Finns det något att fira?

Nationaldagen. En dag på året som kommer att passera obemärkt precis som vanligt - för mig liksom för de flesta svenskar.

En viktig orsak till ointresset är inte bara svenskars rädsla för att vifta med svenska flaggor utan att den 6 juni saknar en historisk koppling för svenskarna. Det är en påtvingad helgdag.

I dag är det 70 år sedan Dagen D. Hade Sverige varit skådeplats för ett dylikt slag i kampen om oberoende under ett brinnande världskrig hade engagemanget i dag säkerligen sett helt annorlunda ut. Åtminstone för de flesta av oss. Ty det är vad många länders nationaldagar handlar om. Firandet av landets oberoende.

I stället lägger många svenskar ned tid på ett förtvivlat tjat om vad "svenskhet" är. Jag känner inte till något annat land som har en så nervös diskussion om nationalitet, etnicitet och nationaldagsfirande som just Sverige. Allt ska vridas och vändas på. Vad innebär det att vara svensk? Hur känner man sig svensk? Finns det ens något som kan kallas svenskt? Finns svenska värderingar?

Det pågår ett intensivt krypskytte från kulturrelativister på vänsterkanten som vill utplåna alla tankar på existensen av ett svenskt samhälle. Jimmie Åkesson och andra företrädare från hans parti får ofta frågan om vad som är "svenska värderingar". När han och andra misslyckas med att leverera ett klockrent svar som övertygar alla, är saken klar. Det finns inga svenska värderingar!

Ändå tillfrågas ofta personer med utländsk bakgrund - ibland turister, ibland personer som bott länge i Sverige - om vad som är svenska värderingar och typiskt svenskt. Senast i gårdagens pappersupplaga av DN ställdes frågan "Vad är svenskhet?" till flera med utländsk bakgrund. Då är plötsligt alla svar giltiga. Då kan vi svenskar beskrivas i generella termer som "kalla", "trevliga" eller "miljövänliga" utan att någon ifrågasätter det.

Rädslan för R-ordet har gjort Sverige litet och inskränkt. Vi vågar inte diskutera längre. Vi vågar knappt hissa flaggan utan att se oss om. Jag firar inte nationaldagen eftersom jag anser att det är en politiskt påtvingad helgdag och därtill ser allt färre skäl att fira detta land. Men det gör inte att jag förnekar att svenska folket skulle ha särdrag i både kultur, traditioner och leverne som gör just oss till svenskar och inte till irländare eller polacker.

Eftersom jag råkar vara gift med en person med rötter utanför Europa blir det nästan dagligen tydligt för mig att Sverige inte är som alla andra länder och att vi svenskar inte är som andra folk. Det ligger ingen värdering i detta konstaterande.

Men Sverige har förändrats. Vi lever i dag i en genusvetenskapens borg. Ett land med en åsiktskorridor så smal att det är bäst att dra in axlarna och hålla med. Eller hålla käft. En nation med en av världens mest feminiserade manliga befolkningar, men där kvinnor anses förtryckta och extremfeminister stormar mot riksdagen. Ett land där regering och riksdag vill reglera vad vi äter och dricker och hur vi har sex med varandra men där politiken anses ha kapitulerat och individualismen vunnit för mycket mark.

Så låt oss föreslå en uppdaterad version Carl Johan De Geers verk "Skända flaggan", som innehöll uppmaningen "vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell" kombinerat med ett "Kuken" kluddat på den brinnande fanan.

Den känns inte längre ett dugg provokativ eller kontroversiell. Snarare väldigt PK. Version anno 2014 borde i stället se ut som nedan.

Ovanstående bild är tagen från bloggen Fnordspotting.