En onödig folkstorm

Sverige har fått ännu ett uppmärksammat våldtäktsmål och ännu en friande dom. Domen har resulterat i starka reaktioner, krav på en lagändring och uthängda gärningsmän på Facebook och Twitter. Allt är därmed som det brukar vara.

Mycket tyder på att ett övergrepp ägde rum när sex killar, en efter en, hade sex med en 15-årig tjej i mars i år. Men detta ska även ledas i bevis. Svea hovrätt ansåg inte att bevisningen för våldtäkt höll, och gjorde som det verkar en korrekt bedömning utifrån hur lagen är skriven.

Eller kanske snarare var skriven. Den 1 juli infördes nämligen en ändring i brottsbalken. Eftersom vi inte har retroaktiv lagstiftning spelar denna ändring ingen roll annat än som referenspunkt i det aktuella fallet. I lagen finns numera rekvisitet "särskilt utsatt situation", vilket är en avsevärt mildare formulering än "hjälplöst tillstånd".

Det är således mycket möjligt att domen hade blivit en annan om gärningen varit begången efter den 1 juli. Att ropa på en lagskärpning när denna skärpning i realiteten redan är gjord, men inte hade trätt i kraft när gärningen begicks, är därför lite tokigt. Låt oss i stället invänta ett våldtäktsfall som bedöms utifrån det nya rekvisitet och går hela vägen till HD innan vi skriker efter fler förändringar i lagen.

Många är som väntat kritiska till domen (och Madeleine Leijonhufvud missar förstås inte tillfället att åter få några ögonblick i rampljuset). Jag kan instämma i att det åtminstone är märkligt att fallet inte bedömdes som sexuellt utnyttjande. Men våldtäktsfall är generellt sett väldigt knepiga ur bevissynpunkt. Ofta står ord mot ord, det är alkohol inblandat och trovärdiga vittnen saknas. En rättsstat ska hellre fria än fälla. Det resulterar i att vi emellanåt får synnerligen otillfredsställande domar - på alla områden.

Dessutom: Tjatsex är inte våldtäkt. Våldtäktsbegreppet bör icke urholkas. Det är därför viktigt att behålla distinktionen mellan sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och våldtäkt. Det har hovrätten gjort - tyvärr med följden att de åtalade frikändes helt och hållet denna gång.

Det är inget fel i att reagera på en kontroversiell hovrättsdom. Men det vore samtidigt klädsamt om fler insåg det tokiga i att en domstol förväntas ta intryck av namninsamlingar. Om så vore fallet har vi ingen rättsstat kvar.

Shanghais frihandelszon invigd

I dag invigdes frihandelszonen i Shanghai, eller Kinas (Shanghai) testområde för frihandel, som det kallas (中国（上海）自由贸易试验区).

Det finns en rad olika synpunkter på detta, och vilka effekter det kommer att få. Allmänt ses det som det viktigaste reformsteget sedan Deng Xiaoping lät öppna en särskild ekonomisk frizon i Shenzhen 1980. Men det finns också förhoppningar om att detta ska innebära mer än en alltmer öppen kinesisk ekonomi. Kanske i förlängningen... demokrati?

Håll inte andan i väntan på det. Ett positivt tecken var South China Morning Posts uppgifter (från en anonym källa) att även Facebook och Twitter kommer att tillåtas i frizonen. Men de har nu tillbakavisats av partiorganet Folkets Dagblad (人民日报) - dock för att sedan tas bort. Det förefaller svårt att få någon klarhet i detta just nu, vilket är rätt typiskt för hur informationsspridningen går till i Kina.

En rimlig förhoppning är ändå att testområdet i Shanghai är en början på något större. Efter Dengs reformer gick klockan inte att vrida tillbaka. I bästa fall kan vi i framtiden se tillbaka på detta nya projekt med samma slutsatser. Men det kan förstås även sluta i ett stort ingenting.

Myter om sexarbete tillbakavisas

Nathalie Rotschild på Spiked ställde för flera år sedan den kontroversiella frågan om trafficking för sexuella ändamål är en myt (eller åtminstone ett väldigt uppförstorat fenomen). Bakgrunden till frågan var en stor irländsk undersökning som endast hittade två möjliga fall av människohandel trots en mängd razzior på bordeller och klubbar.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis, och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är ofta uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda.

Med detta i bakhuvudet är det inte förvånande vad en ny studie i just Irland har kommit fram till. 195 sexsäljare, som alla arbetar inomhus, tillfrågades om sin situation i den första studien i sitt slag i Irland. De kom från totalt 29 olika länder och nästan alla var fristående, det vill säga ej knutna till en eskortfirma (även om en tredjedel hade en sådan erfarenhet). Studien fann inga bevis på underåriga sexarbetare - endast en tillfrågad var under 18 (i Irland är åldersgränsen 16).

Alkohol- och drogkonsumtionen bland sexarbetarna var låg, kondomanvändningen hög och säkerhetstänkandet utbrett. Två tredjedelar som utsatts för brott hade inte gjort någon anmälan, vilket är en indikation på det låga förtroendet för polisen (något som Nya Zeeland lyckats råda bot på genom sin hälsofokuserade lagstiftning kring sexarbete). En orsak som gavs till den låga anmälningsbenägenheten var det stigma som omgärdar sexarbete.

Framför allt konstateras att samhällets bild av sexsäljarna ökar deras utsatthet och risk för att bli ett brottsoffer. Mediabilden av sexsäljaren som särskilt utsatt, utan rättigheter och utan förmåga att säga nej gör personen till ett attraktivt offer för presumtiva gärningsmän. Samhället medverkar alltså aktivt till att skapa en bild av sexarbetaren - som sedan delvis uppfylls som en konsekvens av densamma. Det blir ett slags självuppfyllande profetia.

Men det skulle inte behöva vara så. Det går att välja en väg som fokuserar på sexarbetarnas hälsa, säkerhet och rättigheter som samhällsmedborgare och människor. Det är i alla händelser den väg vi bör välja. Då måste vi emellertid först sluta se alla sexarbetare som offer, och vi måste göra distinktioner mellan olika sorters sexarbete. Annars kommer vi ingenvart.

Ovanstående irländska studie berörde inomhussexarbetarna, vilka utgör den breda majoriteten av alla sexarbetare. Ändå fortsätter gatusexsäljarna att vara i medias och politikers blickfång. Förklaringen är naturligtvis att det är i denna sistnämnda grupp som de mest utsatta personerna hittas, de vars situation överensstämmer med den mediabild av sexarbete vi kommit att få och som politiker gör allt för att bevara.

En sådan hållning skadar de kvinnor och män som inget hellre vill än att bli behandlade som människor med samma rättigheter som alla vi andra.

Rapporten Crime and Abuse Experienced by Sexworkers in Ireland (2013) kan laddas ned här.

Konsumentmakt

En av pastaföretaget Barillas delägare har uttryckt sig ogillande om homosexuella.

Guido Barilla sade i en intervju att företaget står för familjevärderingar och därför inte använder homosexuella i sin reklam. Om de inte gillar detta kan de köpa pasta från någon annan, citeras Barilla.

Detta uttalande har väckt vrede i Sverige (och kanske på annat håll också). Så får man väl inte uttala sig? Jo, det är klart att man får. Men det är också ett tillfälle för oss konsumenter att visa om vi tycker att det är OK eller inte. Många verkar inte tycka det.

Jag kan tycka att frågan om huruvida ett pastaföretags ägare är homofob eller inte är ganska perifer. Och jag skulle inte vilja se något slags inkvotering av minoritetsgrupper i företagens reklam.

Människor underskattar dock ofta sin makt som konsumenter. När företag, eller dess företrädare, beter sig illa på något sätt kan vi faktiskt svara med att ge tusan i deras produkter. Många verkar dock föredra att bli indignerade över bikinitoppar för småflickor i stället för att bara ge tusan i att köpa dem.

Det som inte säljer, försvinner från marknaden. Det gäller såväl bikinitoppar som spagetti.

En planekonomisk bostadsmarknad

Regeringens särskilde utredare i Hyresbostadsutrendingen, Per Anders Begrendahl, riktar sylvass kritik mot dagens havererade hyresbostadsmarknad och menar att en genomgripande reformering är den enda vägen framåt.

Bergendahl konstaterar:

"Det finns i dag inte någon hyresmarknad i egentligen mening. [...] Villkoren för dagens hyressektor påminner på flera sätt om planekonomiska förhållanden. Prissystemet är satt ur spel, köerna är långa, fördelning av tillgängliga lägenheter sker efter kötid och vissa andra kriterier, det offentliga har en stor roll och stora bostadsområden är i dåligt skick." 

Precis så illa är det. Och detta system upprätthålls framför med hot om vad som skulle komma i dess ställe. Hyresgästföreningen och de politiska partierna har fått "marknadshyror" att framstå som ett hot mot vanligt folk, ett illvilligt sätt att vräka låg- och medelinkomsttagare från deras hem. Men marknadshyror finns i andra länder och är inget "experiment".

Ingen har riktigt lyckats förklara varför det är en mänsklig rättighet att bo billigt i innerstan. Somliga tycker att det är bra att människor med olika bakgrund och inkomster kan bo tillsammans. Jag tycker att det är viktigare att människor kan bo över huvud taget.

Andra menar att det handlar om att jämna ut skillnader. Men ingen skulle komma på tanken att skattesubventionera dyra bilinköp så att alla hade råd med en Porsche Cayenne eller pumpa in pengar så att familjen Svensson kan åka till Thailand på semester precis som grannen.

Alla måste leva utifrån sina egna förutsättningar. Därför behöver vi en större differentiering på hyresmarknaden. Det ska alltså vara större hyresskillnader mellan attraktiva och mindre attraktiva områden, precis som kostnaderna för bostadsrätter är högre i attraktiva och lägre i andra områden. Det kommer att innebära högre hyror i innerstan och lägre i ytterområdena. Vilket bara Hyresgästföreningen och innerstadsbor kan klaga på.

Konsekvensen av den havererade hyresmarknaden är en växande andrahandsmarknad med hyror som vida överstiger marknadspriset på en fri marknad, med bedrägerier som ökar och med ett ökande antal privatpersoner (även självförsörjande) som hör av sig till Socialtjänsten om hjälp med boende.

Bostadssituationen har blivit desperat, särskilt i storstadsområdena. Nu finns ett rimligt förslag till reformering som kan förbättra situationen. Men vem vågar ta det politiska ansvaret?

MP vill bekämpa könsnormer i skolan

Miljöpartiet vill lägga över 300 miljoner kronor på normkritiskt arbete i landets skolor för att få pojkar att ifrågasätta "förlegade könsnormer" och förhindra rekrytering till "extremistiska miljöer", berättar Riksdag & Departement.

Miljöpartiet lyfter fram ett reellt problem, nämligen att pojkar har det svårare i skolan än flickor. Men att en satsning på normkritik skulle hjälpa pojkar att klara skolan bättre ställer jag mig tveksam till. Anti-pluggkulturer till trots.

Och vad synen på extremism beträffar finns alltid skäl att vara lite försiktig i dessa tider, i synnerhet som kritiker av den svenska feminismen allt oftare beskrivs som extremister och rent av fascister.

Det beror således helt på vad Miljöpartiet lägger i begrepp som normkritik och extremism...

Den enkla vägen

I den brasilianska huvudstaden Brasilia med omnejd införs nu ett förbud mot leksaksvapen. Förhoppningen är att förbudet ska hejda en epidemi av vapenrelaterade brott.

Under 2012 registrerades 43 000 våldsbrott med dödlig utgång i Brasilien. Närmare tre fjärdedelar var vapenrelaterade, uppger SVT.

Hur många dödsfall som berodde på leksaksvapen förtäljer däremot inte historien. Månne har politikerna tagit intryck av EU:s kamp mot lakritspipan.

Piratpartiet behövs i EP

Nästa år vankas "supervalår" med både riksdags- och Europaparlamentsval.

Det förstnämnda kommer att locka överlägset störst intresse bland väljarna och få betydligt mer utrymme i media. Det är det val som väljarna bryr sig om. Men det är egentligen det sistnämnda vi borde bry oss mest om. Det är nämligen i EU-parlamentet de riktigt stora striderna står. Det är på EU-nivå som det avgörs om vi i framtiden alls kommer leva i en demokrati eller om allt reellt inflytande har flyttats bortom demokratisk påverkan.

Enligt en Novusmätning kan 13 procent av de svarande tänka sig att rösta på Piratpartiet. 18 procent vet inte. Resultatet är förstås positivt som indikation på hur stor Piratpartiets presumtiva väljarkår är. Samtidigt är det bara just detta - en indikation. Det säger inget om hur många som faktiskt tänker rösta på partiet i maj nästa år, ännu mindre hur många som faktiskt gör det.

Mycket kan hända fram till valet. För Piratpartiets del fortsätter det att vara av yttersta vikt att inte bli bortglömt. Därför är viktigt att dels synas i alla tänkbara sammanhang för att påminna väljarna om att partiet lever och frodas, dels hålla integritetsfrågorna aktuella i den politiska debatten. Här kommer PP inte att få någon draghjälp av de etablerade partierna. De vill alla, i varierande grad, att debatten lägger sig.

En sak är i alla fall säker: Piratpartiet behövs i Europaparlamentet. Det är den lilla motståndsfickan som står mellan oss och total politisk apati.

Läs även: 
HAX, Anna Troberg

Twitter och Facebook tillåts i kinesisk frizon

Den kinesiska regeringen kommer att ta bort blockeringen mot Facebook och Twitter. Även New York Times webbsida kommer att vara tillgänglig. Men det gäller bara inom frihandelszonen i Shanghai.

Därtill kommer de tre statliga teleoperatörerna China Mobile, China Unicom och China Telecom få konkurrens av utländska operatörer i området. Också det en stor förändring. Premiärminister Li Keqiang är en vän av frihandelszoner som ett led i Kinas ekonomiska utveckling, och detta kan ses som ett steg i den riktningen. Men än så länge rör det alltså bara en väldigt begränsad del av Shanghai som får åtnjuta lite större frihet.

South China Morning Post förklarar motiven till öppningen via en anonym regeringskälla:

"In order to welcome foreign companies to invest and to let foreigners live and work happily in the free-trade zone, we must think about how we can make them feel like at home. If they can’t get onto Facebook or read The New York Times, they may naturally wonder how special the free-trade zone is compared with the rest of China." 

Det handlar alltså om att visa upp ett slags skyltfönster mot omvärlden. Vi ska dock minnas att vägen bort från planekonomi inleddes i enstaka frizoner som sydkinesiska Shenzhen på 1980-talet. Detta kan därför ses som en testballong lika mycket som en del i Kinas ekonomiska utveckling.

I bästa fall är detta ett första steg i en långsam förändring i synen på sociala medier och statlig informationskontroll i Kina. Men givet den kinesiska regeringens track record på området gör vi klokt i att inte hoppas på för mycket.

Romregistret: Låt detta bli en startpunkt

Polisen i Lund har skapat en fil i vilken över 4 000 romer har registrerats. Många är ostraffade. En fjärdedel är barn. Datafilen är i praktiken ett stort släktträd som visar människors släktförhållanden. 

Denna nyhet har genererat betydligt mer spinn i medierna än uppgifterna att FRA är en stöttepelare i det globala övervakningsnät som rattas av amerikanska NSA och brittiska GCHQ.

Jag tror att det kan förklaras med närhetsprincipen. Nu är det svensk polis som är boven. Och att svensk polis registrerar svenska medborgare i ett register baserat på etnisk grund går helt enkelt inte att försvara utifrån en luddig argumentation om "allas säkerhet" från upplevda hot.

Justitieministern säger sig ha fått "en chock". Oppositionen kräver svar. Vissa vill göra detta till en fråga om rasism, och förmodligen är det så många på vänsterkanten kommer att tolka och använda nyheten framgent - som ett tecken på hur rasistiskt Sverige är. Jag tror att vi i stället bör se detta ur ett bredare övervakningsperspektiv.

Någonting har fått ett (förmodligen större) antal poliser att upprätta och underhålla ett register över romer. Någonting har gjort att ingen av dem uppenbarligen funderat över det olämpliga i detta. När privatlivet är utsatt för bombardemang från alla håll och kanter, när människor vant sig vid att behöva lämna ifrån sig massor av personlig information till myndigheter och företag, och när alla sådana åtgärder gång efter annan motiveras med att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, sker en glidning som möjliggör och legitimerar övergrepp som detta. Även inom den myndighet som ska skydda liv och egendom i riket.

Låt detta bli en startpunkt för en bredare och nyktrare debatt om värdet av personlig integritet, om privatlivets helgd och om den ständigt närvarande risken för statliga övergrepp mot människors rätt att få leva i fred.

Läs även: 
Anna Troberg, Rick Falkvinge, Mina moderata karameller

Vänstern och slaveriet

Vänsterpartiet anser att omställningen från territorialt till insatsförsvar har gått för långt. Partiet vill därför återinföra värnplikten.

I en riksdagsmotion, som såväl partiledaren Jonas Sjöstedt som den utrikespolitiske talespersonen Hans Linde satt sitt namn på, hänvisas till landets försvarsförmåga. Ett annat argument är att unga genom att tvingas göra värnplikt får "lära sig förstå vikten av ett försvar".

Vänsterpartiet har stött omställningen av det svenska försvaret. Att partiet nu hävdar att utvecklingen har gått för långt är därför lite märkligt. Man kan inte gärna ha lite värnplikt. Antingen har man ett tvångssystem som tvingar människor att ägna närmare ett år av sitt liv med vapen i hand, och straffar dem som vägrar. Eller så har man det inte.

Det finns mycket att säga om dagens svenska försvar - eller frånvaron av ett. Men att återinföra ett nationellt slaverisystem som släpar unga män och kvinnor ut i busken mot deras vilja är ingen bra lösning. I alla fall inte om nu Sjöstedt & Linde inte tänkt göra upp med ryssen utanför Moskvas portar.

Läs även:
HAX

Överklassförakt för vanligt folk

Det pågår något slags miniuppror mot Alliansens jobbskatteavdrag. Höginkomsttagare med hjärtat till vänster protesterar. De kallar sig "Medelklassupproret". Till dem hör komikern Claes Malmberg, som träffsäkert säger att han "må låta som en gammal socialist från järntorget".

Fredrik Virtanen skriver:

"Jag har redan fått mer än jag behöver av regeringen. Jag behöver inte 589 kronor till. Jag vill inte ha 589 kronor mer. Det känns som smutsiga pengar."

Vi talar alltså om en skattesänkning här, inte knarkpengar eller en andel från en bankstöt. Att se sina egna intjänade slantar som "smutsiga pengar", som man dessutom fått av regeringen (vilket i och för sig skulle kunna förklara varför de är smutsiga), är ett perspektiv som närmast borde diagnostiseras. Det är en ytterst märklig syn på pengar från människors eget arbete.

Medelklassupproret är dessutom ett väldigt missvisande namn. Som Erik Lakomaa påminner oss om på Facebook har Virtanen en inkomst tillhörande de 10 procent högsta i landet, Malmberg tillhörande de 0,5 procent högsta och grundaren av uppropet mot skattesänkningarna, Hedvig Karlén, de 5 procent högsta.

Det är alltså fråga om ett överklassuppror. Det är överklassen som hatar att vanligt folk fått mer pengar att röra sig med. Det om något är värt förakt.

Rätten att röra sig eller Alla ser om sitt eget hus

Lena Andersson har en av DN:s vassaste pennor. I lördagens kolumn skriver hon om bakgrunden till motståndet mot fri rörlighet. Vad består motståndet i och är det ens logiskt? Jag tror att det är viktigare att försöka förstå än nödvändigtvis försvara eller fördöma.

Var och en ser om sitt eget hus, brukar det heta. Många är positiva till att det byggs nya bostäder, att flyktingar får komma till Sverige, att vindkraften byggs ut eller att vargar får springa omkring fritt. Bara det inte sker i närheten av ens eget hem. Det är väldigt lätt att sitta på höga hästar om man redan har en trygg tillvaro och inte berörs personligen av de politiska besluten.

Det har länge hävdats att Sveriges arbetsmarknad är en insider- och outsidermarknad. Under de senaste decennierna, i synnerhet de senaste tio femton åren, har det blivit väldigt tydligt att det förhållandet i lika hög grad gäller för bostadsmarknaden. Det är väldigt svårt att ta sig in. Ju mer olik en vanlig medelsvensson du är, desto svårare. Väl inne är du däremot trygg. Då har du stark skyddslagstiftning som håller dig om ryggen mot både arbetsgivare och hyresvärdar.

Följden är att rörligheten och flexibiliteten blir lidande på både arbets- och bostadsmarknaden. Många invandrare och långtidsarbetslösa och unga utan lång yrkeserfarenhet får aldrig någon chans att visa vad de går för. Hyresrättsmarknaden har i praktiken kollapsat och stegvis lämnat fältet öppet för en ocker- och skumraskmarknad. Människor måste bo, även om den lokala bostadsförmedlingen inte erbjuder något.

Min uppfattning är att motståndet mot en ökad invandring inte bara finns bland infödda svenskar utan också kan skönjas i de invandrargrupper som har integrerats i det svenska samhället. De ser nu den nya vågen av invandrare som konkurrenter på arbets- och bostadsmarknaden. Ett hot. Och jag hör invandrarfamiljer låta sina barn byta skola - därför att det går för många invandrarbarn där.

En sak som är viktig att förändra är inställningen till personer som invandrar till Sverige. Svenskar måste sluta se alla invandrare som offer som behöver vår hjälp och i stället betrakta dem som viljestarka medmänniskor som av olika orsaker valt att söka sig ett nytt liv på annan plats än i sitt hemland. Personer som tvingas fly på grund av krig är naturligtvis offer för svåra omständigheter. Men även dessa ska tas emot som vuxna och kapabla människor - de flesta arbetade och hade vanliga liv i hemlandet - och inte som offer utan egen förmåga.

För att detta skifte i perspektiv ska kunna ske måste även en del av sociallagstiftningen skrivas om lokala regler förändras. Egenansvaret måste samtidigt öka. Socialtjänsten bör inte längre vara ansvarig för att ordna boende åt vanliga människor när de kommer till Sverige.

Ingen har rätt att hindra andra från att söka sig ett bättre liv i ett nytt land, även om det potentiellt skulle skapa en större osäkerhet och sämre levnadsstandard för en själv. Men människors rädsla för dessa förändringar ska inte bagatelliseras. Tyvärr har den svenska debatten kommit att bli polariserad, vulgär och långt ifrån konstruktiv. Det ökar i sig bara rädslan och de lösningar som finns till hands glider oss ur händerna.

Det finns naturligtvis problem och utmaningar förknippade med att ta emot många migranter. Men många av dem är direkt kopplade till arbetsmarknads- och bostadspolitiken och delvis också socialpolitiken. Här behövs förändringar. Tyvärr saknas just nu det politiska modet att genomföra dem.

Skattehot från vänster

Samhällsutvecklingen har inte gått Socialdemokraternas väg. De statliga monopolen har monterats ned ett i taget. Kommunala verksamheter har privatiserats. De utskällda skattesänkningarna för människor som arbetar har fått tummen upp av svenska folket.

Det finns ingen väg tillbaka till det samhälle som traditionella socialdemokrater drömmer om. Det blir tydligt när vänstersossen Daniel Suhonen på DN Debatt kritiserar Alliansens skattesänkningar men samtidigt konstaterar att "[a]tt riva upp jobbskatteavdragen vore dumt", utan att närmare förklara varför. Denna hållning, som även företräds av partiledaren Stefan Löfven, kommer bli ett pedagogiskt problem i valrörelsen. S kritiserar något de inte vill förändra.

Suhonen säger att människor har börjat koppla samman bristerna i välfärden med den lägre skattenivån, och att han ser ett attitydskifte bland väljarna. Men vilken opinionsmätning visar att vanliga arbetstagare är beredda att betala 1 000-1 500 kr mer i skatt varje månad för de välfärdssatsningar som Suhonen anser att människor vill ha eller behöver?

Det som förmodligen svider lite extra för sossarna är att jobbskatteavdraget har gett mer till vanliga arbetstagare än varje facklig förhandling dessförinnan. Och det märks i plånboken för vanligt folk. Därför måste Socialdemokraterna gå till val på att kritisera skattesänkningar och samtidigt lova att inte göra något åt dem.

Avslutningsvis kan påpekas att Bo Lundgren inte ville sänka skatterna med 130 miljarder under en mandatperiod. Det var ett mer långsiktigt mål än så. Men den socialdemokratiska historieskrivningen tar inte hänsyn till fakta och saklighet.

Redan i valrörelsen 2002 fick svenska folket höra att de föreslagna skattesänkningarna från Moderaterna fullständigt skulle rasera välfärdssamhället om de genomfördes. Alliansen bör påminna väljarna om det hotet när rödgröna debattörer nu åter igen använder de där 130 miljarderna som ett hot. Verkligheten blev ju än annan.

S-snipporna och sexismen

S-kvinnorna, det förbund som en gång i tiden ville lagstifta mot parabolantenner, vill ta krafttag mot så kallad sexistisk reklam.

"Om man säger att det här inte är acceptabelt i samhället, då tycker vi att det behövs en lagstiftning", säger förbundsordförande Carina Ohlson. Det är alltså lättklädda kvinnor i exempelvis klädesreklamen som upprör feministerna i förbundet. I vanlig ordning vill sossarna göra tyckande till lag. Det är så urbota fånigt.

Det pratas ofta om att skydda "det offentliga rummet" från reklam i allmänhet och påstått sexistisk sådan i synnerhet. Samtidigt har samma människor ofta ingenting emot att fylla detta offentliga rum med konst av mer eller mindre begripligt slag.

S-kvinnorna representerar den värsta sortens moralism och inskränkthet. Men det visste vi ju redan.

Apropå att skydda det offentliga rummet...

Gilla olika?

Regeringens nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har hamnat i blåsväder. Inte för en obetald TV-avgift men väl för att hon är kristen, är eller har varit abortmotståndare och haft samröre med Livets Ord. I dag uppges hon vara medlem i Kristet center i Örebro.

RFSL går i taket. Skribenter, bloggare och krönikörer likaså. Men vad är egentligen problemet här? Alla kan inte vara hbtq-aktivister eller dela hela spektrat av politiskt korrekta åsikter. Att ha (i Sverige) avvikande uppfattningar om abort bör inte vara diskvalificerande för en arbetsmarknadsminister.

Dessa avståndstaganden stämmer lite till eftertanke. Det är onekligen inte helt lätt att passa in i det svenska politiska klimatet. Man ska inte vara för liberal - då är man både extrem och löjeväckande, vilket den fräna kritiken mot Centerpartiets föreslagna idéprogram med tydlighet visade. Man ska heller inte vara för konservativ - då är man en "mörkerman". Däremot går det utmärkt att vara i princip hur extremvänster som helst utan att det höjer särskilt många ögonbryn. Då är man "progressiv" och "tar ställning".

Det är bekymmersamt om det tillåtna politiska fältet för en person i regeringen är så snävt att engagemang i ett frikyrkoförbund eller kontroversiella åsikter om abort, räcker för att legitimera att offentligt skadeskjuta personen i fråga.

Vi verkar ha fått ett klimat i vilket det enda man kan vara utan att behöva förklara sig eller tvingas göra avbön, är statsfeminist. Eller möjligen helt åsiktslös. Då får vi också de färglösa och identitetslösa politiker vi förtjänar.

Feministextremisterna

Extremfeministers manshat är välkänt. Det är besvärande för radikal- och statsfeminister, som vill se sig som moderata jämställdhetsivrare, att bli hopkopplade med galna manshatare. Men efter en tid av lugn tenderar fasaden att rämna med jämna mellanrum och mitt i dagens ljus ser vi vilka slags människor som kallar sig feminister.

Som nu. Sveriges Kvinnolobby lade upp en tweet med en uppmaning om att det var "dags för klippa kuken". Satir, hävdas det.

Tweeten plockades bort efter att den uppmärksammats och kallades på en direkt fråga "förkastlig". Frågan är dock hur den alls kunde läggas upp från första början. Intresset från medierna har varit obefintligt (om det gällt ett övertramp från en sverigedemokrat kan vi räkna med att medierna varit på hugget).

Sveriges Kvinnolobby har nu "sett över rutinerna". Men vilka rutiner behövs för att inte lägga upp uppmaningar att klippa könsorganet av män? Alla utom Sveriges Kvinnolobby har tydligen sådana rutiner på plats.

Det som förbryllar är hur ett dylikt tilltag, adderat till teateruppsättningar av SCUM-manifestet och påståendet att "män våldtar" och förtrycker kvinnor som grupp, kan vara så oproblematiska i dagens Sverige. Sedan blir somliga förvånade när vissa män blir heligt förbannade. Det var ju bara på skoj alltihop. Eller...?

Läs även:
Ekvalist, En stilla undran, Kimhza Bremers Bodega, Toklandet

Klippa kuken-tweeten ingår i en serie 

av bilder på Sveriges Kvinnolobbys Twitter.

När döden knackar på

Musikern och författaren Kristian Gidlund avled i går i sviterna av sin cancer, 29 år ung. Han gjorde sig känd för en bredare allmänhet när han började blogga om sin sjukdom, och texterna utkom i bokform tidigare i år.

Vi hör ständigt om dödsfall i nyhetsrapporteringen, i bekantskapskretsen. Långsamt, plötsligt, våldsamt, självvalt, stilla i sömnen. Det finns många sätt att dö på. Men det kommer sällan oss nära på riktigt. Inte förrän vi själva förlorar någon vi älskar, eller när någon lyckas formulera hur kampen mot en dödlig sjukdom, eller mot depressionens demoner, verkligen känns.

När en ung människa plötsligt rycks bort berör det oss. Men det finns även en nyfikenhet i att följa en människas kamp mot döden, för livet. Jag tror att denna nyfikenhet i grunden är djupt mänsklig, en del av vårt livslånga sökande efter en mening men också speglar vårt behov att förhålla oss till det som förr eller senare kommer hända oss alla. Det som ingen kan undgå eller välja bort.

Det går inte att tänka på döden hela tiden. Men ibland bör man faktiskt ta ett djupt andetag och bara vara glad och tacksam. Glad över att få leva. Tacksam för att fortfarande kunna känna, lukta, se och höra.

Att vila i nuet är en utmaning i den digitala och självförverkligande tidsålder i vilken en fullspäckad almanacka, givetvis noggrant delad med andra på ett socialt nätverk, är ett tecken på hög status. Men försöka duger. Ingen lär ångra att den har varit för mycket närvarande när klockan klämtar.

 Lyssna gärna till Kristian Gidlunds sommartal här. 

Ett Sverige att skämmas för

Vi tror våra politiker om gott i Sverige. Det måste vara förklaringen till att en obetald TV-avgift, eller en hel rad av dem, kan fälla en minister. Den som syndar - genom att bryta mot normer och lagar, exempelvis genom att köpa en sexuell tjänst - kan vänta sig dyra efterräkningar från svenska folket.

Samtidigt kan en svensk regering och riksdag begå omfattande övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. De kan skicka människor till tortyr, soldater till krig i fjärran länder och lämna över medborgarnas privatliv på ett fat till en främmande stat.

Sådana tilltag kan visserligen ge några rubriker i de större tidningarna, men inget händer. Inga pressuppbåd väntar statsministern utanför Sagerska. Något drev är det inte tal om. Det som drabbade Håkan Juholt borde drabba regeringen - i kvadrat. Men nej. Journalisterna är tysta. Debatten lägger sig.

Det som har avslöjats som en följd av Edward Snowdens historiska läckor - att svenska politiker aktivt gjort Sverige till en nyckelspelare i den amerikanska statens globala övervakningsnät av vanliga medborgare - borde under alla omständigheter toppa alla nyhetssändningar. Nyheten borde orsaka regeringskris, leda till avgångar, chockera allmänheten, resultera i kriskommissioner.

Inget av detta har talande nog hänt. Dels kan det förklaras av den svenska journalistikens kris, men det beror även på allmänhetens ointresse. Om gemene man hade blivit mer upprörd över de uppgifter som avslöjats om Sveriges roll i den USA-ledda massövervakningen hade medierna haft ett tydligare incitament att granska och ställa makten till svars. Nu nedprioriteras dessa frågor till förmån för det billigare och mer lättuggade materialet, vilket inte sällan visar sig vara den senaste opinionsundersökningen.

Senast i raden av skandalösa uppgifter är att USA spionerar på EU-medborgarnas banktransaktioner via betalkortsföretaget Visas och banktransaktionssystemet Swifts nätverk. Europapalamentet godkände tidigare att uppgifter om privatpersoners, företags och organisationers bankaffärer skickades i bulk till USA - utan någon särskild kontroll av hur uppgifterna används, visar det sig nu. Amerikanska myndigheter kan snoka fritt.

EU-kommissionär Cecilia Malmström (det känns lite typiskt att hon är svenska) är högst ansvarig för att detta har kunnat ske (och Piratpartiet har begärt hennes avgång). Hon har krävt "korten på bordet" från USA. Men jag lite har svårt att tro att hon kunnat vara så otroligt godtrogen att hon inte begripit att USA räckt långt finger åt EU i flera år. Hur EU agerar nu kommer att vara en fingervisning om huruvida det handlar om naivitet eller om falskspel mot EU:s folk.

Jag tror inte att människor är immuna mot att engagera sig. Det måste bara kännas viktigt nog, och tillräckligt nära i vardagen. Och det gör uppenbarligen inte de tekniska och ganska abstrakta övervakningsfrågorna.

Utan folklig vrede kommer vi aldrig kunna stoppa övervakningsstaten. Fler måste bry sig. Ty även om politikerna skulle önska att det vore annorlunda, måste de i slutändan ta hänsyn till vad folket tycker. 

Läs även: 
Kjell Häglund, HAX  

Tidigare bloggat i ämnet:
I sardinernas värld
Övervakningen: se om ditt hus
Demokratins långsamma död
NSA: En studie i lögner

Åldersgränsernas förbannelse

Åldersgränser är alltid godtyckliga. Det finns inget som säger att en 18-åring är en bättre bilförare än en 17-åring eller att en 20-åring hanterar alkohol mer moget än en 19-åring. Ändå har vi dessa gränser för att markera mognad och tillräknelighet.

Åldersgränser är kort sagt alltid vanskliga. De flesta menar emellertid att de är nödvändiga. Tyvärr är det nog så. Men i vissa fall bör de inte vara absoluta och fullt så godtyckliga.

I ett nytt fall har en 18-årig kvinna anmält att hon blivit våldtagen av en 13-årig kille. Det resulterade emellertid i att hon själv åtalades för våldtäkt mot barn och sedermera fälldes för sexuellt utnyttjande av barn. Växjö tingsrätt konstaterar att pojken haft sex med kvinnan frivilligt men dömer ändå kvinnan för sexuellt utnyttjande. 

Det finns många liknande fall där ungdomar haft sex och den magiska 15-årsgränsen varit skillnaden mellan ett helt vanligt samlag och ett övergrepp i rättens ögon. Detta måste få ett slut.

Det som avgör om ett övergrepp har skett eller ej måste vara samtycket. En normalbegåvad 13-åring kan uppenbarligen, i tingsrättens ögon, samtycka till sex med en 18-åring. Vari ligger då utnyttjandet? Svaret är att det inte finns något utnyttjande i en sådan situation.

Det är dags att lagstiftarna börjar inse att ungdomar har sex även innan sin 15-årsdag.

Ytligt

En tung debatt. Så beskrivs gårdagens TV-duell mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Det var i själva verket en tävling i floskler, en debatt vi sett så många gånger förut under de senaste sju åren, och därför varken underhållande eller engagerande.

Debatten handlade framför allt om arbetslösheten, skatterna och skolan. Tyvärr tror jag att det är ungefär så här det kommer att låta i valrörelsen. Socialdemokraterna kommer att köra ett mantra om att väljarna måste välja mellan Alliansens skattesänkningar och Socialdemokraternas satsningar på välfärden. Att sossarna är emot jobbskatteavdragen men inte vill riva upp något av dem kommer att bli ett pedagogiskt problem för Löfven under nästa års valrörelse, och något som Reinfeldt lär hamra in i varje debatt.

Allt hinns inte med på en kvart i en TV-studio. Men det är noterbart att inga frågor uppkom om det raserade svenska försvaret. Inga frågor om EU:s utveckling (eller avveckling). Och självfallet inga frågor om det globala övervakningsnät som både Reinfeldt och Löfven vill att Sverige ska fortsätta vara en aktiv del i.

Debatten är en spegelbild av hur det kommer att låta i valrörelsen. En studie i ytlighet.

Sosse-Jesus ingen räddare

Det bortglömda valet, kyrkovalet, lockade ungefär lika få röstande i år som för fyra år sedan. 12,6 procent gick och röstade mot 11,9 vid förra valet.

Mycket hade handlat om Sverigedemokraterna. Vi skulle rösta för att förhindra att partiet växte. För mig var det inte skäl nog att masa mig till vallokalen, även om jag faktiskt gick igenom tänkbara alternativ. Om det nu är mitt fel att SD gick bra vet jag inte, men partiet ökade i alla fall från 2,9 till 6,2 procent.

Att som Socialdemokraterna hävda att Jesus var sosse hjälpte tydligen inte. Ett tips inför nästa års "supervalår" är att prata mer om sig själva än om Sverigedemokraterna.

Tio år efter segern

Den 14 september 2003 sade svenska folket ifrån. 56 procent röstade nej till ett införande av euron i Sverige, och trots att Folkpartiet ansåg att frågan kunde vara mogen för en ny omröstning inom några år är den i dag helt borta från dagordningen. Stödet för euron ligger på runt 10 procent. Segern är i så måtto total.

Nej-sidan har den politiska och ekonomiska makten emot sig. Göran Persson (som dock velade fram och tillbaka), Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Alf Svensson kampanjade alla för ett ja. Svenskt Näringsliv pumpade in enorma summor i kampanjen. När valkampen startade var utgången på intet vis given.

Men nej-sidan hade de sakliga argument som bet på flertalet av väljarna. Ja-sidan lyckades aldrig förklara en så enkel men berättigad fråga som hur samma ränta i alla euroländer skulle kunna fungera i praktiken. Jag tror dock även att känslan att ett ja skulle innebära att än mer makt överlämnades från Sverige till EU spelade roll för hur många röstade.

Efteråt delades det politiska Sverige upp i glada vinnare och bittra förlorare. Responsen från vissa på den förlorande sidan var att det nu fick vara slut med folkomröstningarna. De gick ju inte som planerat. Den inställningen är i dag vanlig hos eurokrater som ser medborgare som ett störande moment. Det folkliga inflytandet stör EU-projektets utveckling.

I dag högtidlighölls denna stora demokratiska seger när OEIC samlade människor från olika politiska läger, över blockgränsen, för att minnas det arbete som lades ned för att vinna segern den där söndagen för tio år sedan.

Vi kan i dag glädjas åt att Sverige röstade nej den 14 september 2003. Det var ett otroligt viktigt beslut. Nu gäller det att få ett permanent undantag så att framtida politiker inte kan smyga in Sverige bakvägen.

Effekterna av europrojektet påverkar oss i allra högsta grad även om vi står utanför, och konsekvenserna av detta vettlösa prestigeprojekt är alldeles för stora och allvarliga för att det ska kännas bra att vara skadeglad en dag som denna. Ty det finns inget som tyder på att eurokrisen är på väg att ta slut, vad José Manuel Barroso än säger.

Många av argumenten för att införa euron i Sverige var emotionella - och direkt fula. Det hävdades bland annat att ett nej skulle öka främlingsfientligheten. Säg det till Grekland i dag.

Läs även:
Mattias Svensson

Det är roligare att säga ja.

Bortskämda

Klyftorna ökar med jobbskatteavdraget, basunerar statsradion ut. Det är en sedvanlig vänstervinkel på regeringens skattesänkningar för den del av befolkningen som arbetar.

Pensionärerna är arga på regeringen för att de som arbetar har fått lägre skatt. De var inte arga på den socialdemokratiska regeringen när skatten höjdes för alla grupper. De betalade lika hög skatt då som i dag. Skillnaden är att andra har fått skatten sänkt. Däri ligger orättvisan, enligt pensionärsorganisationerna.

En annan grupp som kan tänkas vara missnöjd med jobbskatteavdragets konstruktion är de som är föräldralediga. En mamma uttalar sig i Sveriges Radio:

"Man får lite redan som det är. Det är inte många tusen man får ut i mammapenning så det är ju väldigt hårt. Jag skulle ju hellre haft mer pengar. Så jag tycker att det är lite dåligt, för jag jobbar ju annars liksom och det är ju bara den här perioden. Jag tycker att det ska vara lika i skatt." 

Ja, livet är hårt för barnfamiljer i Sverige. Eller inte. Vi har barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning, flerbarnstillägg, ersättning vid vård av sjukt barn. Det sistnämnda har till och med blivit ett verb i svenska språket - att vabba. I väldigt få länder i världen är det lika förmånligt och tryggt att bli förälder som i Sverige. Det verkar finnas en uppfattning hos många att samhället måste kompensera föräldrar fullt ut för det lidande de utstår när de får barn.

Visst. Jag tycker också att pensionärerna borde få lägre skatt. Skatterna borde sänkas mer för alla grupper i samhället, rakt av. Men att klaga på att den arbetande befolkningen får mer pengar att röra sig med, ja det kan bara den som inte själv arbetar göra.

Det är nog bara vi

Med ett år kvar till riksdagsvalet leder den rödgröna oppositionen. Det kan alltså bli regeringsskifte nästa år. Vi vet redan nu vilka frågor som kommer att dominera valrörelsen. Det är samma frågor som alltid gör det - jobben, skolan och vården.

Trots att vi tack vare Edward Snowdens avslöjanden fått bevis för att vi är precis så övervakade som många av oss misstänkt, och att FRA dessutom är en nyckelspelare i att upprätthålla denna övervakning, har integritetsfrågorna inte satt sig på den politiska agendan.

Regeringen duckar för frågorna, tycker att det är jobbigt när de ställs. Oppositionen har i form av Miljöpartiet och Vänsterpartiet pliktskyldigt protesterat medan Socialdemokraterna kommit ut som FRA-kramare. Och Sverigedemokraterna, ja de ville ju ha en längre lagring av data än datalagringsdirektivet påbjöd. Det finns sålunda ingen samlad kraft som vill ha upp de här frågorna i debattprogram, i riksdagsdebatter eller i nyhetsstudior.

Att inget av riksdagspartierna är intresserat av frågor som rör människors personliga integritet är förstås förfärande. Delvis kan det förklaras med en aningslös bild av Sverige som ett land byggt på solida lagar, där övergrepp inte sker och där allt ordnar sig bara det beslutas om i folkvalda församlingar.

Carl Bildt gav uttryck för en sådan uppfattning när han nyligen hävdade att uppgifterna att Siun kritiserat FRA för att ha överträtt sina befogenheter var ett tecken på att "kontrollstationerna" fungerade väl. Försvarsministern är inne på samma linje och tillägger att hon förutsätter att myndigheten följer lagen. Inga tankar om huruvida det kan vara besvärande att FRA de facto bryter mot lagen.

Ett parti kommer givetvis att strida för integriteten i valet 2014. Men Piratpartiet kan inte göra hela jobbet självt. Fler behöver engagera sig. Det finns rimligen gott om personer i ungdomsförbunden som bryr sig om den personliga integriteten, men de är pinsamt tysta (karriärister kan inte bråka).

Tanken slår mig. Det kanske bara är vi - ett litet politiskt parti och ett mindre antal politiskt hemlösa individer - som strider för en rättsstat, för fri information, för alla människors rätt till ett privatliv och för ett samhälle där människor inte behöver självcensurera sig själva för att undvika att bli misstänkliggjorda.

Jag behöver nog en öl för att dränka den tanken.

Läs även:
HAX, Anna Troberg

Terroristerna vann

Datumet den 11 september kommer alltid att vara förknippat med attackerna som förändrade världen.

Att påstå att attackerna den 11 september 2001 utgör en vändpunkt för den politiska utvecklingen i världen är ingen överdrift. Vi lever nu i en värld som är helt och hållet präglad av det som hände i New York och Washington den där dagen - och av de amerikanska reaktionerna på det. George W Bush beskrev det som "gloves off". Västvärldens regeringar har inte tagit på sig handskarna sedan dess.

Det öppna samhället som politiker i västvärlden sade sig vilja försvara efter terroristattackerna har de nu mycket målmedvetet monterat ned. Det finns en känsla av hopplöshet i faktumet att regeringsskiften inte tycks spela någon roll. Det räcker inte att sparka ut en regering eller president för att vända denna utveckling. Det behövs ett uppvaknande hos allmänheten i hela världen. Men om inte ens de avslöjanden som Edward Snowden ansvarat för räcker, vad är det då som krävs?

Att vara en laglydig medborgare är inte längre en garant för att få leva i fred. Vi kontrolleras i dag minutiöst när vi ska flyga. Vår epost kan läsas av underrättelsemyndigheter. Vilka vi ringer och när registreras och lagras utan minsta brottsmisstanke. Och de IT-giganter åt vilka vi anförtror våra digitala liv har visat sig servera sina kunder på ett fat.

Kort sagt är vanliga hederliga människor ständigt misstänkliggjorda av myndigheter och politiker som jagar "terrorister". Statens enorma makt är inte bara oproportionerlig vägd mot de små risker terrorism utgör för oss i väst - den är direkt farlig. Även om någon mot förmodan tror dagens politiker om gott kan vi inte veta vilken regering vi har om tio eller femton år, och vad den kan tänkas göra med de utökade befogenheter den fått.

De minnesstunder för 11 septemberattackernas offer som hållits i dag kunde lika gärna ha hållits för det öppna, demokratiska samhälle som i praktiken dog där och då. Ty om nu terroristerna, som USA hävdat, genomförde attackerna för att de hatar friheten - ja, då har de faktiskt vunnit.

En hopplös kamp för kontroll

Kina är känt för sin hårda nätcensur och sin relativt effektiva kamp mot anonymiseringstjänster och VPN-tunnlar. Tvivelsutan har Kinas internetpolitik inspirerat brittiska och australiensiska politiker när dessa lagt fram förslag om censur och filtrering av "misshagligt" material, däribland pornografi. En mer liberal linje är ännu inte synbar under nye presidenten Xi Jinping.

Antalet internetanvändare i Kina ökar stadigt år för år. Och i frånvaron av blockerade tjänster Facebook, Blogger och YouTube har inhemska som Sina Weibo (新浪微博) blivit enormt populära.

Även om myndigheterna satsar enorma resurser på att följa vad som skrivs och radera tweets och konton när missförhållanden avslöjas eller kritik mot kommunistpartiet yppas, går det inte att ha fullständig kontroll på en halv miljard användare. Alldeles för många har redan hunnit se och sprida det som regeringen inte vill att någon ska få del av. Vilket lätt sprider ett löjets skimmer över de alternativa förklaringar som myndigheterna sedan kommer med i enskilda fall.

Regeringen beskriver sina insatser som en kamp mot "ryktesspridning". Men oavsett hur det etiketterar det är detta en strid som Kinas kommunistparti aldrig kan vinna. Ty om det är något som i förlängningen kommer tvinga KKP att bli mer öppet mot allmänheten, är det sannolikt internet. Det har vi redan sett tecken på i flera fall.

Styrkan, direktheten och snabbheten i vårt globala nät har fällt makthavare i andra länder. Andra anpassar sig efter de nya förutsättningarna. Det borde Xi Jinping också göra.

Skådespelerskan Yao Chen (姚晨) följs av över tolv miljoner personer på Weibo. 

Ny regering i Norge kan avskaffa sexköpsförbudet

Efter åtta års rödgrönt styre får Norge en borgerlig regering. Vad detta kommer att betyda i stort återstår att se, men en konkret effekt kan bli att den norska sexköpslagen avskaffas.

Såväl Høyre som Fremskrittspartiet och Venstre, som nu väntas bilda regering, är motståndare till lagen. Høyres förste vice ordförande Bernt Høie sade tidigare i år till VG att partiets utgångspunkt är vad som är bäst för de kvinnor och män som prostituerar sig, och att farhågorna om förbudets negativa effekter blivit besannade. Detta är just det resonemang som det danska Lagrådet förde och som fick den danska regeringen att backa från att införa en sexköpslag.

Det återstår att se om partierna verkligen vill göra slag i saken och riva upp det omstridda sexköpsförbudet, som i Norge även omfattar norrmän utomlands, och om de i så fall lyckas övertala de norska kristdemokraterna om saken. De lär möta på tufft motstånd.

Men det vore en viktig händelse. Dels skulle det visa att det faktiskt går att riva upp dåliga lagar, dels skulle Norge upphöra att vara det skyltfönster som det varit för svenska radikalfeminister under senare tid.

Kanske skulle det även få fart på en insomnad debatt i Sverige.

Sossarna rättar in sig i ledet

Socialdemokraterna kritiserade tidigare regeringen och krävde att FRA-lagen skulle rivas upp. "Riv upp, gör om, gör rätt!" var det mantra som partiet stämde in i.

Kritiken var svår att ta på allvar eftersom lagen i sig hade förberetts under en socialdemokratisk regering. Det var således ren och skär populism att nu kritisera den borgerliga regeringen för att ha infört den.

I dag låter det annorlunda. Socialdemokraterna var varit mycket tysta under hela Snowden-affären. Stefan Löfven har över huvud taget inte yttrat sig om NSA:s och GCHQ:s globala övervakningsnät. Sedan det blev känt för den bredare allmänheten att FRA är en nyckelspelare i detta har det varit knäpptyst från både Alliansen och Socialdemokraterna. Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet har kritiserat detta i skarpa ordalag (och självfallet även Piratpartiet).

Att sossarnas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson hävdar att partiet nu stöder FRA-lagen är således inte så förvånande. Vi har vetat detta hela tiden. Månne undanröjer Socialdemokraterna riskerna för en svekdebatt som hade kommit efter en valseger nästa år ifall partiet ej tagit öppen ställning för lagen.

Samtidigt twittrar Carl Bildt att DN:s avslöjande att Siun kritiserat FRA för att bryta mot lagen är ett tecken på att "kontrollsystemet för FRA är både skarpt och välfungerande". Att en myndighet bryter mot lagen ses alltså som något positivt av det enkla skälet att det upptäcktes.

Detta är samma märkliga argumentation som somliga använt för att förneka att Thomas Quick-fallen är en rättsskandal. Eftersom Sture Bergwall nu friats från samtliga mordåtal är det ingen rättsskandal, hävdas det. Att det faktiskt begicks väldigt allvarliga fel längs vägen är glömt.

Dumheten vet verkligen inga gränser.

Även FRA bryter mot reglerna

Fredrik Reinfeldt har i likhet med Barack Obama försvarat den massiva övervakningen av våra digitala liv med att den omgärdas av kontrollmekanismer. Reinfeldt har upprepat att det måste finnas ett lagstöd.

Ingen journalist har emellertid frågat honom om det då inte är problematiskt att FRA är en nyckelpartner till NSA, som trots alla så kallade kontrollfunktioner överskred sina befogenheter 2 776 gånger på ett år.

Nu kommer DN med de uppgifter vi väntat på: Även FRA bryter mot regler och tänjer på gränserna. Myndigheten har samlat in mängder med information utan att ha tydligt lagstöd för det. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, säger det som borde varit uppenbart för alla redan för fem år sedan: "Man har en tendens att sträcka eller töja på det man får göra." Ja, det tror tusan det. Det var precis detta lagens kritiker varnade för 2008.

Systemet med en försvarsunderrättelsedomstol som ska godkänna FRA:s förfrågan om signalspaning är en illusion. Den infördes för att tysta kritikerna men har i realiteten ingen större betydelse eftersom FRA kan kringgå den.

Det finns inget större intresse för en ordentlig utredning av FRA-lagens brister. I ännu mindre grad är regeringen intresserad av någon konfrontation med USA. Samarbetet lär fortsätta.

FRA är inte hela problemet, myndigheten är endast en del av det. Adderar vi teledatalagringen och NSA:s och GCHQ:s storskaliga övervakning är det lätt att bli lite dyster.

Vad är det för samhälle vi håller på att skapa?  

Läs även:
HAX

Årets dummaste förslag

För somliga är innehållet i EU:s politik mindre viktigt än att unionen fortsätter att svälja nya stater.

Två borgerliga Europaparlamentskandidater (folkpartist och moderat) skriver tillsammans med generalsekreteraren för Svensk Israel-information att Israel på sikt borde bli medlem i EU.

Tanken är absurd. Israel utpekas ofta av borgerliga som ljuset i Mellanösterns mörker, och visserligen är landet en demokrati. Men Israel är inte en vanlig stat. Det är en ultrareligiös krigarstat som bombar civila urskillningslöst med fosfor, ockuperar mark, beslagtar privat egendom och ägnar sig åt en långsam folkfördrivning.

Givet Israel upprepade brott mot internationell rätt är det svårt att se hur det ens skulle kunna komma till några seriösa förhandlingar. Vilken värdegrund menar artikelförfattarna att Israel delar med EU:s medlemsstater?

Att EU sägs vara vår tids stora fredsprojekt förklarar kanske lite närmare vart artikelförfattarna vill komma. Om Israel bara blir medlemmar i EU, kommer freden till Mellanöstern. Nästa steg borde väl bli att införa euron.

Här praktiseras lite gemensam värdegrund.

FRA:s självbild

Så här ser Försvarets radioanstalts startsida ut. En vision för framtiden eller ett tecken på myndighetens självbild? Klicka för större version.

Tack till Rick Falkvinge som tog sig en titt på FRA:s startsida.

En nyttig idiot

Svensk media fylls av upprörda reaktioner på nyheten om att Sveriges FRA är en stöttepelare i NSA:s och GCHQ:s globala övervakningsnät. Även DN är kritiskt och ställer sig frågan hur detta kan ske när landets styrs av en "liberal regering" (kanske dags att omvärdera den etiketten?).

Om ett försvar skulle komma någonstans ifrån vore det förstås från Svenska Dagbladet. Och mycket riktigt, Per Gudmundson försvarar övervakningen och menar att den inte bara är nödvändig utan också oundviklig. Tough luck för alla som vill ha ett privatliv online, således.

Det Gudmundson inte förstår är vilka långtgående konsekvenser övervakningen får för hela samhället. Vad det gör med oss som människor att veta att ingenting vi företar oss på nätet - oavsett om det är ett kärleksbrev till partnern, en ekonomisk transaktion, känsliga uppgifter i en vårdjournal eller ett chattsamtal med modern - är privat. Att allt kan ses av statliga underrättelsemyndigheter. Att dessa regelmässigt överträder sina befogenheter vet vi redan, så risken för övergrepp behöver vi inte ens diskutera.

Fredrik Reinfeldt lät anmärkningsvärt lik Obama när han i går försvarade övervakningen. Övriga ministrar som uttalat sig har mest svarat "god dag, yxskaft". Oppositionen "kräver svar", men det låter långt ifrån trovärdig. En rödgrön regering kommer inte att göra några större förändringar eftersom Socialdemokraterna i grunden stöder övervakningen (föga förvånande har Stefan Löfven legat väldigt lågt).

Och avslutningsvis: Om Sveriges signalspaning mot Ryssland nu är världens bästa, som Gudmundson hävdar, står det lite sämre till med själva försvaret. Det är inte så stor poäng i att veta vad ryssarna har för sig om vi ändå inte reagerar när de skickar flygplan mot Gotland.

Läs även:
HAX, Västerbottenskuriren

Kung Sardin

En träffande bild från Piratpartiet. Sprid!

I sardineras värld

Att Sverige via sitt FRA varit en del av det globala övervakningssamhället var förvisso välkänt sedan tidigare. Men i en utfrågning i Europaparlamentet i går framkom uppgifter om att svenska FRA har ett betydligt mer långtgående samarbete med amerikanska NSA och brittiska GCHQ än vad som tidigare varit känt.

FRA är enligt de läckta dokumenten (åter igen: tack, Edward Snowden!) en av nyckelspelarna i ett globalt övervakningsnätverk med kodnamnet SARDINE. Förutom USA och Sverige ingår Storbritannien, Frankrike, Indien, Israel och kanske även Australien.

Det är lätt att känna en växande apati inför detta. Det är så stort, så omfattande, så mäktigt. Och alla tycks vara med. Det finns inga good guys här, det finns bara ohederliga och gränslösa underrättelsetjänster som helt utan moral springer sina lika ohederliga uppdragsgivares ärenden. Vad gör man som enskild medborgare när det visar sig att alla är med på det?

Jag har tidigare förfäktat att det bästa alla och envar kan göra är att se om sitt eget hus. Skydda sig. Kryptera sina mejl och hårddiskar, använda anonymiseringstjänster och VPN-tunnlar. Detta råd kvarstår. Men det är helt uppenbart ingen garant för att vara trygg (och bland annat Storbritannien bekämpar nu aktivt dessa tjänster).

Vi måste tvärtom anta att precis allting vi företar oss på internet, allt vi skriver i vår epost, alla Skypesamtal vi har, allt vi söker efter kan ses av någon annan. Det är ingen lockande tanke. Men det där livet i skyltfönster som jag har bloggat om tidigare verkar redan vara här.

Vi måste försöka bekämpa denna utveckling med alla upptänkliga medel. Vi måste söka medvetandegöra det enorma hot mot människors fri- och rättigheter som övervakningskomplexet utgör. Det kommer inte att bli lätt. Vi vet av erfarenhet att det är oerhört svårt att rulla tillbaka statens makt. Chansen att världens ledare skulle komma överens om att släppa på kontrollen av internet nu när de (äntligen!) efter mycket vånda har lockats få grepp om den där hala tvålen och är på väg mot fullkomlig kontroll, synes minimala. Enda vägen är att skapa ett folkligt tryck i denna fråga.

Frilansjournalisten Fredrik Laurin, som bland annat låg bakom avslöjandet av TeliaSonera-affären i fjol, kallar de nya uppgifterna om att NSA även har tillgång till krypterad information för "en enorm katastrof".

"Det här gäller ju svensk vapenindustri, svenska journalister, svenska advokater, svenska politiker, svenska EU-komissionärer. Alla de här är avlyssnade, det vet vi sedan tidigare. Men det vi också nu vet är att NSA och deras partners kan knäcka de system som folk använder för att skydda sig." 

Och, givetvis, även vanligt folk. Vanliga medborgare får sina liv övervakade. Bankuppgifter, journaler, privat korrespondens - allting kan ses av underrättelsemyndigheterna.

Att Sverige varit och är en så aktiv part i övervakningen förklarar varför den svenska regeringen vägrat kritisera amerikanerna. Precis som Barack Obama och NSA:s chef Keith Alexander försvarar Fredrik Reinfeldt övervakningen med att det finns "kontrollmekanismer". Ordet är lika innehållslöst som det märkliga begreppet "trafikstråk" som försvararna av FRA-lagen använde när myndigheten anklagades för att övervaka svenska medborgares korrespondens.

Vad händer nu då? Förmodligen ingenting. Saken kommer att diskuteras i riksdagen, och oppositionen kommer att ta tillfället i akt att kritisera regeringen. Men Socialdemokraterna är lika goda kålsupare som Alliansen, så oavsett vilken regering som vinner valet kommer övervakningen att fortsätta.

Inget riksdagsparti har personlig integritet som en av sina profilfrågor. Det har bara Piratpartiet. Vilket säger en del om hur jag kommer att rösta i kommande val.

Läs även: 
HAX, Opassande, Maria Ferm, Piratpartiet

Rättslösa män i det feministiska Sverige

Sverige har skakats av ett antal fall där män blivit oskyldigt anklagade för att ha förgripit sig på sina döttrar och styvdöttrar.

Det mest uppmärksammade fallet, det så kallade "fallet Ulf", granskades av Hannes Råstam och resulterade i flera dokumentärer i SVT. Fadern hade på mycket tveksamma grunder dömts till åtta års fängelse i två instanser för upprepade sexuella övergrepp på sin dotter. Övergreppen skulle ha haft satanistiska inslag. Råstam lyckades genom att vederlägga en rad avgörande påståenden från flickan möjliggöra en resning. "Ulf" fick en ny advokat och friades till slut.

Ett senare fall är det om paret i Sandviken. Dottern hade sagt något om att "mjölka pappas snopp" varefter mammans syster missförstod och anmälde föräldrarna till Socialtjänsten som omedelbart omhändertog barnen. Polisen tog på sig sina märkligaste glasögon och såg sex i familjens vanliga semesterbilder och fattade misstankar även mot mamman. 

Föräldrarna friades från alla misstankar - men Socialtjänsten var fortfarande misstänksam och ville inte återlämna de familjehemsplacerade barnen. Först efter drygt två månader, då Förvaltningsrätten underkänt anklagelserna, fick barnen komma hem igen.

I går kväll tog Uppdrag granskning upp ett fall som påminner om det ovanstående. Även här lade polisen ned förundersökningen. Men i det här fallet har Socialtjänsten fört något slags kamp för mamman, och barnet, mot fadern. Tyvärr tror jag faktiskt att det är så illa att feministiska socionomer medvetet motarbetar män i dylika fall. Detta är naturligtvis både oprofessionellt och oacceptabelt, men det går inte riktigt att finna någon annan förklaring. Eftersom utbildningen är starkt färgad av feministiska perspektiv är det egentligen inte så märkligt.

Att kvinnor har en enorm fördel av sitt kön i vårdnadstvister är ingen nyhet. I många fall har män både domstolen och Socialtjänsten emot sig. Det blir en hopplös situation, och det räcker som synes med misstankar eller förutfattade meningar för att en förälder ska vägras vårdnaden eller ens få träffa sitt barn.

Det är en självklarhet att reagera när en treårig flicka säger att hon "suger pappas kuk". Men ett så litet barn ska inte automatiskt ses som ett trovärdigt sanningsvittne. I det aktuella fallet gjorde polisen en utredning och fann till slut inget som helst stöd för flickans fragmentariska historia. Där kunde historien ha slutat om inte Socialtjänsten drivit saken vidare. I Uppdrag granskning presenterades en trovärdig alternativ förklaring till varför hon uttryckte sig som hon gjorde. De ställde frågor som ingen annan kommit på tanken att ställa.

Denna gång var det alltså inte rättsväsendet som fallerade - det var oprofessionella socialsekreterare som trampade i klaveret. Hur kan det gå så här gång efter gång? Sannolikt spelar pedofilnojan och fokuseringen på incest och barnporr i medierna en betydande roll. Förskolepedagoger, socialsekreterare och andra ser spöken mitt på blanka dagen. Självfallet måste det finnas en nykter vaksamhet, men det får inte gå överstyr som det har gjort i Sverige, särskilt sedan 90-talet.

Inte nog med att oskyldiga män far illa i dessa processer. Socialtjänsten måste ställa sig frågan om inte dess agerande faktiskt skadar de barn den satt sig att skydda.

Tidigare bloggat: 
De oskyldigt anklagade

Demonstrationen mot Obama

Nedstänkt men synnerligen välbehandlad tog jag mig från Folktandvården till demonstrationen mot Barack Obama på Medborgarplatsen.

På plats fanns allsköns oknytt med hjärtat till vänster om Fidel Castro, och även en bisarr grupp som stod i sin egen värld och skanderade för respektive emot Bashar al-Assads mördarregim.

Enda orsaken att besöka demonstrationen var Piratpartiets närvaro. Jag tror att det är bra för PP att synas, även om det är i delvis tveksamt sällskap. Dessvärre hade partiet ingen talare på Medborgarplatsen, vilket gjorde att demonstrationen fick en ännu tydligare vänsterprägel.

I frågor som rör krigspolitik, Guantánamo och övervakning går det att finna en enighet bland grupper som nästan inte håller med varandra i någonting annat. Det finns all anledning för politiska krafter av olika färg att samlas lite oftare.

Vissa demonstrerade även för Bashar al-Assad. Påtagligt ofräscht.

En amerikansk världsordning

En demokratisk världsordning kan aldrig ledas av auktoritära regimer som den ryska eller kinesiska. USA:s styrka är däremot en motvikt mot Kina, precis som den höll Sovjetimperiet i schack under kalla kriget. Medan USA faktiskt önskar ett Syrien där mänskliga rättigheter respekteras har Moskva inget intresse av det.

DN gör en Kalla kriget-analys av USA:s roll i världen. Det är månne lämpligt att göra det på just den dag då Barack Obama anländer till Sverige och det ska gullas lite extra.

Samtidigt erkänner DN att USA "ibland" använder sin makt "på ett skrämmande sätt", och exemplifierar detta med den hemliga övervakning som Edward Snowden gjort allmänheten uppmärksam på, Guantánamo samt de otaliga drönarattacker som fredspristagaren Obama uppskattar.

DN, media och världen måste påminnas om att stormakter inte har vänner, de har intressesfärer. Det är därför USA i tid och otid stöder vissa tyranner medan de satsar ohemula summor på att avsätta andra. Samtidigt som USA avsatte Saddam Hussein, var administrationen kompis med militärdiktatorn Pervez Musharraf, Egyptens ledare Hosni Mubarak och, givetvis, shejkerna i det demokratiska föredömet Saudiarabien.

När Obama efter mötet med Reinfeldt kommer att tala gott om Sverige är det inte för att han gillar detta land utan för att hans administration kan utnyttja den svenska underdånigheten som en pro-amerikansk röst i EU. Det fungerade väl häromsistens när Sverige tillsammans med Storbritannien blockerade EU från att diskutera NSA:s hemliga övervakning med amerikanerna. Även ett litet lojalt land kan visa sig nyttigt.

Det vore intressant att veta vilket slags motvikt i världen som DN anser att USA är eller bör vara mot Kina. I vilka sammanhang behövs en motvikt? I situationen på den koreanska halvön? I konflikten mellan Kina och Japan om Fiskaröarna (Diaoyudao, 钓鱼岛)? Kina söker, i alla fall i nuläget, ingen expansion med militära medel. Landet jagar framför allt råvaror och, precis som andra stormakter, ökat inflytande. I likhet med USA utgår såväl Kina som Ryssland från sina intressen när de agerar på världsarenan. Det är naivt att tro att just amerikanska intressen råkar sammanfalla med världsmedborgarnas.

Det skäl som John Kerry angav i gårdagens debatt i den amerikanska senatens utrikesutskott, var framför allt att USA skulle tappa i anseende om det inte stod vid sitt ord och attackerade Syrien. Det har väldigt lite med mänskliga rättigheter men mer med stormaktspolitik att göra. I så måtto är Syrien är ett utmärkt exempel på vad amerikansk utrikespolitik alltid handlar om.

USA är inte intresserat av en demokratisk världsordning, den söker en amerikansk.