lördag 11 augusti 2012

Konsten att erkänna ett fel


Att säga förlåt kan vara svårt. Att erkänna att man haft fel i tunga betydelsefulla frågor är ännu svårare. Jens Liljestrand uppehåller sig vid konsten att erkänna sina misstag och tar utgångspunkt i den resa som Gunnar Bergström med sällskap gjorde till röda khmerernas Kambodja 1978, en resa som blivit sinnebilden för hur extremister själva kan skapa en parallell verklighet som har väldigt lite att göra med den som du och jag lever i.

Förlåtelse är ett intressant ämne. Förlåtelse kräver emellertid att någon är beredd att ta emot den och för detta krävs något slags erkännande av en synd eller förseelse. För en person som kränkts i en brottslig handling kan gärningsmannens ånger och vädjan om förlåtelse vara det som får offret att lägga händelsen bakom sig. I fall där gärningsmän, inte sällan på grund av den skam som brottet medför, nekar till gärningen blir kränkningen för offret större, likaså risken för att händelsen förblir obearbetad.

Vi gör alla misstag. Vi har alla fel ibland. Men vi hör väldigt sällan någon erkänna det öppet. I vår kultur föredrar de högst ansvariga att skyffla ansvaret nedåt i hierarkin. Det har att göra med stolthet, status och ställning, vad kineserna skulle kalla för "ansikte" (面子 eller 脸). Förlora ansikte kan man göra på många sätt, att bli bortgjord inför andra, att visa sig svag eller felbar, är några.

Variation mellan olika kulturer förekommer. I Japan är det kutym att de högsta ansvariga ber offentligt om ursäkt på ett i våra ögon närmast förnedrande sätt. Denna kultur återspeglas också i det japanska rättssystemet där erkännanden och inte minst ånger belönas.

Så fungerar det inte i Sverige. När landets största matvarukedja systematiskt bedrar sina kunder med felaktig datummärkning av sina produkter får anställda på golvet skulden och det hela skylls på "bristande rutiner".

När toppolitiker festar och roar sig på skattebetalarnas bekostnad är det sällan deras eget fel utan reglernas och rutinernas. Väldigt, väldigt sällan ser vi ansvariga stå upp och säga att de faktiskt har gjort fel. Vi kallar det att göra en pudel är det sker, men den är ofta framtvingad av ett mediedrev och gjord därför att personen är nödd och tvungen för att få behålla sin position.

Det finns gott om liberaler och konservativa som omhuldar allt amerikanskt och håller tyst när USA i egenskap av världspolis begår övergrepp runt om i världen. Få är villiga att erkänna att en invasion av Irak, med 100 000 döda civila som följd, kanske inte var en så bra idé. Efter kriget erkände Tony Blair visserligen att han och Bush hade haft fel vad beträffade massförstörelsevapnen. Men han ångrade förstås inget.

Göran Persson sade en gång att han som politisk debattör ibland insåg att motsidan hade bättre argument men att partiet nu hade tagit ställning, satt foten i klaveret, och det enda som återstod var att försvara det ställningstagandet. Så fungerar vi människor på alla tänkbara nivåer, inte bara på den politiska. I efterhand kan vi försöka justera vår hållning så att det inte ser ut som om vi alls hade fel.

Att erkänna sina fel och brister är inte bara jobbigt för enskilda personer. Stater har minst lika svårt för det. Det tillhör ovanligheterna att enskilda medborgare som drabbats av statliga övergrepp får en ursäkt för det inträffade. Egentligen är allt bara en charad. Ty vi vet ju alla att ingen är ofelbar, att alla begår misstag, gör felkalkyleringar och tabbar sig. Uppenbarligen vill vi bara inte låtsas om att vi vet detta.

Gunnar Bergström återvände till platsen för den där resan vid 70-talets slut. Han gjorde avbön, insåg att han hade haft helt fel och försökte reparera skadan. Om fler kunde agera så, i både stort och smått, skulle vi ha ett ärligare samhälle. Ett samhälle där det faktiskt vore OK att ha lite fel ibland och ännu mer OK att erkänna det.

11 kommentarer:

  1. Jag väntar fortfarande på att den svenska högern på eget initiativ går igenom och redovisar sitt förhållande till nazismen under 30 talet och fram till Stalingrad då det stod mer eller mindre klart att Hitler skulle förlora kriget.

    Centerpartiet påbörjade ett sånt arbete men avbröt det när man insåg vad man skulle vara tvugna att presentera när resultatet blev klart.

    Peter Wolodarski är den enda jag hitills sett som krävt detta.

    SvaraRadera
  2. Sen kan man ju ställa sig frågande till hur man i morgon kommer att se på dom människor som idag aktivt stöder värdens största och hårdaste diktatur och om dessa kommer att ägna sin ålderdom åt ursäkter samt om det är rimligt att dom gör sig till domare över andra som gjort samma sak?


    Som jag ser det är dagens kontakter med världens största diktatur grundade i exakt samma ide som på 70 talet när man åkte till Kambodja. Det är bara det politiska innehållet i diktaturerna som är spegelvänt.

    SvaraRadera
  3. @ Micke
    Vad är spegelvänt i Nordkorea? ;-)

    SvaraRadera
  4. Allt är spegelvänt i förhållande till världens största kapitalistiska diktatur som ytterst få tycks se några problem med att vistas i.

    SvaraRadera
  5. Ställ två personer bredvid varandra i prickig skjorta och badboll under armen.

    Den ena ska på semester i Nordkorea och den andra ska åka till världens största (den enda?) kapitalistiska diktatur.

    Pissar du på båda resenärer?

    SvaraRadera
  6. Det du förespråkar är alltså total bojkott av länder som inte är demokratiska. Vi ska varken resa till eller handla med dessa länder. På vilket sätt detta 1) hjälper befolkningen i dessa länder och 2) bidrar till en demokratisk utveckling har du inte lyckats förklara.

    SvaraRadera
  7. Jag förespråkar konsekvens.

    SvaraRadera
  8. Vilket inte säger någonting eftersom du mest bara klagar och leker tvärtom-leken.

    /R

    SvaraRadera
  9. Prova att svara i sak.Tills dess kommer du inte att få något annat svar än detta citat av dig från nätet.

    ---------------------------------


    https://www.alkoholhjalpen.se/forum/forandra-sitt-drickande/4057





    7 september, 2009 - 17:51
    #1
    broccoliprutt (not verified)
    Jag är 31 år och är alkoholist och narkoman. Med...

    Jag är 31 år och är alkoholist och narkoman. Med narkoman menar jag sömntabletter och värktabletter. Aldrig "rent knark" som kokain osv även om jag provat nästan allt som finns som inte kräver kanyler.

    Jag har testat sluten vård, öppen vår...ja alla sätt som finns. Trots min ringa ålder så är jag så jävla fast stt (som min doktor själv säger) är jag mer "erfaren" än de flesta pensionärs-alkoholister.

    Som ett steg i mitt eget tillfrisknande känner jag att jag behöver hjälpa andra. Känn er välkommna att ställa alla frågor du kan ha till/om en alkoholist. Jag svarar 100% ärligt just för att kunna hjälpa dig eller den som behöver vård.

    Känn dig välkommen att fråga precis vad som helst hur en alkoholist fungerar/tänker. Det är nämligen så att vi alla fungerar äckligt lika varandra alla vi med samma problem.


    // Challe-Banan

    SvaraRadera
  10. Denna sortens helt irrelevanta kommentarer kommer i fortsättningen att tas bort.

    SvaraRadera
  11. Bra.Jag utgår från att du gör även det konsekvent för hitills har du sedan månader accepterat varje enskilt inlägg som signaturbytaren skrivit trots att 98 procent av dom inte relaterat till något annat än mig.

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.