tisdag 12 februari 2013

Dags att sätta hårt mot hårt


Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.

4 kommentarer:

  1. Ur liberalt perspektiv är det kanske på sin plats att kommentera (de huvudsakligen ron paulianska och misesianska) "fredsliberalerna" som förespråkar icke-interventionism. I det lägret är en av galjonsfigurerna Hans Hermann Hoppe, som argumenterar för att ett arvkungadöme som Nordkoreaär att föredra framför västerländsk demokrati, eftersom arvfursten "äger" landet och därför skulle ha självintresse i liberalisering eftersom han vill lämna en välmående skattefarm till arvingarna.
    Ju förr genuina liberaler inser att deras verkliga agenda är nationalistisk isolationism och att de huvudsakligen identifierar sig med USAs kulturkonservativa "old right" desto bättre.

    SvaraRadera
  2. Mänskligheten tror jag inte är i någon större fara men helt klart är att Nordkorea är ett betydligt större hot än Irak, Afghanistan och tom Iran.

    Mvh Jan Saxman

    SvaraRadera
  3. Nej, i skrivande stund är Nordkorea knappast något hot mot någon. Dem värsta förbrytarna genom historien är självfallet USA och Israel. Men det handlar ändå om hur dessa gossar väljer att lägga ut diplomatin osv. Ponera att Nordkorea lyckas väcken björnen i öst, backa bak Kina eller rent av få tex Indien eller Pakistan på sin sida. Ja då kan vi tala om en oheleig allians men ändå en trolig och en för moder jord förödande sådan. Men det är just då! Inte nu!

    /Snuskpelle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om det varit 1945 hade antiamerikaner som sign Snuskpelle tillsammans med liberalerna som hänger på Antiwar.com argumenterat mot att västmakterna skulle blanda sig i de interna problemen i Norge och Danmark...

      Radera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.