Public service i Pyongyang

Sveriges Radios Margita Boström fortsätter sin rapportering från vardagslivet i Nordkorea. Eller snarare i huvudstaden Pyongyang. Hennes rapporter andas en förbluffande naivitet. Inte på så sätt att hon undviker att berätta att det rör sig om en hårdför diktatur, ett stort fängelse. Men hon tycks så överväldigad över det faktum att människor lever sina liv och missar därför det osagda.

I en chatt med lyssnarna berättar hon om glimtar från vardagslivet i Nordkorea. Nordkoreanerna spelar fotboll! De äter glass! De ler! De umgås! Slutsatsen är att  "vid sidan av det hårt kontrollerade livet så finns det ett vardagsliv också". Ja, varför skulle det inte göra det? Myter sprids självfallet om ett så slutet land, ett land där ingen besökare får röra sig fritt och där de flesta utlänningar endast får besöka samma utvalda platser i Pyongyang, alltid åtföljda av en "guide". Men människor kan inte sluta leva ens i världens mest hårdföra regim.

Jag minns mitt första besök i Kina. Fördomarna sprack i dagsljuset och resan blev en aha-upplevelse. Kina var ett öppnare och trevligare land än jag föreställt mig. Först efter andra, tredje och fjärde besöket började jag kunna sortera vad jag egentligen sett och sätta det i ett större perspektiv. Inte minst givet att Beijing inte är en spegelbild av hela Kina. Den som endast har besökt Kinas största städer har bara sett det mest välmående Kina, de områden där den tvåsiffriga tillväxten syn som mest. Som turist märker man heller inte av hur regimens hårda hand drabbar befolkningen genom avsaknad av rättssäkerhet och omfattande korruption på samhällets alla nivåer.

På samma sätt är Pyongyang inte en spegelbild av Nordkorea. Utländska journalister släpps inte iväg utanför huvudstaden så vad som egentligen händer på landsbygden och hur illa läget är har vi endast smarsamma vittnesmål om. Pyongyang är Kimregimens skyltfönster och av Margita Boström verkar de ha fått ut ungefär det de vill. Alla vill inte prata med Margita Boström och svara på hennes frågor, men hon hävdar att det inte har att göra med att de är rädda. De kanske bara var lite blyga?

Om matbristen skriver Boström:

Hela Nordkoreas ideologi går ut på att man ska vara helt självförsörjande på allt, den så kallade Jucheideologin. Sverige importerar det mesta, det kan itne Norkdorea göra av flera skäl, juche är ett skäl. Ett annat är att dom inte har pengar att betala med. Tillexempeol så är ju Nordkorea skyldig Sverige en ruskigt massa pengar sedan många svenska leveranser dit på 60 och 70-talet. Dessutom har ju jordbruket haft en enorm brist på gödslen sedan Sydkorea stoppade dessa leveranser för ett antal år sedan. Så man har fått ut väldigt lite från sin jord.

Margita Boström verkar besöka Nordkorea med ögon stora som tefat, förundrad över vad hon ser i stället för kritiskt ifrågasättande. Det är mer resereportage än journalistiskt verk, således. Precis som i det förra reportaget får Boström det att framstå som om det är omvärldens fel att Nordkorea lider av akut matbrist. Att det inte har med den förda vansinnespolitiken att göra, att det inte är Kimdynastins ansvar att befolkningen svälter och lever under fruktansvärt förtryck.

Det finns förstås en poäng i att rapportera om de förändringar som trots allt har skett i landet det senaste decenniet - där blygsam marknadsförsäljning är ett exempel. Men att ens antyda att Nordkoreas försörjningsbrist beror på omvärlden är direkt fel. De ansvariga för det nordkoreanska folkets vedermödor är Kimregimens ledning. Problemen är politiskt skapade och högst medvetet så.