Är män skräp?

Det blåser en feministisk vind över Sverige. I alla fall om vi får tro Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och några andra framstående politiker som säger sig kämpa för jämställdhet men som i stället valde att bli feminister.

Tydligt är i alla fall att såväl de politiska partierna som journalisterna som ska granska dem har feminism på tungan i var och varannan mening.

Svensk nyhetsrapportering är i dag kraftigt vinklad för att belysa kvinnors situation. Det slår igenom på alla tänkbara nivåer och i alla möjliga ämnen. När ungas hälsa granskas är det flickor som är i blickfånget. Inte pojkar. Att det finns skäl att tro att pojkar missgynnas betygsmässigt i skolan är irrelevant. Att fler unga killar än tjejer tar livet av sig är tydligen inte viktigt när hälsa diskuteras.

När arbetsmiljö kommer på tal är det kvinnors arbetsmiljö som är intressant. I Arbetsmiljöverkets rapport (PDF) lyfts särskilt kvinnors arbetsskador och stress på jobbet fram, och det täcks givetvis beredvilligt av medierna som inte missar ett tillfälle att vinkla en nyhet.

Ingen frågar efter männen. Att nästan alla som dör på sitt arbete är män tas det ingen notis om. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik dog år 2013 totalt 33 personer i arbetsplatsolyckor i Sverige - 32 av dem var män. Vart tog genusanalysen vägen nu plötsligt?

Allt detta har fått mig att fundera över om det inte är så att vi män betraktas som skräp i samhället. Kanske är det precis det vi anses vara. Vi är ju våldtäktsmän. Vi misshandlar våra fruar och flickvänner (tydligen för att vi hatar kvinnor och har ett maktbegär). Vi startar krig. Våra synder gör att vi förväntas stå ut med att bli hånade, förlöjligade och tilltufsade. Slaget kommer ju "underifrån". Hämnden är ljuv.

Jag tillhör verkligen inte de lättkränktas samfund. Men det retar mig att det kollektivistiska tänkandet gått så långt att det blivit kutym i Sverige att prata illa om män som grupp, och att klistra begreppet "hat" på all kritik mot den feministiska konformismen.

Könskodningen av problem i samhället är obehaglig. Den ger grönt ljus åt att klämma åt en påstått privilegierad grupp - alla män. Och den vore otänkbar om den riktats mot vilken annan grupp som helst. Men eftersom män, i synnerhet vita, anses vara så förfördelade i samhället verkar misandri ses som berättigat. Nästan något slags självförsvar.

Jo, visst finns undantag, medger feministerna. Alla män våldtar inte, alla män har inte mer makt än kvinnor. "Men generellt sett så...", säger de och upprepar sedan: Män våldtar. Män misshandlar. Män krigar. Och som om inte detta vore nog kör män sämre i trafiken också. Det finns knappast någon gräns för vad det manliga könet är ansvarigt för. Känner du, manlige läsare, tyngden på dina axlar?

Att feminister strävar efter ett jämställt samhälle i vilket människor behandlas som unika individer motsägs med kraft av det kollektiva skuldbeläggandet av män och den generaliserande bilden av mannen som social varelse. När samma feminister är lika intresserade av båda könens lika rättigheter och skyldigheter, kan en fruktbar diskussion skapas. Men dit är det uppenbarligen väldigt långt.

Längs resans gång tänker jag inte känna skuld eller ta ansvar för vad andra individer företar sig. Det borde inte du heller göra, oavsett vilket kön du råkar ha fötts med.