Bergwall har aldrig flytt undan ansvar

Yrsa Stenius uttrycker i en kulturdebattartikel i DN Kultur att Sture Bergwalls eget ansvar för den rätts- och vårdskandal som nu alltfler inser har skett inte uttrycks i debatten.

Nog är Bergwalls eget ansvar för det inträffade stort. Lögnerna, de detaljerade beskrivningarna av hur han mördade, styckade och lemlästade offren, anfallen, de påhittade personligheterna och så vidare - allt detta bär han först och främst själv ansvar för.

Men ett professionellt rättsväsende ska förmå bemöta även sådant. En bra rättspsykiatrisk vård ska kunna hantera och sortera bland allt som patienter säger och gör. Problemet i fallet Quick är att Bergwalls historier inte ifrågasattes, trots att det fanns många utmärkta tillfällen att göra det. Däri ligger tragedin.

Sture Bergwall har själv aldrig frånsagt sig sitt eget ansvar för Quickåren. Skulden för den sorg och smärta han vållat offrens anhöriga får han bära ensam. Men åter igen: det åvilar rättsväsendet att sortera fakta från lögner och sanning från saga. Att en person påstår sig ha mördat någon och helt uppenbart vill bli dömd för det ska inte vara skäl nog för att fastslå skuld.

Det är sant att seriemördaren Thomas Quick aldrig hade funnits om inte Bergwall själv skapat honom. Men det är också viktigt att minnas att han fick oerhört mycket hjälp och stöd av synnerligen beredvilliga poliser, åklagare, advokater och terapeuter.

Det är en viktigare lärdom att dra av fallet Quick än att en psykiskt sjuk person kan berätta saker som inte nödvändigtvis är sanna.