Tänk om...

Tänk om varje valrörelse handlade mer om medborgarnas fri- och rättigheter och mindre om utbyggda bidrags- och subventionssystem.

Tänk om riksdagspartierna slogs om att vara det som bäst slog vakt om människors rätt till ett privatliv.

Tänk om partierna tävlade om vem som tar rättssäkerheten på störst allvar.

Tänk om fler såg värdet i att besluten ska fattas så nära människor som möjligt, nämligen av dem själva.

Tänk om den politiska makten faktiskt avskaffade lagar i stället för att ständigt stifta nya.

Tänk om fler brydde sig mindre om hur andra lever sina liv och mer om hur de lever sina egna.

Bergwall har aldrig flytt undan ansvar

Yrsa Stenius uttrycker i en kulturdebattartikel i DN Kultur att Sture Bergwalls eget ansvar för den rätts- och vårdskandal som nu alltfler inser har skett inte uttrycks i debatten.

Nog är Bergwalls eget ansvar för det inträffade stort. Lögnerna, de detaljerade beskrivningarna av hur han mördade, styckade och lemlästade offren, anfallen, de påhittade personligheterna och så vidare - allt detta bär han först och främst själv ansvar för.

Men ett professionellt rättsväsende ska förmå bemöta även sådant. En bra rättspsykiatrisk vård ska kunna hantera och sortera bland allt som patienter säger och gör. Problemet i fallet Quick är att Bergwalls historier inte ifrågasattes, trots att det fanns många utmärkta tillfällen att göra det. Däri ligger tragedin.

Sture Bergwall har själv aldrig frånsagt sig sitt eget ansvar för Quickåren. Skulden för den sorg och smärta han vållat offrens anhöriga får han bära ensam. Men åter igen: det åvilar rättsväsendet att sortera fakta från lögner och sanning från saga. Att en person påstår sig ha mördat någon och helt uppenbart vill bli dömd för det ska inte vara skäl nog för att fastslå skuld.

Det är sant att seriemördaren Thomas Quick aldrig hade funnits om inte Bergwall själv skapat honom. Men det är också viktigt att minnas att han fick oerhört mycket hjälp och stöd av synnerligen beredvilliga poliser, åklagare, advokater och terapeuter.

Det är en viktigare lärdom att dra av fallet Quick än att en psykiskt sjuk person kan berätta saker som inte nödvändigtvis är sanna.

Nu ska Quickskandalen utredas

Det har varit många, långa och hemska år. Men den tragiska rättssåpan vid namn Thomas Quick är äntligen på väg mot ett slags avslut.

Regeringen har tillsatt en särskild utredare, statsvetaren Daniel Tarschys, att leda en kommission som ska granska hela Quickfallet och presentera sina resultat den 15 januari 2015. Redan inom några veckor, den 16 december, ska dock det nya rättspsykiatriska utlåtandet om Sture Bergwall vara klart. Då får vi veta hur hans chanser att släppas fri ser ut. Hans advokat Thomas Olsson tror att Säter redan har påbörjat en utslussning. 

Regeringens tillsatta utredning kommer bestå av två huvuddelar: dels ska utredaren granska rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som till slut resulterade i att Bergwall blev dömd för åtta mord han inte begått, dels ska utredaren analysera ifall det funnits strukturella brister i rättsväsendets och vårdens agerande och i så fall föreslå förslag på åtgärder.

Något ansvar kommer inte att utkrävas. Kommissionen ska granska förfarandet men inte peka ut några skyldiga. Det är alltså inte fråga om ett räfst och rättarting. Det var väntat, och känns väldigt svenskt. Men kanske kan det ändå komma något gott ur en dylik utredning om den kan fastslå hur polisutredningen och (van)vården skapade den perfekta storm av olyckliga omständigheter som möjliggjorde ett helt land att tro på fantasifoster som seriemördaren Thomas Quick.

Rättshaverister som Göran Lambertz kommer fortsätta förneka att fallet Quick är en rättsskandal och påstå att allt har gått rätt till. Andra, som Säters terapeut Birgitta Ståhle, har vett nog att inte öppna munnen. Mest besvärande just nu är att ett justitieråd i Högsta domstolen fortsätter att misstänkliggöra en person som frikänts för mord. Det är otänkbart att det skulle ske i något annat enskilt fall än just detta. Att politiker börjar kräva Lambertz avgång är å andra sidan inte mycket bättre. De ska inte uttrycka synpunkter om enskilda domares åsikter. Däremot kan jag förstå att juristkollegor nu känner att de måste ta bladet från munnen.

Avslutningsvis kan konstateras att det säger ganska mycket om hela fallet Quick att en välutbildad och tidigare mycket respekterad person som Göran Lambertz kan hamna så här fullständigt fel.

Läs även:
HAX, Dexion, Niklas Wahllöf

När de säger att övervakningen är för vår trygghet

Det är tydligen roligt med hot (mot andra)

Vänsterns hat mot Sverigedemokraterna börjar bli en aning tröttsamt nu.

SD är ett parti som valts in i riksdagen av svenska folket. Det blev större än Vänsterpartiet i förra valet och kan faktiskt komma att bli lika stort som Kristdemokraterna och Centern tillsammans efter nästa val. Det är alltså inget perifert extremistparti vi talar om längre.

Detta säger förstås ingenting om huruvida partiet är "bra" eller "dåligt". Det säger däremot något om etiketteringen. Ty om 10 procent av svenska folket skulle rösta på SD nästa höst, betyder det att en tiondel av valmanskåren är fascister? Rimligen inte. Rasister då? Nej, inte sannolikt. Det finns alltså något annat som lockar väljare till SD, vilket hatdebattörer på vänsterkanten helt förbiser.

Många traditionella socialdemokrater överväger nu att rösta på SD. Skälet är i många fall det som uppfattas som orättvis konkurrens från utländska arbetare. När man ser hur utländska lastbilschaufförer bryter mot reglerna och därigenom kan dumpa priserna och konkurrera ut svenska åkerier, ser förstås receptet att stänga gränserna ganska välsmakande ut. I stället för att ta människors, ofta berättigade, oro på allvar, ger sig politiker och debattörer på SD med "rasist"-kortet och med hot och förlöjliganden. Tycker de att det har fungerat bra hittills?

Tvångsrimmens mästare Timbuktu rappar om att dunka Jimmie Åkesson gul och blå och hissa i en flaggstång (hö-hö). Sebbe Staxx, som redan dömts för olaga hot mot Jimmie Åkesson, rappar om järnrörsincidenten: "...hade jag varit med hade jag tagit järnröret och lagt dem i koma alla tre. Fuck SD med Jimmie i spetsen, sänker en sänker två, ja då springer nog resten."

Även public service deltar i denna teater: SVT genom att publicera Timbuktus och Sebbe Staxx' låt på sin musiksajt, Sveriges Radio genom att i oräkneliga program i P3 ständigt håna och förlöjliga SD. Diskutera sakfrågorna i stället, som många liberala debattörer försökt göra och som även Aftonbladet gör här. Det ger garanterat bättre effekt.

Jag tror inte att Åkesson behöver vara rädd för att Timbuktu ska göra allvar av hotet om att dunka honom gul och blå. Men SD:s antagonister framstår som både desperata och svarslösa när de använder sådana här lågvattenmärken i sin kamp mot Sverigedemokraterna.

Att ovannämnda rappare protesterar mot vad de kallar "Sverigedemokraternas hotpolitik" genom att själva hota sin motståndare är bara urbota korkat. I slutändan hjälper det dessutom SD att behålla imagen av ett sanningssägande parti som etablissemanget vill tysta. SD:s pr-avdelning är nog rätt nöjd.

EU förnedrar sig

Det är inte många som blir spottade i ansiktet som ber om en andra omgång. Men Cecilia Malmström tycks ha en läggning för det i egenskap av EU-kommissionär.

Avslöjandet av Prism visade inte bara att IT-jättar som Microsoft, Google, Apple och Yahoo lämnade över mängder av metadata om sina användare till den amerikanska staten, utan också att USA missbrukat det avtal om bankdata som träffats med EU. Av Snowden läckta dokument visade enligt Der Spiegel att USA på eget bevåg övervakat bankaffärer som görs via företaget Swift. Detta skulle, om uppgifterna stämmer, vara ett klart övertramp.

Upprördheten var stor. Hos vissa. Malmström lovade att saken skulle undersökas. Många hoppades på något slags reaktion från EU som visar att USA inte kan bete sig hur som helst mot sina så kallade allierade.

Nu lägger unionen i stället ned alla försök att markera mot den amerikanska supermaktens övertramp. Malmström hävdar att det inte har skett några felaktigheter från amerikansk sida. Och hur hon vet hon det? Jo, hon har fått "skrivna försäkringar från de amerikanska myndigheterna" om att avtalet inte har brutits.

Jag blir mållös. Cecilia Malmström uppvisar prov på en smått fascinerande naivitet och dumhet. Amerikanerna måste ha skrattat rakt ut när de upptäckte att en undertecknad försäkran var allt som krävdes för att vederlägga läckta dokument från underrättelsetjänsten NSA.

Så: Allt kan återgå till det normala. USA kan fortsätta att spotta sina så kallade vänner rakt i ansiktet. De har nu fått ett bevis för att de bara vänder andra kinden till. Övervakningen kan fortsätta som om Edward Snowdens läckta dokument aldrig fanns.

Det är obegripligt hur EU kan agera så här slappt. Att kommissionären med ansvar för dessa frågor råkar vara folkpartist kan möjligen förklara en del.

En spelad solidaritet

Det har blivit lite inne att som höginkomsttagare protestera mot skattesänkningar. Nyligen var det det så kallade medelklassupproret, med bland andra Claes Malmberg. Nu stämmer även chefredaktören på Resumé, Claes de Faire, in i kören. "Vi har redan fått för mycket", är kontentan av resonemanget.

Kopplingen görs mellan lägre inkomstskatter och upplevda problem i samhället. Bekymren på den svenska järnvägen beror alltså på att Alliansen låtit människor få behålla mer av sin lön - inte på decennier av bristfälligt underhåll.

I Sverige är det helt normalt att säga nej tack till lägre skatter och vara stolt över det. I andra länder skulle du få bära en obligatorisk dumstrut ända fram till trefaldighet. Skattesänkningsmotståndarna framställer sig gärna som moraliskt högre stående - ordet solidaritet används inte sällan för att pränta in just detta. Men det är en falsk bild.

De upplyser nämligen inte om det faktum att väldigt många låg- och medelinkomsttagare fått en avsevärt förbättrad ekonomi och större frihet i sina liv tack vare jobbskatteavdraget. Detta bara tack vare att staten nu tar lite mindre av deras intjänade lön varje månad.

För även om det alltid är de med riktigt höga inkomster som säger sig ha fått för mycket i skattesänkning, är det värt att nämna att det röda block som dessa protestanter röstar på aldrig velat genomföra några skattesänkningar för de med allra lägst inkomster heller. De enda förslag som funnits i pipelinen vid fortsatt rött maktinnehav har varit höjda bidrag.

Det är alltså en spelad solidaritet vi ser från de Faire och hans likar. Och den luktar betänkligt illa.

Tidigare bloggat:
Överklassförakt för vanligt folk

Det dramatiska jobbet som handläggare

"Det finns jobb som få av oss skulle orka med mentalt", inleder Anna Dahlberg i Expressen. De jobb hon syftar på är handläggare på Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten. Tuffa jobb som någon måste göra, menar Dahlberg och tillägger: "Tänk att sitta med dessa människoöden i ena handen och lagboken i den andra."

Ja, tänk. Men är det inte vad nämndemän och domare gör varje dag? Och i viss mån även poliser? Tillhör de inte gruppen "oss"? I tings- och hovrätter fattas beslut som verkligen kan vända en människas liv upp och ned och förändra allt. Ändå skulle få av oss vilja ha det på något annat sätt.

Det är säkert så att ett arbete som går ut på att bara tycka saker och sätta dem på pränt i en kvällstidning inte är fullt lika påfrestande som det som handläggare på en hårt pressad försörjningsstödsenhet där klienter skriker, gråter och skäller ut dig efter noter när de får ett beslut de inte gillar.

Men handläggare är inte något slags annorlunda människor. De är tvärtom väldigt normala. Precis som en polis måste lära sig att inte ta åt sig av busets alla invektiv, måste en handläggare stå för sitt beslut och sakligt argumentera för det, oavsett vilken frustration som pyser ut från den sökande. Det kallas professionalitet och är ingen övermänsklig egenskap utan tvärtom ett krav inom alla yrken (även om långt ifrån alla lever upp till det).

Dahlberg tar emellertid upp någonting viktigt, nämligen vikten av gränsdragningar. Migrationsverket gör dem hela tiden, socialtjänsten likaså. Ansökningar handläggs. Lagstiftningen tolkas. En bedömning görs. Beslut levereras.

Migrationsverket är förmodligen, jämte Arbetsförmedlingen, Sveriges medialt mest utskällda myndighet. Om vi ska gå efter mediebilden tycks myndigheten vara befolkad av enbart hjärtlösa och empatistörda handläggare vars främsta mål i livet är att leverera det mest isande avslag över huvud taget möjligt. Och efteråt äter de tårta, det har vi ju hört.

Dess kritiker begår dock misstaget att använda sin egen politiska övertygelse när de tolkar myndigheternas handläggning. Givetvis finns enskilda fall där Migrationsverket kan kritiseras (detsamma gäller för övrigt alla myndigheter i Sverige som mottar och bedömer ansökningar av något slag). Men utomstående som kritiserar enskilda beslut bortser ofta från 1) lagstiftningen och 2) att det är riksdagen och inte myndigheten själv som är ansvarig för densamma.

Den som söker försörjningsstöd vill naturligtvis ha de pengar den söker. Men det är långt ifrån kravlöst. Den som söker sjukpenning önskar naturligtvis få sin ansökan beviljad. Men Försäkringskassan har vissa krav som måste vara uppfyllda. Och Migrationsverket följer faktiskt bara lagen. En enig riksdag har bestämt att Sverige inte ska ha fri invandring, vilket gör att den som vill stanna i Sverige under längre tid måste ansöka om detta.

Kritiken blir ofta väldigt generell. Då är frågan är vad alternativet till begränsningar är. Inga begränsningar alls? Bifall till allt så att alla blir nöjda och glada?

Bilden av handläggaren som någon annan - extra stark eller särskilt känslokall - är lite besvärande. Ty de människor som handlägger medborgarnas ansökningar, om vad det än må vara, är inte märkvärdigare än du eller jag eller Anna Dahlberg. De tillhör "oss".

Smalare men vassare...

Nästa år ska det röstas till Europaparlamentet. Och nu är det plötsligt lite mer inne att vara EU-kritiker. Eller i alla fall så där lagom EU-kritisk att väljarna förleds tro att man vill förändra något.

Centerpartiet vill se ett "smalare men vassare EU". Den har vi hört förut. Ett EU som fokuserar på rätt saker, minsann. C vill inte att EU detaljreglerar lakritspipor och smaktillsatser i snus. Men partiet har inget emot att inskränka offentlighetsprincipen och det bekämpade inte datalagringsdirektivet. De stora frågorna bryr sig Centern alltså inte om - vilket gör devisen "smalare men vassare" fullkomligt innehållslös.

Vänsterpartiet har kraftigt tonat ned sin EU-kritik. Den är lagd på hyllan. Detsamma gäller för Miljöpartiet, som har kommit att inse att EU erbjuder en utmärkt plattform för att reglera, förbjuda och påtvinga människor partiets idéer.

Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna är obotliga EU-kramare. För dem existerar uppenbarligen ingen gräns för EU:s makt på den enskilda medlemsländernas bekostnad. Allra otäckast är Folkpartiets elitism och antidemokratiska inställning till EU-samarbetet. Sade någon Kristdemokraterna? Det hörde jag inte.

Återstår Sverigedemokraterna. De är kritiker av EU-projektet och har framfört relevant kritik som rör maktöverföringen. Men nu har till och med SD mjuknat i tonen. På de nyligen avslutade landsdagarna fick partiledningen sin vilja igenom när den förordar en omförhandling av det svenska EU-medlemskapet innan ett eventuellt utträde.

Den som tror att en röst på Centerpartiet i nästa års EU-val är en röst på ett smalare men vassare EU bedrar sig. Precis som förra gången. Vi behöver en liberal EU-kritik. Men den finns inte i riksdagen i dag. 

I frihetens tjänst

Tack till Dan McCall.

En lek med siffror

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i Uppsala har gjort en studie som visar att unga i hög grad är utsatta för sexuella övergrepp. Nyheten fick stor spridning i rikstäckande medier, och organisationer som arbetar med offer för sexuella övergrepp säger att de inte är förvånade.

I studien tillfrågades 20 000 kvinnor och män i åldrarna 18-75 år. Svarsfrekvensen var låg, för att inte säga usel (52 procent). Detta är ett besvärande bortfall som de ansvariga bör reflektera kring. Av de som valde att svara menade 13 procent av kvinnorna att de "tvingats till samlag eller utsatts för försök till detta innan de fyllt 18 år".

Redan här ringer varningsklockorna. Vad är det egentligen vi fått veta? Att ha tvingats till samlag och "utsatts för försök" är två skilda saker. Frågan har gjorts medvetet bred för att få upp antalet jakande svar. Detta är intellektuellt ohederligt och borde självfallet ha påpekats i nyhetsrapporteringen. Men medierna är som alltid lata och väldigt okritiska till det material de får.

Jag vågar påstå att de flesta, även jag själv, utsatts för ett så kallat försök till samlag innan de fyllt 18 år. Detta är inte samma sak som ett övergrepp - om nu inte NCK menar att man inte ska syssla med sex innan man fyllt 18 år och att all sexuell aktivitet dessförinnan är att betrakta som ett övergrepp.

Studien kommer att publiceras i sin helhet i februari nästa år. Det finns således skäl att återkomma med kritiska ögon när det sker. Något säger mig nämligen att den kommer få ännu mer uppmärksamhet i medierna då.

Snuset eller demokratin?

I går röstade Sveriges riksdag för ökad sekretess i det internationella samarbetet. Det låter kanske inte så dramatiskt. Men i praktiken har den lagstiftande församlingen beslutat att luckra upp en av svensk demokratis största styrkor: offentlighetsprincipen.

Motiveringen: EU kräver det. Sverige måste kunna samarbeta med andra länder, sägs det. Vi har hört det förut, och det är ett väldigt fegt sätt att smita undan en debatt som handlar om själva kärnan i den svenska demokratin. Beslutet innebär att utländska tjänstemäns önskemål om att vissa uppgifter inte bör bli offentliga räcker för att material ska hemligstämplas.

Offentlighetsprincipen innebär i grunden att medborgarna har rätt att ta del av allmänna handlingar, och enligt regeringen själv betyder det att:

[...]regeringens och andra myndigheters samt riksdagens och beslutande kommunala församlingars verksamhet så långt som möjligt ska vara öppna. Därför har exempelvis allmänheten rätt att ta del av alla offentliga handlingar, och domstolsförhandlingar och beslutande församlingars sammanträden är normalt öppna för allmänheten.

Detta är en fantastisk princip som syftar till att förhindra maktmissbruk, och i fall då det ändå har skett möjliggöra granskning. Kort och gott stärka demokratin. Vi kan följa maktutövningen och begära ut och granska underlag - vi kan kort sagt vara delaktiga. I andra länder fungerar det vanligtvis inte så här. I exempelvis Storbritannien är sekretess snarare regel, vilket innebär att material endast undantagsvis lämnas ut till allmänheten. Allt som myndigheterna inte vill att journalister och vanliga medborgare ska få del av, kan undanhållas.

Med de nya reglerna kommer internationella handelsavtal men även alla tänkbara dokument mellan myndigheter att kunna sekretessbeläggas. Myndigheter och tjänstemän i andra EU-länder kan således förhindra insyn i Sverige.

Detta ska ses som ett led i den ständigt pågående maktöverföringen till EU. Det är inte det första ingreppet och det är säkerligen inte heller det sista. Sverige kommer oundvikligen bli mer slutet. Och mindre demokratiskt.

Den svenska riksdagen offrar alltså offentlighetsprincipen, och detta utan större kamp. Det var tydligen viktigare att rädda snuset.

Läs även: 
HAX

50 år sedan Kennedymordet

Det sägs att vissa händelser inträffar med sådan intensitet att de skapar ett slags eko genom historien. Vi berörs av dem även om vi inte var där när de inträffade eller på annat sätt hade någon personlig koppling till dem. Vi behöver inte ens ha varit födda. Mordet på John F Kennedy är en sådan händelse.

Den 22 november 1963 sköts president Kennedy till döds i sin bil på ett besök i Dallas. Det är på dagen 50 år sedan det inträffade. Bilderna av mordet är dramatiska. Och fasansfulla. Kennedy skjuts med två skott. Skottserien tar 8,3 sekunder. Mördaren missar först ett skott. Det andra träffar och går ut genom halsen på presidenten och träffar även Texasguvernören John Connally. Det tredje träffar bakhuvudet och är direkt dödande.

Konspirationsteorierna har varit många, och inte blev grogrunden för dem sämre av att den misstänkta mördaren Lee Harvey Oswald själv sköts ihjäl kort efter mordet av nattklubbsägaren Jack Ruby. Utan att vara en expert på ämnet tycker jag ändå att det mesta tyder på marxisten Oswald som ensam gärningsman. Teknisk bevisning fanns och han var bevisligen en duktig skytt.

I dag skulle Kennedy förstås aldrig ha färdats i en öppen bil på det sättet. Med facit i hand går det också att ifrågasätta varför ingen reagerade efter det andra skottet och försökte skydda presidenten. Connally tycks reagera redan efter det första skottet (som missade). Men allt gick å andra sidan väldigt fort.

Mordet har gjort Kennedy till en av de mer omtyckta presidenterna. I detta ligger mer förhoppningar om vad han hade kunnat åstadkomma om han fått leva än vad han egentligen åstadkom. Hur man än ser på John F Kennedys presidentskap kommer han gå till historien som playboypresidenten. En titel som vore svår att sätta på någon av de senaste amerikanska presidenterna.

Tips:
Det har gjorts mängder av dokumentärer om mordet på John F Kennedy, den ena mer konspiratorisk än den andra. Denna BBC-dokumentär går sansat igenom händelserna runt mordet och slår hål på både myter och riktar en välbehövlig känga mot Oliver Stones film JFK.

Kvinnolobbyn förstår inte så mycket

Ibland är det som om vissa bara sitter i startgroparna och väntar på att hitta något att bli upprörda över. Ibland har de redan bestämt sig i förväg vad det är, de behöver bara en liten anledning för att tända stubinen och fyra av.

Ungefär så tror jag att det gick till hos Sveriges Kvinnolobby (ja, just de som lade ut en tweet om att "klippa kuken") när den kastade sig över KappAhls reklamkampanj. I stället för att prisa klädföretaget för att det inte använder anorektiska modeller avlossar de en skottsalva innehållande alla de nyckelord vi brukar vänta oss från radikalfeminister utan verklighetskontakt: Folkhälsoproblem. Objektifiering. Exploatering. Sexualiseringen av vårt offentliga rum. (Vi stannar där.)

Vad är det för hemskt som har inträffat? Jo, KappAhl kör en reklamkampanj inspirerad av den populära BDSM-romanen 50 shades of grey (50 nyanser av honom). Den är snygg och smakfull. Romanserien har som bekant blivit omåttligt populär, inte minst bland kvinnor. Det är därför väldigt ironiskt att se vilka epitet Sveriges Kvinnolobby sätter på reklamkampanjen.

Sveriges Kvinnolobby hamnar verkligen helt fel i sin kritik att det blir pinsamt. De har inte förstått BDSM, de har inte ens förstått vad erotik är. Det handlar inte så mycket om att klippa kuken, kan jag upplysa om.

Läs även:
Hanna Marie Björklund

När staten själv får välja

Nu hotas själva demokratin

Det händer nu. Säpo är på väg att få direkttillgång till alla svenskars privata mejl- och telefonkommunikation. Enligt Ny Teknik vill Säpo även ha tillgång till våra pukkoder.

Självfallet ska både polis och säkerhetspolis kunna få ut uppgifter om telefon- och datatrafik från operatörerna. Men detta ska endast vara möjligt vid misstanke om brott och det ska bara ske på förfrågan från polisen till ansvarig operatör. Att ge Säpo, och i förlängningen även andra myndigheter, direkttillgång till allas vår kommunikation via ett helautomatiserat system är något helt annat. Risken för övergrepp är överhängande. Säpo, å sin sida, hävdar motsatsen. De tycker att en helautomatisk informationsinhämtning ökar integritetsskyddet.

Det är en fruktansvärd utveckling vi nu bevittnar. Det som är mest skrämmande är att det har gått så förfärligt snabbt. Det är bara drygt fem år sedan FRA-lagen drevs igenom med piska och hårda nypor. Då hette det att myndigheten endast skulle spana mot utländska mål (på samma sätt resonerar andra länder, vilket i praktiken innebär att underrättelsetjänsterna spionerar på varandras befolkningar och sedan byter informationen med varandra).

Sedan dess har både Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen velat köpa FRA:s tjänster. Nu försöker Säpo få tillgång genom att på egen hand förhandla direkt med tele- och internetoperatörerna. Just nu avgörs denna fråga av ett antal tele- och internetoperatörers moraliska överväganden. Hittills har bara Tele2 låtit meddela att de säger nej till Säpos förfrågan.

Svenska folket vill enligt en ny Novusmätning inte att myndigheterna snokar i vår epost eller avlyssnar våra telefonsamtal. Som  en tidigare undersökning visat är det ganska få som är rädda för att detta sker, men 7 av 10 uppger nu att de inte tycker att det ska vara tillåtet för myndigheter att avlyssna personer som inte är brottsmisstänkta.

Det finns således ett motstånd där ute i stugorna. Det gäller att det bubblar upp till ytan, att människor gör sina röster hörda. För det som nu håller på att ske kan förändra vårt samhälle för alltid. Det Säpo vill göra hotar i förlängningen hela det öppna demokratiska samhället. Vi kommer att bära en tung historisk skuld om vi blir de som inte satte stopp.

Tidigare bloggat:
Har regeringen någon koll på FRA?
Dörrmattan Sverige
Övervakningen bygger på en lögn

Kriget mot porren är ett krig mot internet

Alla politiska ledare behöver sina fiender. Om de politiska visionerna har blivit Reinfeldts är porren definitivt David Camerons.

Den brittiske premiärministern bedriver ett korståg mot pornografin. Detta har tagit sig uttryck som förslag på filtrering, registrering och förbud. Den mest konkreta effekten är att varje brittiskt hushåll kommer tvingas deklarera till sin bredbandsleverantör huruvida det vill ha fortsatt tillgång till internetporr eller ej. Cameron har förvandlat internetoperatörerna till moralpoliser som tvingas lagra information om vilka kunder som önskar porrsurfa.

Så kallad "extrem porr" förbjuds. Dit hör enligt Cameron "rape porn", dvs. simulerade våldtäkter. Att se på sådan pornografi ska kunna ge tre års fängelse. Det finns förstås ingen som helst rim och reson i detta. Vuxna människor som vill titta på när andra vuxna gör saker tillsammans ska alltså kastas i fängelse, och detta bara för att en efterbliven politiker anser att sådant material "förgiftar" ungdomar.

Det kan kallas äpplen och päron, men faktum är att allting började med barnporren. Inte främst för att det rör sig om pornografi i sig utan för att politikerna i såväl Storbritannien som andra länder enades om att filtrering av internet är en bra arbetsmetod. Nu har den blivit allmänt accepterad. Så sent som i går meddelades att Google och Microsoft ska blockera 100 000 sökord för att göra det svårare att hitta barnpornografi.

Detta är ett samarbete mellan två storföretag och inget tvång från staten. Men det ena initiativet ger det andra. Politiker och företagare vill trumfa varandra i att vara mest gudfruktig. Efter att Cameron nu intensifierat kriget mot internetpornografin, vilket blir nätjättarnas svar?

Räkna med att annat än bara sökord efter barnpornografi kommer att blockeras i framtiden.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

Regeringen öser pengar över FRA

Det är inte bara USA och Storbritannien som kraftigt byggt ut sin underrättelsetjänst efter den 11 september 2001. Även Sverige har satsat.

Mellan åren 2010 och 2014 ökade anslagen till FRA med 20 procent, skriver Ung pirats ordförande Gustav Nipe på Brännpunkt. Det kan jämföras med polismyndigheten som fick fem procent i ökat anslag och Försvarsmakten som fick nöja sig med två procent. Hur motiverar regeringen detta? Är hoten mot Sverige så stora och växande att de kräver så omfattande utgiftsökningar?

Det förmenta syftet med FRA:s verksamhet är att tillvarata svenska intressen och skydda oss från externa hot. Dit hör både cyberattacker och terrorism. Det är emellertid svårt att se på vilket sätt FRA:s växande budget har gjort oss tryggare. Ingen har dömts i en svensk domstol för planerat terrorbrott tack vare uppgifter som insamlats av FRA.

Andra myndigheter utsätts för granskning. Chefer får sparken (Arbetsförmedlingen), de kritiseras för bristande effektivitet (Polisen) och får kontroversiella beslut offentligt kritiserade och debatterade (Migrationsverket). FRA befinner sig i detta avseende bakom ett svart skynke. Ingen utomstående får titta in. Allmänheten kan bara lita till att en (förvisso bristfällig) granskning sköts korrekt. Samtidigt ökar alltså regeringen anslagen.

Alla myndigheter vill givetvis har större anslag, oavsett om pengarna används till bättre kaffemaskiner eller en utökad personalstyrka. Alla vill växa. Det är politikernas ansvar att väga dessa intressen mot allmänhetens intresse av en säker och effektiv förvaltning.

Ty det är vi skattebetalare som betalar notan. Vad vi får för pengarna - förutom att få vår digitala kommunikation övervakad (det är väl trevligt att betala för att bli övervakad?), är i dag mycket oklart. FRA vill att det så förblir.

Perspektiv

"George Bernard Shaw, speaking as an Irishman, summed up an approach to life: Other people, he said, "see things and... say: 'Why?' ... But I dream things that never were - and I say: 'Why not?'" 

John F Kennedy i det irländska parlamentet 28 juni 1963

Ett borgerligt hopp som försvann

Jag växte upp i en del av Sverige där det var ganska motigt att vara borgerlig. Kommunen och länet styrdes av socialdemokrater och centerpartister i något slags socialistisk harmoni. Moderaterna fick runt tio procent i valen. De två stora morgontidningarna - Östersunds-Posten och Länstidningen - var vänster respektive tokvänster.

Men det kändes viktigt att det fanns en opposition mot sosseväldet, som vi betraktade det då. Moderaterna ville förändring. De kritiserade Socialdemokraternas hopväxt med staten, kompisutnämningar i statlig förvaltning, skatter som knäckte låg- och medelinkomsttagare och en flumskola som lade makten hos eleven i stället för läraren. Moderaterna var till och med motståndare till sexköpslagen utifrån övertygelsen att prostitution är en socialpolitisk fråga, inte en kriminalpolitisk. Bara partiet kom till makten skulle allt förändras.

I dag är jag både klokare och mer luttrad. Efter sju år vid maktens grytor har Moderaterna blivit det uppblåsta maktparti det bara för ett decennium sedan kritiserade och hånade Socialdemokraterna för. Idéutvecklingen har gått fullkomligt i stå. Muf är inte längre en blåslampa på sitt moderparti utan tycks ha tagit statsministerns bevingade ord "alla tjänar på om debatten lägger sig" på allvar och reducerat sig självt till en karriärstege allena. Det enda borgerliga ungdomsförbund som ligger lite i framkant är Cuf.

Går vi tillbaka till Gösta Bohmans dagar fanns en medvetenhet om att garanten för frihet var statens begränsning. Människors integritet fick inte säljas ut. I dag sitter Fredrik Reinfeldt och genomför en politik som kränker medborgarnas personliga integritet mer än någonsin tidigare. Och vi har en utrikesminister som är så nära en amerikansk företrädare i en svensk regering man över huvud taget kan komma.

Allt var förstås inte bra förr heller. Moderaterna har alltid varit ett otäckt EU-vänligt parti, helt i avsaknad av kritiskt tänkande när unionssamarbetet kommer på tal. Men överlag har Moderaternas kantring åt vänster i vissa frågor och ut i ingenstans i andra satt sina spår på det politiska Sverige. Sveriges internationella röst har tystnat. Världens största avlyssnings- och övervakningsskandal bemöts med tystnad från Rosenbad. Här är Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet inte ett dugg bättre än Moderaterna.

De heta frågorna kvarstår. Rättssäkerheten är en lika het potatis i dag som vid millennieskiftet. Behoven av arbetsmarknadspolitiska reformer är skriande stort. EU:s växande makt och det demokratiska underskott som det skapar är ett växande problem. Vi riskerar att hamna i ett läge där riksdagsval i praktiken inte betyder något längre eftersom den verkliga makten finns på EU-nivå. Och där ligger makten i sin tur inte främst hos de folkvalda.

Men Alliansen har slagit dövörat till och i stället ägnat sig åt att skärpa morallagar, bevara den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och höja skatten på alkohol och tobak. Det är ganska beklämmande alltihop.

För en liberal väljare finns det inte mycket att hoppas på längre från de borgerliga partierna, frånsett möjligen någon hundralapp i lägre skatt. Och tyvärr, det räcker inte. 

Kinesisk färdplan för reformer

I kinesiska medier kallas de planerade reformer som fattades beslut om på Centralkommitténs tredje plenum för "genomgripande". Tittar man på förslagen ytligt är det en rättvisande beskrivning. Men mycket har vi hört förut.

Vad beträffar landets fortsatta ekonomiska utveckling har det fattats en rad kloka beslut. Marknaden ska få en mer avgörande roll i samhället, berättade CCTV i går. Den kinesiska ekonomin ska öppnas upp mer för privata initiativ, inklusive utländska sådana. Privata banker kommer tillåtas, och såväl finanssektorn som utbildningssystemet ska göras tillgängligt för utländska investerare. Men givet svårigheterna även för kinesiska investerare att verka på dessa marknader är denna åtgärd mest av symbolisk betydelse, menar vissa. Överlag skickas dock positiva signaler om att statliga monopol ska brytas och öppenheten mot omvärlden öka.

Viktigt är också att Kina avser att lätta på sitt ålderdomliga och hårt kritiserade mantalsskrivningssystem hukou (户口) som gjort livet svårt främst för alla migrantarbetare. En förändring skulle i praktiken innebära att den som flyttar till en ny stad får samma rättigheter som stadsborna. Exakt när denna reform kommer att ske är dock oklart.

Ettbarnspolitiken luckas upp. I fall där den ena föräldern är ensambarn ska det bli tillåtet att skaffa ett andra barn. Det finns många flerbarnsfamiljer i Kina, familjeplaneringspolitiken till trots. Hur hårt myndigheterna straffar den som skaffar ett andra och tredje barn varierar i dag kraftigt från provins till provins med allt från böter till tvångsaborter. Detta förefaller vara upp till de lokala myndigheternas godtycke. Målet med en mindre sträng politik är enligt regeringen att uppnå en "långsiktigt balanserad befolkningsutveckling". Kinas befolkning åldras snabbt och det föds i dag för få barn.

Rättsväsendet ska reformeras. Regeringens makt över rättsväsendet ska minska. Detta är en nyckelfråga för alla som vill se ökad rättssäkerhet i Kina. Men det förefaller inte som att partiet släpper makten över domstolsväsendet utan snarare att lokala domstolar ska bli mer självständiga från centralmakten, bland annat ekonomiskt. Det kan ses som ett steg i rätt riktning men det är svårt att se några avgörande vinster för den enskildes rätt till en rättvis prövning så länge domstolarna inte är helt fristående från den politiska makten.

Arbets- och omskolningslägren (láojiào, 劳教, ungefär: arbeta, lära) avskaffas. Systemet, som är helt rättsvidrigt och tillåter att människor spärras in under tre år utan rättegång, har varit omdisktuerat länge. I mars bloggade jag om att den mer liberala Guangdongprovinsen redan gått före och avskaffat laojiao. Nu följer alltså resten av Kina efter.

Samtidigt ska advokaternas roll i rätten stärkas. I dag är en rättegång främst ett skådespel för allmänheten. I princip alla rättegångar slutar med fällande dom. Men så länge inte Kommunistpartiet helt tar sin hand från rättsväsendet är förmodligen ovanstående reformer, om än steg i rätt riktning, av begränsat värde för rättssäkerheten.

Den dominerande känslan är att det nya ledarskapet i Kina hade kunnat gå längre än så här. Men det fanns egentligen ganska lite som tydde på att de skulle göra det, så den färdplan som nu lagts fram (som visserligen är ett gigantiskt dokument men ändå är en färdplan med målsättningar) var ganska väntad.

Kanske möjliggör dessa reformer för nästa generations ledare att ta de där avgörande stegen som krävs för att göra Kina till ett land som inte präglas av korruption och rättsosäkerhet.

Hål i huvudet

I jämställdhetens namn ska fler kvinnor tjänstgöra inom Försvarsmakten och räddningstjänsten. Detta är viktigt för förtroendet hos allmänheten, säger försvarsministern till SVT:s reporter.

Jag måste tillstå att jag inte riktigt förstår resonemanget. Varför skulle jag ha lägre förtroende för brandkåren om brandmannen som räddar mig ur lågorna är man?

Folkpartiet vill ha omvänd bevisbörda

"Ett nej är ett nej", tycker det placeboliberala Folkpartiet. Därför bör brottsbalkens sjätte kapitel kompletteras med ett samtyckesrekvisit, förmodligen efter den modell som Madeleine Leijonhufvud tidigare föreslagit i en rad debattartiklar.

Det är inte alls förvånande att just Folkpartiet föreslår detta. Partiet har dels inga som helst spärrar när det gäller statens rätt att lägga sig i människors mest privata angelägenheter, dels saknar FP den där ryggmärgskänslan för rättsstatens principer.

För det samtyckesrekvisitet riskerar att leda till, är omvänd bevisbörda. Enligt FP ska det krävas bevis för att alla inblandade i en sexualakt sagt ja, inte som i dag bevis för att någon sagt nej. Detta vänder allting fullständigt på ända. I dag är våldtäkt ett uppsåtsbrott. Åklagaren måste alltså kunna visa att den tilltalade haft uppsåt att våldta för att denne ska kunnas dömas för våldtäkt. Det kan ju hända att ett samlag har genomförts utan att båda varit lika entusiastiska över det men att det inte kommunicerats.

Om Folkpartiets förslag, som alltså framförts av jurister och radikalfeminister i flera år, blir verklighet står vi inför en situation där den tilltalade ska kunna visa att det påstådda offret var med på noterna. Normalt försäkrar vi oss om detta via kroppsspråk och subtila signaler, inte genom verbala uttryck som "knulla mig!". Hur vi Folkpartiets värld ska förväntas garantera allas frivilliga deltagande så att det även håller i en rättegång efteråt är en fråga alla nu bör ställa sig.

Sexualbrottmål är knepiga ur bevissynpunkt. Detta är naturligtvis en orsak till den låga andelen fällande domar. Men att urholka rättssäkerheten i syfte att populistiskt nå fler fällande domar och "mer jämställdhet" i samhället, är oacceptabelt. Att förslaget nu omfamnas av ett parti som kallar sig liberalt är pinsamt.

Får troende bete sig hur som helst?

En man som nekades praktikplats för att han av religiösa skäl vägrat skaka hand med en kvinna tilldömdes skadestånd. Detta är ett av flera liknande fall, och de reser frågor om religionsfrihetens gränser och den enskildes ansvar att anpassa sig till seder och bruk i landet som vederbörande vistas i.

Alla länder har ett vedertaget sätt att hälsa. I Sverige tar vi i formella sammanhang i hand, medan det har blivit allt vanligare att människor kramas när de träffas privat (även om de inte känner varandra så bra). Att helt frångå handskakningen kan få en rad konsekvenser. Det kan i bästa fall uppfattas som nonchalant eller oartigt, men den som förvägras en hälsning kan också uppleva det nedlåtande, ja faktiskt som en form av mobbning om det sker systematiskt.

Religionsfriheten är viktig, och jag har många gånger försvarat troendes rättigheter. Men det finns fall där dessa rättigheter missbrukas och där övriga samhället förväntas anpassa sig till den religiöses föreställningsvärld och traditioner. Då kan det bli problematiskt.

Alla har naturligtvis rätt att vägra att hälsa på någon. Det är inte olagligt. Och vem som helst kan givetvis starta ett företag där dessa seder råder. Men som nämnts ovan kan det tolkas som oartigt eller i värsta fall diskriminerande om det sker land människor som inte delar denna syn på vad som förväntas av en i en viss social situation.

Sverige är ett land där vi tar i hand när vi hälsar. Detta är naturligtvis en kulturell skapelse som kan förändras över tid (se exempelvis det ständiga kramandet numera), men en enskild person kan inte gärna förvänta sig att hans religiösa övertygelse ska väga tyngst.

Jag hälsar på alla klienter varje gång jag träffar dem, oavsett vad jag tycker om dem eller vad mötet syftar till. Det är ett sätt att visa respekt, att jag ser personen och att vi placera mig själv så nära vederbörande som möjligt, maktförhållandet till trots. Det vore otänkbart att inte hälsa.

Hälsa eller inte hälsa, ta i hand eller inte. Välj själv. Men var också beredd på att ett val baserat på dina egna religiösa föreställningar kan få konsekvenser i ett sekulärt land som Sverige.

Nyhet till Margareta Winberg: Sexarbetare är människor!

Jag fick för en tid sedan tillfälle att delta i utbildningsturnén "Våga prata", som utgick från Ewa Cederstams erfarenhet av en våldtäkt för många år sedan och syftade till att sprida kunskap om sexuellt våld ur offrets perspektiv.

Ämnet är synnerligen relevant. Det behövs ett kunskapslyft inom såväl socialtjänst som polis för att bättre bemöta våldtäktsoffer. Utbildningsmaterialet som fanns tillgängligt, finansierat av Länsstyrelsen i Stockholm, visade däremot tyvärr på den infantila syn som ofta sprids i ämnet sexhandel (i sig givetvis skilt från sexbrott).

I broschyren "Ska vi byta? Sex mot...?" diskuteras olika sätt att byta sex mot ersättning. Här återfinns påståenden som:

- "De flesta som har sålt sex har farit illa av det."

- "De flesta som säljer sex börjar med det när de är runt 14 år."

- "Den som betalar får automatiskt makt över den person som han eller hon köper." (Notera att köparen anses köpa en person, inte en tjänst).

Sådana här tendentiösa påståenden är inte ovanliga i Sverige. De är tvärtom grundbultar i den feministiska villfarelsen om sexarbetare som offer som, i motsats till andra människor, är oförmögna att fatta egna beslut i sina liv. Därför måste någon annan göra det åt dem.

Så när UN Women erkänner "alla sexarbetares rätt att välja sitt arbete eller lämna det" och konstaterar att "sammanblandningen mellan sexarbete i samförstånd och trafficking leder till olämpliga reaktioner" går organisationens svenska ordförande Margareta Winberg i taket.

Winberg var en av pådrivarna bakom den svenska sexköpslagen och är lika övertygad i dag om att sexarbete aldrig kan vara frivilligt. Hon säger sig vara förvånad över UN Womens "ensidiga fokus på de prostituerade".

Detta är så dumt och oförskämt att man storknar. Margareta Winberg ifrågasätter alltså att UN Women lägger fokus på sexarbetarna i stället för att, som vi gjort i Sverige, utelämna dem helt ur diskussionen och låta politiker formulera vad som är bäst för dem.

Grundläggande i allt gott socialt arbete är att låta den enskilde komma till tals i frågor som rör denne. När det gäller sexarbetare vill Margareta Winberg och andra radikal- och statsfeminister frångå denna självklara princip. Tydligare än så kan knappast människoförakt manifesteras.

Läs även:
Laura Augustín

FRA känner sig trygga - gör du?

Hela den amerikanska debatten handlar om att NSA lagrar stora mängder metadata om vanliga privatpersoners kommunikation. Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma och de gör det inte för något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan det gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk. 

Mark Klamberg redogör på sin blogg för en del av problematiken kring den påstått så vattentäta FRA-lagen. FRA samarbetar med andra underrättelsetjänster. Vilka vill myndigheten inte säga, men det är underförstått att det rör sig om västerländska sådana (rimligtvis GCHQ och NSA plus ett antal andra).

Det finns något förrädiskt över hur den svenska underrättelsetjänsten framställs. Den presskonferens där FRA:s talesperson Fredrik Wallin och nye generaldirektören Dag Hartelius redogjorde för myndighetens uppdrag och befogenheter såg ut som en vanlig föreläsning på en anonym svensk kommunförvaltning. Wallin må se ut som en IT-tekniker och Hartelius som en landshövding. De bär i motsats till NSA:s general Keith Alexander inte militär klädsel (FRA är nämligen en civil myndighet). Allt ser kort sagt väldigt alldagligt ut, vilket jag tror är en medveten strategi för att ge människor intrycket av att övervakningen inte är så farlig. Betydelsen av perception ska inte underskattas.

Rent sakligt har FRA samma uppdrag som NSA: att skydda ("svenska intressen") mot yttre hot. Precis som sina brittiska och amerikanska motsvarigheter får de inte spana på den egna befolkningen, men eftersom de har ett nära samarbete får FRA tillgång till information som insamlas av den amerikanska myndigheten och delar givetvis också med sig av information - även obearbetad sådan. Det sistnämnda är lite anmärkningsvärt eftersom det indikerar att information lämnas över i bulk. Riktigt så lät det inte när riksdagens ledamöter skulle ledas till ja-knappen sommaren 2008.

Det är nu också känt att även om FRA inte får spara rådatan om vem som varit i kontakt med vem när nätverk kartläggs, får analysresultaten av datainhämtningen bevaras. Och tillgång till resultaten är förstås själva syftet med att över huvud taget inhämta information. Det finns oklarheter kring vad myndigheten får använda denna information till.

Avslutningsvis är det förstås lite komiskt att Dag Hartelius säger att han inte vill kommentera avslöjanden om avlyssning i andra länder men gärna tar just andra länder som exempel när han argumenterar för vad som gör FRA-lagen så bra. Jovisst.

FRA känner sig trygga med dagens lagstiftning. Frågan är om vi medborgare kan känna likadant. 

Högskattestaten vänsterns våta dröm

Vänstern anklagar ofta Alliansen för att inte ha några andra idéer än att sänka skatterna. Då reformtempot fullständigt gått i stå den senaste mandatperioden finns det skäl för en sådan kritik. Men när vänsterföreträdare själva får fantisera fritt om framtiden, ja då handlar det mest om skattehöjningar.

Daniel Suhonen et al. föreslår en höjd skattekvot till 51 procent (det är ett skattetryck som Sverige inte har haft sedan år 2000) men vill ha en platt inkomstskatt på 35 procent. Det är roligt att även personer långt ut på vänsterkanten vågar tänka nytt och släppa fixeringen vid en progressiv skattetabell.

Men detta är den enda överraskningen i en lång debattartikel som i övrigt enbart handlar om statliga utgiftsökningar. Överskottsmålet ska bort, staten ska låna upp till 100 miljarder årligen under de närmaste 20 åren, momsen höjs till 25 procent överallt, klimatskatterna höjs och bidragen höjs. Framför allt ska det blir mer lönsamt att inte arbeta.

"Priset är högre skatter", erkänner artikelförfattarna, "men för det får vi en framtid vi kan se fram emot med tillförsikt", avslutar de. Jag har svårt att se hur ens låginkomsttagare kan se denna vänstervision an med tillförsikt. Friheten att själva råda över sitt liv minskar när staten sväller, och radikalt höjda skatter kommer inte att stimulera tillväxt och utveckling. Konsekvensen kommer att bli att skatteintäkterna sjunker på sikt.

Vänstervisionen förblir den om ett samhälle där det är viktigare vad staten kan göra för våra skattepengar än att vi får behålla mer att bestämma över själva. 

Har regeringen någon koll på FRA?

Ingen kan ha blivit ett dugg lugnare av att ett antal ledamöter i försvarsutskottet besökte FRA i veckan. I andra länder, som USA och Storbritannien, kallas underrättelsetjänstens ledare till utfrågning av de folkvalda i direktsändning. I Sverige åker ett antal utskottsledamöter på studiebesök i en chartrad turistbuss och säger sig sedan vara nöjda med de svar de fått. Ingen utomstående får veta någonting.

Peter Wolodarski sammanfattar problemet i detta: "Se, men kom inte nära. Lyssna, men ta inga bilder. Fråga, men räkna inte med att få svar." Det är djupt problematiskt att vi vet så lite om vad FRA sysslar med, vilka de samarbetar med och var gränserna för deras informationsinhämtning går.

Regeringen hänvisar till att FRA endast spanar på utländska mål. Det är ett futtigt försök att undfly kritik för den pågående massövervakningen. Ty vad är egentligen ett "utländskt mål" i dagens uppkopplade värld där svenskars epostkonton finns på amerikanska servrar och där 80 procent av norrmännens trafik går via Sverige? Det sistnämnda ger även norrmännen skäl att begära information om vilka FRA samarbetar med. Allt hänger samman, men regeringen låtsas som om det är busenkelt att skilja inhemsk och utländsk trafik åt.

Kanske är allt bara ett spel. Eller så är det så illa att regeringen inte begriper vad FRA egentligen gör. Försvarsministern gjorde åtminstone en väldigt blek figur när hon debatterade frågan med Advokatsamfundets Anne Ramberg härom kvällen.

Dessa frågor är tekniskt komplicerade för en lekman - vilket högst troligt har bidragit till att flertalet inte känner någon oro för ett samhälle med allt mer utbredd övervakning. Det gör dem svåra att visualisera. Det blir inte särskilt konkret.

Det handlar också om en långsam tillvänjning. Vi delar medvetet information om oss själva för att få tjänster i utbyte. Men all insamling av metadata skulle i den tidigare icke uppkopplade världen motsvaras av närmast otänkbara ingrepp i privatlivet.

Föreställ dig att någon skuggar dig och registrerar när och vart du åker, vem du träffar och för in dessa uppgifter på en karta. Tänk dig att alla brev du får i brevlådan är sprättade och försedda med stämpeln "Läst av FRA". Föreställ dig att någon buggar din telefon och antecknar vilka du pratar med och när. Tänk dig att all denna information samlas i ett kartotek hos en statlig myndighet.

Det är ett sådant samhälle som den svenska regeringen, med god hjälp av Socialdemokraterna, bidrar till att skapa. Den enda skillnaden är att det sker digitalt och väldigt anonymt. Men bara för att stat och företag har hittat smidigare sätt att övervaka oss betyder det inte att övervakningen är acceptabel. 

Läs även:
Christian Engström: Övervakningen hotar inte mig, den hotar oss 

Tredje plenum

I dag inleds den 18 partikongressens tredje plenum (Quántǐ huìyì, 全体会议) i Beijing. Förväntningarna på vad som ska komma ur dessa fyra dagar långa diskussioner är höga, inte minst mot bakgrund av vilka genomgripande förändringar tidigare tredje plenum resulterat i.

De kinesiska ledarna har en diger lista på vad som behöver göras:

Ekonomiskt måste de statliga bolagens särställning brytas för att möjliggöra för ett ökat privat företagande. Den ekonomiska frizonen i delar av Shanghai, som invigdes 29 september, kan vara ett tecken på att dessa tankar inte är helt främmande för det kinesiska styret. Därutöver behöver Kina öka den inhemska konsumtionen och få den inre marknaden att växa. Jordreformer i form av ökad äganderätt är också nödvändiga.

Det finns ganska goda skäl att förvänta sig en del resultat här. Premiärminister Li Keqiang har påtalat vikten av omedelbara ekonomiska reformer, och lyft fram ett visst ökat självstyre för, eller ökad delegering av makt till, provinserna som en del i detta.

Politiskt krävs ännu större reformer. Det talas de facto om "politisk omstrukturering", men vad det betyder i praktiken är inte självklart. Vad som skulle behöva åstadkommas är givet: Rättsväsendet måste bli mer oberoende av partiet, den förödande korruptionen bekämpas på alla nivåer och repressionen av yttrande- och informationsfriheten minska. Utan dessa reformer, som förvisso är oerhört känsliga för ett parti som fortfarande hänvisar till Mao Zedong som sin ledstjärna, kommer Kina på sikt stanna i utvecklingen.

De kinesiska ledarna har varit tämligen öppna med vilka problem som Kina dras med. De är högst medvetna om att korruptionen ses som ett av de allra största problemen bland vanliga medborgare - detta har stora opinionsundersökningar tydligt visat. Såväl tidigare premiärministern Wen Jiabao som nye presidenten Xi Jinping har hävdat behov av att bekämpa korruptionen.

Men hittills har partiet främst arbetat för att markera exempel genom att sätta dit personer som antingen betraktas som hot (Bo Xilai) eller befinner sig långt ned i näringskedjan att de är umbärliga (lokala pampar). Korruptionen som sådan är en så vital del av det system som KKP lever av att det är svårt att tänka sig hur partiet ska kunna bekämpa den utan pardon och samtidigt behålla makten.

Det finns således goda skäl att vara återhållsam i sina förväntningar av resultaten från tredje plenum. Xi Jinping har att balansera liberala och konservativa krafter i partiet, och gamla rävar som Hu Jintao finns fortfarande kvar bakom kulisserna. Xi sitter ingalunda i en allsmäktig position. Men han kan åtminstone peka ut riktningen.

Kina har en lång historia av auktoritärt ledarskap och väldigt lite erfarenhet av ett fungerande demokratiskt styre. Det finns därför en inneboende motvilja mot decentralisering av makt. Rädslan för kaos, luàn 乱, talar för att partiet sitter kvar så länge utvecklingen fortsätter i rätt riktning i maklig takt och det inte finns ett tydligt alternativ.

Hur ett sådant alternativ ska kunna uppstå när varje form av politisk kritik leder till husarrest, böter eller fängelse är väldigt svårt att se. Förändringen måste börja uppifrån.

Övervakningen: Ingen som bryr sig?

Massövervakningen har debatterats i en rad parlament den senaste tiden, som det brittiska, svenska och Europaparlamentet. I Sverige gjorde ledamöter i försvarsutskottet studiebesök hos FRA och sade sig vara nöjda med de svar de fått (kaffet var väl gott). Detta förväntas vi nöja oss med.

Samtidigt presenteras en Sifoundersökning som visar att 75 procent av de ettusen svarande inte är rädda för att övervakas på nätet. Detta presenterades i SVT:s Rapport som grönt ljus för fortsatt övervakning. Så kan det ju vara, och det är sant att övervakningsfrågorna är lågprioriterade bland svenskarna. Vi ska exempelvis inte räkna med att de blir särskilt heta i nästa års valrörelse.

Men jag kan inte undgå att ifrågasätta själva frågan. Jag är inte heller rädd för att bli övervakad på internet. Däremot tycker jag att massövervakningen är obehaglig, oacceptabel och problematisk ur demokratisk synpunkt.

Det viktigt att poängtera att det de facto finns en folkbildningsinsats att göra här för att fler ska förstå riskerna med det samhälle som nu skapas under övervakningens lupp. Det är en besvärlig uppgift. Övervakningen på nätet är för abstrakt för många. Den syns inte och sätter inga tydliga spår i vårt vardagsliv. Därför har den också kunnat expandera så lavinartat - utan vår vetskap.

Dessutom finns det förstås stollar som försvarar den massiva övervakningen och avlyssningen av världens uppkopplade medborgare. Eftersom alla detaljer är sekretessbelagda går det resonemanget i Sverige ut på att allmänheten måste lita på tillsynsmyndigheten SIUN och Försvarsunderättelsedomstolen.

Den som vill kan ju göra det.

Läs även:
HAX: Näringslivet måste vakna!
Marcin de Kaminski: Svenskar, er avlyssningslättja gör mig orolig

Migranter och migranter

Debatten om huruvida migranter är tärande eller närande för samhället blir lätt löjeväckande. Debatten är helt polariserad just nu, och det tycks inte finnas plats för ett mer problematiserande resonemang.

På ena sida står de som utpekar invandringen som hotet mot allt gott i samhället. De vill alltifrån inskränka till helt stoppa all invandring. På den andra sidan hittar vi främst liberala debattörer som vill påvisa att migranter till och med bidrar mer till samhället än vad gemene man gör. Båda resonemangen är felaktiga - eller åtminstone otillräckliga.

Grundfelet är att den förstnämnda sidan enbart tittar på de migranter som lyfter försörjningsstöd i år efter år, som skaffar många barn, som begår brott och som därmed inte bidrar med någonting gott till samhället i stort. Den andra sidan tenderar att i stället titta på EU-migranter med hög utbildning som bevis för hur invandring bidrar till samhället, statskassan och allas trevnad.

Båda har rätt utifrån sina egna premisser. Det finns självfallet människor som kommer till Sverige och inte har någon större lust att ta ett arbete, som slussas runt i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder eftersom varken socialtjänst eller arbetsmförmedling vet vad de ska göra av dem, som skaffar många barn och som främst frågar sig vad de har rätt till i välfärdslandet Sverige, inte vilka skyldigheter de har som vuxna människor. Denna grupp träffar socialarbetare och arbetsförmedlare ideligen.

Sedan finns det givetvis även en grupp som är högutbildad, motiverad och högfungerande. Som säkert bidrar mer än en vanlig Svensson genom att starta företag och bidra till tillväxten. Hur stora de respektive grupperna är finns det mig veterligen ingen bra forskning kring. Det är ett känsligt ämne.

Vi måste inse att båda dessa grupper finns - och givetvis allt däremellan - när vi diskuterar migrationens effekter. Det är tanklöst att skratta bort människors oro när vissa kommuner faktiskt måste spara in på äldrevården för att ha råd med flyktingmottagning. Det är lika fel att utpeka alla som kommer till Sverige som lycksökare. I de fall de är lycksökare har vi faktiskt möjliggjort detta genom vårt generösa universella välfärdssystem.

Till gruppen migranter kan vi bland annat lägga asylsökande från krigshärjade länder, invandrare från närliggande länder som har lätt att smälta in samt kärleksinvandrare som kommer till en partner i Sverige som redan har bostad och fast försörjning. Individer i den första gruppen är kostsamma då de ofta saknar utbildning som är relevant i Sverige, har PTSD-diagnoser och barn som kan behöva traumabehandling. Vägen till egen bostad och försörjning är lång för denna grupp, vilket vi måste vara ärliga nog att konstatera.

Så svaret på frågan om invandring kostar eller genererar pengar är att det beror på. Det finns individer som kostar mycket pengar och det finns även personer som är rena vinstlotten för vilket land de än kommer till.

Min linje är att alla som vill bo och arbeta i Sverige ska vara välkomna att göra det. Lyckan finns för alla som söker den. Men ansvaret för att själv ordna bostad och arbete måste ligga på den enskilde i första hand.

EU:s smak för det monumentala

EU har onekligen en fäbless för det pompösa. Europaparlamentet i Strasbourg ser ut som en dödsstjärna i glas. Unionen anordnar cocktailbjudningar för att uppmärksamma fattigdomen. Inget är någonsin lagom.

Det är därför inte förvånande att unionen slagit på stort när Europeiska centralbanken ECB ska få nya lokaler. Ett 185 meter och 45 våningar högt monster som förvandlar omgivningens byggnader till dvärgkolonier blir perfekt, tyckte någon.

Men smakar det så kostar det. Byggnaden, som skulle stå klar 2011 men nu blir klar tidigast mot slutet av 2014, kommer bli avsevärt dyrare än den första prognosen antydde. ECB:s tidigare ordförande Jean-Claude Trichet (bilden nedan) sade för tre år sedan att kostnaderna måste hållas inom budgeten. Den låg ursprungligen på 4,4 miljarder kronor. Kostnaden överstiger i dag 10 miljarder kronor. Och högkvarteret är alltså ännu inte klart.

Sådana här projekt för närmast tankarna till Hitlers monumentalarkitektur vars syfte var att få individen att känna sig så obetydlig som möjligt. Det är alltid lekande lätt att göra av med andras pengar.

"Det är fan havsutsikt åt vilket håll jag än tittar...!" 

Perfekt i rollen

Jimmie Åkesson får en tårta i ansiktet.

Händelsen filmas av ett av partiet anlitat produktionsbolag.

Flera medier hör av sig och vill köpa filmen. I en budgivning vinner Aftonbladet.

Partiet tjänar pengar på att dess partiledare utsätts för ett fysiskt påhopp.

Säga vad man vill om Sverigedemokraterna, men de vet att spela sin roll.

Vänsterterrorister

Åter igen har politiker utsatts för attentat, och åter igen är det sverigedemokrater som drabbas. Den senaste tiden har de drabbats av både hot och våld. En mindre sprängladdning detonerade i natt på en aktiv sverigedemokrats bil.

Extremistgruppper på den yttersta vänsterkanten har länge varit öppna med att de riktar in sina aktioner mot sverigedemokrater och andra som de kallar "fascister". Afa är den värsta sortens ligister. De är i praktiken vänsterterrorister och bör behandlas som sådana.

Så sent som i kväll utsattes Jimmie Åkesson för en så kallad tårtning. En kvinna tryckte en tårta i partiledarens ansikte när han var tillgänglig för en boksignering.

Jag är inte sverigedemokrat. Jag röstar inte på Sverigedemokraterna. Men det spelar ingen som helst roll. Partiet har lika stor rätt att verka som alla andra, men det råder ingen som helst tvekan om att den rätten är inskränkt i dag när partimöten alltid störs av motdemonstranter, när äggkastning drabbar partiföreträdare och när aktiva misshandlas och utsätts för bombattentat.

Om Vänsterpartiet eller något annat av gammelpartierna vore lika utsatt hade både rubrikerna och upprördheten varit större. Toleransen för hot och våld mot SD tycks av någon anledning större. Det är inte acceptabelt om Sverige vill kalla sig demokratiskt.

Dagens unga - sjuka och känsliga?

Härom dagen kunde vi läsa att unga kvinnor är den grupp som är allra mest sjukskriven (SVT:s Agenda hade ett inslag om det). Alltfler unga försöker också ta sina liv.

Det låter otroligt, men enligt Jobbhälsobarometern har 80 procent av kvinnor under 30 år varit borta från jobbet det senaste året. Motsvarande siffra för män är 75 procent, och den minskar för båda könen ju äldre vi blir.

Nu kan det finnas många förklaringar till dessa siffror, men de fick mig ändå att fundera lite över de psykiska ohälsotal bland barn och unga som presenteras med jämna mellanrum. Den psykiska ohälsan ökar nämligen mest, och även i Jobbhälsobarometern kommer den psykiska ohälsan på tal: 42 procent av kvinnorna under 30 har känt psykiskt obehag av att gå till jobbet. Det är nästan varannan, och detta i en ålder när vi ska vara som friskast och starkast. Arbetslivet har ju bara börjat.

Jag kan inte låta bli att fundera över tänkbara orsaker. Kan det vara så att många har haft det alldeles för förspänt hemma och att de inte klarar av ett arbetsliv som ställer krav på dem? Eller handlar det om att unga kvinnor ställer för höga krav på sig själva och klappar ihop när de inser att allt inte är perfekt?

Jag tror att det är bådadera. Dels att många har levt en tämligen skyddad tillvaro hemma hos sina föräldrar. De har kort och gott blivit väldigt bortskämda, mött få prövningar och alltid kunnat lita till sina föräldrar när de behöver något. Samtidigt ställer många kvinnor onödigt höga krav på sig själva. Det börjar redan i skolan, och där har det varit effektivt. Pojkar halkar efter i grundskolan och kommer aldrig ikapp.

Det verkar också ha med barnafödande att göra - sjuktalen ökar för kvinnor efter första barnet. En förklaring är att kvinnor i dag både vill göra karriär och vara perfekta mammor. Det ska ammas och pratas karriär samtidigt, vilket underblåses på karriärsidorna i dagstidningarna.

Ett tips: Lär dig att bli självständig från dina föräldrar så snart du gått ut gymnasiet, gärna tidigare. Och tillåt dig själv att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt, livet är och ska vara kryddat med fallgropar och kostsamma lärdomar. Annars har du inte levt.

USA lovar och Sverige tiger

USA har slutit ett avtal med Tyskland i vilket länderna lovar att inte bedriva industrispionage mot varandra. Om Angela Merkels mobiltelefon också är fredad är oklart.

Jag vet inte hur stora växlar som ska dras på ett sådant avtal. USA har ljugit så många gånger att det inte finns någon anledning att tro på dem nu. I första hand är det ett sätt för amerikanerna att lugna arga kritiker och för den tyska ledningen att visa handlingskraft.

Det enda vi vet är att det hädanefter blir mycket svårare att bevisa att USA ljugit eftersom NSA lär ha skärpt kontrollerna av sina anställda och gjort det svårare för eventuella framtida visselblåsare att träda fram. Men det material som Edward Snowden läckt ger en tillräckligt tydlig bild över hur amerikansk underrättelsetjänst arbetat under lång tid.

Det den svenska regeringen hoppas nu, precis som tidigare, är att debatten ska lägga sig så att allt kan återgå till det normala. Det är jobbigt när medborgarna bryr sig för mycket. Min förhoppning är att vi tvärtom intensifierar kraven på ökad öppenhet inom svensk signalspaning. Svenska folket måste få veta vad som pågår, hur omfattande övervakningen är.

Det är självklart att inte allt kan vara offentligt. Det är det heller ingen som kräver. Men det minsta vi kan begära är att regering och riksdag åtminstone är ärlig med vad signalspaningslagen syftar till och vilka befogenheter FRA (egentligen) har. Dessa ska i sin tur inte vara skyddade från insyn. I egenskap av statlig myndighet måste FRA och dess anställda kunnas hållas ansvariga om de överskrider sina befogenheter.  

Det är mycket som står på spel nu - såväl medborgarnas rätt till ett privatliv som journalisters rätt att rapportera när staten begår övergrepp. Ja, det handlar faktiskt i grunden om demokratin. Regeringens tystnad är tyvärr väldigt talande.

Dörrmattan Sverige

Sverige har utpekats som en viktig aktör i det globala övervakningsnätet. Edward Snowden bekräftar den bilden. Sverige är den viktigaste partnern till de amerikanska och brittiska underrättelsetjänsterna utanför den engelskspråkiga världen.

Det är en ynkedom att det påstått alliansfria Sverige agerar dörrmatta åt britter och amerikaner på detta sätt. Den svenska regeringen, eller ska vi säga Carl Bildt då ingen annan uttalar sig, himlar med ögonen åt all kritik. Bildt gör sitt bästa för att bagatellisera övervakningen och dumförklara de som ifrågasätter den.

Själv gör han föga intelligenta liknelser för att legitimera svenskt deltagande. Han jämför med trafikkameror på vägarna. Men polisen sitter och inte inhämtar information om alla som passerar dessa. Bildt påminner också att Sverige lyssnade på tyska militära och diplomatiska kablar under andra världskriget, som om tidernas största militära konflikt är ett normalläge vi bör utgå från i dag.

Detta är faktiskt pinsamt för att komma från en utrikesminister. Om Carl Bildt inte har några bättre argument för att servera svenska folkets kommunikation på ett silverfat åt britter och amerikaner borde han åtminstone ha vett att hålla tyst.

Vi var många som varnade för de långsiktiga konsekvenserna av FRA-lagen när den skulle klubbas sommaren 2008. Vi varnade för ändamålsglidningen, för vilka dörrar som denna lag skulle ställa på glänt om den godkändes. Men få av oss var nog medvetna om hur pass falskt regeringen spelade.

Vi möttes då av försäkringar om att FRA:s befogenheter skulle vara begränsade, endast gälla utländsk trafik (minns ni begreppet "trafikstråk"?) och att en domstol (Försvarsunderrättelsedomstolen) skulle godkänna övervakningen. Allt i god demokratisk ordning, som vi alltid sköter saker i Sverige.

Argumentationen är identisk med den i både USA och Storbritannien för deras respektive underrättelsetjänsters rätt att övervaka och avlyssna. Arbetet granskas av en domstol - men allmänheten har ingen insyn i dess arbete eftersom allt är hemligstämplat. Övervakningen riktas alltid mot andra länder, mot utländska hot (och Angela Merkels telefon). Det fiffiga är ju att underrättelsetjänsterna samarbetar. Brittiska GCHQ övervakar amerikaner och delar informationen med amerikanska NSA som i sin tur övervakar britter (och Angela Merkels telefon) och delar den informationen.

Och så har vi FRA, nyckelpartnern utanför den engelskspråkiga världen som ger husse tillgång till kablar i Östersjön så att övervakningsnätet inte saknar några trådar. I gengäld får den svenska myndigheten info från sina partners. FRA delar även informationen nationellt, med exempelvis Säpo.

Ju mer vi får veta, desto mer framstår FRA-debatten för fem år sedan som en gigantisk charad. En skenmanöver. En lögn. Och därmed en viktig lärdom. Är det något vi verkligen har lärt oss nu är det att svenska politiker är beredda att gå väldigt långt för att få system på plats som hotar och inskränker mänskliga fri- och rättigheter.

Det behövs engagemang, ilska och lite jävlar anamma från svenska folket nu. Det är dags att sätta stopp för eländet. 

Läs även:
Mattias Lundbäck: Är Sverige en demokrati eller inte?
Brännpunkt: Struntar regeringen i rätten till personlig integritet?
Brännpunkt: Varför står inte Reinfeldt upp för friheten på nätet?

Friends vill ha åsiktsförbud

Jag minns att vi på gymnasiet vid några tillfällen fick chansen att lära oss argumentera för olika ståndpunkter. Klassen delades upp i lag och läraren bestämde vilka ämnen som skulle debatteras. Ett lag för var, ett lag var emot.

Eftersom jag var politiskt aktiv vid den tiden var jag inte främmande för argumentation. Men det var likafullt roligt, och jag minns att de flesta i klassen verkade tycka detsamma. Särskilt lärorikt var det för många att argumentera för ett perspektiv de själva inte hade valt. Ämnen som debatterades var bland annat legalisering av narkotika. Läraren delade sedan ut poäng och lektionen var över.

Antimobbningsorganisationen Friends får dagens pris i moralpanik när den kritiserar två högstadieskolor i Nacka som genomfört just sådana här debattövningar, om än i lite mer organiserad form. Ämnen som niondeklassarna debatterade var bland annat narkotikapolitik och homosexuellas rätt att adoptera, två tydliga frågor som handlar om värderingar.

Friends upprörs över att eleverna fick debattera frågan om homosexuellas rätt att adoptera, en fråga som blivit särskilt aktuell sedan Ryssland införde diskriminerande lagstiftning som förhindrar homoadoptioner (och i praktiken inskränker alla adoptioner om inte mottagarlandet garanterar att barnet hamnar i en heterosexuell familj). Detta är Ryssland ingalunda ensamt om - det är fortfarande ganska få länder som tillåter homosexuella att adoptera.

Friends menar att en debatt av detta slag "möjliggör för elever att tycka till om grupper av människor och deras rättigheter, vilket i sig är problematiskt ur ett maktperspektiv. Man ger också legitimitet åt frågan och visar att normen fortfarande är att heterosexuella adopterar barn, för den skulle aldrig ifrågasättas. Det är en icke-fråga."

Detta är ett väldigt underligt uttalande. I en debattävling är det viktigt att välja ämnen som engagerar och som över huvud taget går att debattera. Sexköp, narkotika och homoadoptioner vore utmärkta ämnesval (det förstnämnda verkar inte ha funnits med, då hade nämligen DN och SvD skrikit högljutt om detta). Det handlar inte om att ta ställning på ett personligt plan utan om att lära sig debattera, att ge och ta argument.

Det värsta är att Friends ifrågasätter elevers rätt att debattera. Organisationen anser att vissa frågor inte får dryftas i grundskolan, vilket är anmärkningsvärt och upprörande. I praktiken efterfrågar Friends ett åsiktsförbud. Detta ger ett minst sagt unket intryck av en organisation som ska arbeta mot mobbning.

Läs även:
Lake