Rätten att röra sig eller Alla ser om sitt eget hus

Lena Andersson har en av DN:s vassaste pennor. I lördagens kolumn skriver hon om bakgrunden till motståndet mot fri rörlighet. Vad består motståndet i och är det ens logiskt? Jag tror att det är viktigare att försöka förstå än nödvändigtvis försvara eller fördöma.

Var och en ser om sitt eget hus, brukar det heta. Många är positiva till att det byggs nya bostäder, att flyktingar får komma till Sverige, att vindkraften byggs ut eller att vargar får springa omkring fritt. Bara det inte sker i närheten av ens eget hem. Det är väldigt lätt att sitta på höga hästar om man redan har en trygg tillvaro och inte berörs personligen av de politiska besluten.

Det har länge hävdats att Sveriges arbetsmarknad är en insider- och outsidermarknad. Under de senaste decennierna, i synnerhet de senaste tio femton åren, har det blivit väldigt tydligt att det förhållandet i lika hög grad gäller för bostadsmarknaden. Det är väldigt svårt att ta sig in. Ju mer olik en vanlig medelsvensson du är, desto svårare. Väl inne är du däremot trygg. Då har du stark skyddslagstiftning som håller dig om ryggen mot både arbetsgivare och hyresvärdar.

Följden är att rörligheten och flexibiliteten blir lidande på både arbets- och bostadsmarknaden. Många invandrare och långtidsarbetslösa och unga utan lång yrkeserfarenhet får aldrig någon chans att visa vad de går för. Hyresrättsmarknaden har i praktiken kollapsat och stegvis lämnat fältet öppet för en ocker- och skumraskmarknad. Människor måste bo, även om den lokala bostadsförmedlingen inte erbjuder något.

Min uppfattning är att motståndet mot en ökad invandring inte bara finns bland infödda svenskar utan också kan skönjas i de invandrargrupper som har integrerats i det svenska samhället. De ser nu den nya vågen av invandrare som konkurrenter på arbets- och bostadsmarknaden. Ett hot. Och jag hör invandrarfamiljer låta sina barn byta skola - därför att det går för många invandrarbarn där.

En sak som är viktig att förändra är inställningen till personer som invandrar till Sverige. Svenskar måste sluta se alla invandrare som offer som behöver vår hjälp och i stället betrakta dem som viljestarka medmänniskor som av olika orsaker valt att söka sig ett nytt liv på annan plats än i sitt hemland. Personer som tvingas fly på grund av krig är naturligtvis offer för svåra omständigheter. Men även dessa ska tas emot som vuxna och kapabla människor - de flesta arbetade och hade vanliga liv i hemlandet - och inte som offer utan egen förmåga.

För att detta skifte i perspektiv ska kunna ske måste även en del av sociallagstiftningen skrivas om lokala regler förändras. Egenansvaret måste samtidigt öka. Socialtjänsten bör inte längre vara ansvarig för att ordna boende åt vanliga människor när de kommer till Sverige.

Ingen har rätt att hindra andra från att söka sig ett bättre liv i ett nytt land, även om det potentiellt skulle skapa en större osäkerhet och sämre levnadsstandard för en själv. Men människors rädsla för dessa förändringar ska inte bagatelliseras. Tyvärr har den svenska debatten kommit att bli polariserad, vulgär och långt ifrån konstruktiv. Det ökar i sig bara rädslan och de lösningar som finns till hands glider oss ur händerna.

Det finns naturligtvis problem och utmaningar förknippade med att ta emot många migranter. Men många av dem är direkt kopplade till arbetsmarknads- och bostadspolitiken och delvis också socialpolitiken. Här behövs förändringar. Tyvärr saknas just nu det politiska modet att genomföra dem.