansföraktet blivit rumsrent. Det har flyttat in i den politiska mitten och finns kanske snart representerat i regeringen (det skulle kunna hävdas att så redan är fallet, regeringens färg till trots).

I dagens Sverige är det fritt fram att säga vad som helst om män som grupp. Använder du mantrat "vita, heterosexuella, medelålders män" kan du fylla på med vad tusan som helst, och din åsikt anses likafullt giltig och viktig.

Miljöpartiets Åsa Romson höll ett flammande tal (börja titta 3:30 in i klippet) riktat mot gruppen män på partiets dag i Almedalen. Romson sade bland annat:

Det är kvinnor som ger barn de bästa förutsättningarna. Kvinnor är också en bättre mall än män för bra klimatpolitik. Det är nämligen så att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att anpassa sig och skona klimatet. 

Mycket förenklat kan man säga att det är de rika männen som orsakar klimatförändringarna och det är de allra fattigaste kvinnorna som blir de största offren. Det här är riktigt [oavsett] om vi tittar på Sverige, Europa eller världen. Det är helt enkelt så att dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata män framför kvinnor och barn.

Det är det Miljöpartiet finns till för att ifrågasätta. Vi i Miljöpartiet ifrågasätter nämligen vad det är som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska gå före kvinnan som åker buss och tunnelbana varje dag till jobbet? 

Vi ifrågasätter vad som säger att mannen som flyger på affärsresa ska få en egen central flygplats mitt inne i Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Vi ifrågasätter också vad det är som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag ska gå före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd? Vi måste våga ställa de här frågorna! Vi behöver en feministisk politik för att lösa klimatfrågan.

Hela Romsons utfall mot män handlar om obehaglig guilt by association som är otänkbar för alla andra grupper. Som man är du emellertid kollektivt ansvarig för både sudanesiska kvinnors situation och till utsläpp av växthusgaser och sexuellt våld.

Påpekanden att sådana svepande anklagelser mot män som grupp inte är OK, att en person tillhörande ett kön i lika liten grad som en person med en viss sexuell läggning kan hållas ansvarig för vad andra personer i samma grupp företar sig, bemöts alltid med hånskratt och raljanta svar om att det bara är "vita, kränkta män" som kan bli upprörda. "Vi måste ju ifrågasätta normerna!"

Ja, det måste vi. Det är verkligen hög tid att ifrågasätta de normer som gör mansförakt och misandri till kutym i det svenska samhället. Hatet har blivit mainstream, och det oroar mig. Jag tror på ett samhälle där kvinnor och män, av alla etniciteter och läggningar, kan samexistera utan att hata och förakta varandra.

Det får vara nog nu. Hat är inte kärlek och mansförakt är inte rättvisa. När föds det en motrörelse?

Tidigare bloggat:
Är män skräp?

Läs även:
Cornucopia, Johan Westerholm