Konsten att erkänna ett fel

Att säga förlåt kan vara svårt. Att erkänna att man haft fel i tunga betydelsefulla frågor är ännu svårare. Jens Liljestrand uppehåller sig vid konsten att erkänna sina misstag och tar utgångspunkt i den resa som Gunnar Bergström med sällskap gjorde till röda khmerernas Kambodja 1978, en resa som blivit sinnebilden för hur extremister själva kan skapa en parallell verklighet som har väldigt lite att göra med den som du och jag lever i.

Förlåtelse är ett intressant ämne. Förlåtelse kräver emellertid att någon är beredd att ta emot den och för detta krävs något slags erkännande av en synd eller förseelse. För en person som kränkts i en brottslig handling kan gärningsmannens ånger och vädjan om förlåtelse vara det som får offret att lägga händelsen bakom sig. I fall där gärningsmän, inte sällan på grund av den skam som brottet medför, nekar till gärningen blir kränkningen för offret större, likaså risken för att händelsen förblir obearbetad.

Vi gör alla misstag. Vi har alla fel ibland. Men vi hör väldigt sällan någon erkänna det öppet. I vår kultur föredrar de högst ansvariga att skyffla ansvaret nedåt i hierarkin. Det har att göra med stolthet, status och ställning, vad kineserna skulle kalla för "ansikte" (面子 eller 脸). Förlora ansikte kan man göra på många sätt, att bli bortgjord inför andra, att visa sig svag eller felbar, är några.

Variation mellan olika kulturer förekommer. I Japan är det kutym att de högsta ansvariga ber offentligt om ursäkt på ett i våra ögon närmast förnedrande sätt. Denna kultur återspeglas också i det japanska rättssystemet där erkännanden och inte minst ånger belönas.

Så fungerar det inte i Sverige. När landets största matvarukedja systematiskt bedrar sina kunder med felaktig datummärkning av sina produkter får anställda på golvet skulden och det hela skylls på "bristande rutiner".

När toppolitiker festar och roar sig på skattebetalarnas bekostnad är det sällan deras eget fel utan reglernas och rutinernas. Väldigt, väldigt sällan ser vi ansvariga stå upp och säga att de faktiskt har gjort fel. Vi kallar det att göra en pudel är det sker, men den är ofta framtvingad av ett mediedrev och gjord därför att personen är nödd och tvungen för att få behålla sin position.

Det finns gott om liberaler och konservativa som omhuldar allt amerikanskt och håller tyst när USA i egenskap av världspolis begår övergrepp runt om i världen. Få är villiga att erkänna att en invasion av Irak, med 100 000 döda civila som följd, kanske inte var en så bra idé. Efter kriget erkände Tony Blair visserligen att han och Bush hade haft fel vad beträffade massförstörelsevapnen. Men han ångrade förstås inget.

Göran Persson sade en gång att han som politisk debattör ibland insåg att motsidan hade bättre argument men att partiet nu hade tagit ställning, satt foten i klaveret, och det enda som återstod var att försvara det ställningstagandet. Så fungerar vi människor på alla tänkbara nivåer, inte bara på den politiska. I efterhand kan vi försöka justera vår hållning så att det inte ser ut som om vi alls hade fel.

Att erkänna sina fel och brister är inte bara jobbigt för enskilda personer. Stater har minst lika svårt för det. Det tillhör ovanligheterna att enskilda medborgare som drabbats av statliga övergrepp får en ursäkt för det inträffade. Egentligen är allt bara en charad. Ty vi vet ju alla att ingen är ofelbar, att alla begår misstag, gör felkalkyleringar och tabbar sig. Uppenbarligen vill vi bara inte låtsas om att vi vet detta.

Gunnar Bergström återvände till platsen för den där resan vid 70-talets slut. Han gjorde avbön, insåg att han hade haft helt fel och försökte reparera skadan. Om fler kunde agera så, i både stort och smått, skulle vi ha ett ärligare samhälle. Ett samhälle där det faktiskt vore OK att ha lite fel ibland och ännu mer OK att erkänna det.