Håkan Juholt har redan avgått, Göran Hägglund kan stå på tur. Medan Juholt utsattes för krypskytte och fick obefintligt stöd när han trampade snett utmanas Hägglund öppet av Mats Odell. Så gör man normalt inte i svenska partier. Man håller god ton, uttalar stöd utåt tills partiledaren själv inser att han eller hon saknar tillräckligt stöd i partiet och avgår självmant. Detta har förändrats.
Det pratas mycket om Socialdemokraternas kris, men jag är benägen att hålla med KG Bergström här: allt ska inte målas i nattsvarta färger. S kan under nytt ledarskap mycket väl komma tillbaka inför nästa val och faktiskt vinna regeringsmakten. Försvagat, förstås, men med ett MP och V på frammarsch och borgerliga småpartier som bara krymper och krymper är det inte alls omöjligt med en rödgrön regering 2014. Vi glömmer lätt hur pass svag alliansregeringen egentligen är. Oförutsedda händelser kan förändra opinionsläget, misstag från regeringen kan orsaka förtroendefall. Det är långt kvar till valet. Men det krävs att S får en samlande gestalt.
Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har redan gjort det. Socialdemokraterna tvingas göra det igen. Och Kristdemokraterna måste också göra det snart innan partiet har eliminerats så till den grad att inte ens konservativa moderater finner det värt att stödrösta. Nya ledare måste ta över.
Gemensamt för S och KD är att de saknar en berättelse, en vision. Även om Mats Odell gör ett kompetent intryck är det oklart vad hans "värderingsbaserade" politik egentligen står för och hur den ska rädda KD. I likhet med Juholt verkar Göran Hägglund vara en trevlig och hygglig person. Men ingen av dem gör sig särskilt bra som partiledare. Det är faktiskt så att jag önskar dem ett bättre liv än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.