Exit Håkan - men krisen består

Precis som det ryktades om redan efter det senaste socialdemokratiska krismötet avgick Håkan Juholt i dag efter bara tio månader som partiordförande. I den bakvända verklighetens parti ställde Verkställande utskottet ett ultimatum: VU uttalar stöd för Juholt - om han avgår.

Det finns ett antal faktorer som tillsammans gjorde att Håkan Juholts tid som partiledare blev så kort:

- Juholts egna tillkortakommanden. Håkan Juholt själv bär förstås huvudansvaret för sin korta partiledartid. Han har begått en rad snedsteg och varit precis så yvig som han själv beskrivit innan han blev partiledare. I dagens stenhårda politiska klimat finns inget utrymme för sådant. Han saknade den erfarenhet som tidigare S-ordföranden haft och därmed också det nätverk och det stöd i partiet som en ordförande behöver för att samla ett så stort parti. Katastrofsiffror i opinions- och förtroendemätningarna gjorde allt etter värre.

- Partiets sätt att välja ledare. Håkan Juholt var inget förstahandsval, knappt ens ett tredje- eller fjärdehandsval. Sättet på vilket han valdes undergrävde genast hans position i partiet. Det fanns aldrig något starkt stöd för Juholt, han vaskades fram av valberedningen och deras val överraskade alla. För många var Juholt helt eller tämligen okänd.

Det som har hänt borde få Socialdemokraterna att fundera över hur de ska välja framtida ledare. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt fick det stöd eller det mandat som skulle ha behövts för att genomföra nödvändiga förändringar i SAP. Under Juholts tid bedrevs dessutom omfattande krypskytte, eller skott inifrån som Fredrik Reinfeldt skulle ha uttryckt saken.

I grunden fanns inget enormt avgångstryck mot Juholt bland partiets medlemmar. Allt tyder på att Håkan Juholt slogs för sin politiska framtid in i slutet och att det var VU som i slutändan fällde avgörandet.

- Mediedrevet. När en person tillträder på en politisk topposition startar medierna omedelbart en kraftig granskning. Minsta spricka i fasaden, minsta misstag får snabbt enorma konsekvenser. När ett misstag läggs till det andra blir situationen snart ohållbar - hur små de än är var för sig.

Juholt har själv öppnat för drevet genom att göra misstag, snubbla på orden och säga saker som inte stämmer. Men mediedrev är en synnerligen äcklig företeelse och på ett mänskligt plan går det verkligen att förstå vilken olustig situation som Juholt har befunnit sig i de senaste månaderna.

Och nu då? Partiets situation har på intet vis förbättrats. Socialdemokraternas kris har i grunden väldigt lite med Håkan Juholt att göra. Somliga skulle säga att den började under Göran Perssons tid och att en splittrad borgerlig opposition sköt den något på framtiden. Partiet har fortfarande ingen klar riktning, ingen tydlig vision. Ingen vet vad Socialdemokraterna har att erbjuda.

Antalet starka kandidater till partiledarposten har inte blivit fler. Pär Nuder lär inte vara mer intresserad nu när det är ett 25-procentsparti som söker en ledare. Thomas Östros behandlades synnerligen styvmoderligt när Juholt tog över och är kanske inte alls sugen på att ta på sig ledartröjan.

Socialdemokraternas kris är inte ett dugg mindre nu när Håkan Juholt har lämnat ledarskapet. I grunden är det dessutom en fråga om att få något slags opposition i Sverige.