Vuxen(m)obbning

Vänsterpartiet har kritiserats av politiska motståndare för att under Lars Ohlys ledning ha blivit likriktat. De så kallade förnyarna, som bildade Vägval vänster, rensades ut. Kvar blev den ideologiska kärntruppen under ex-kommunisten Ohlys ledning.

Jag tror inte att detta förfarande är det minsta unikt för Vänsterpartiet. Det som har hänt inom Moderaterna sedan Fredrik Reinfeldt tog över 2003 är egentligen värre. Men avhoppen från Moderaterna har varit få eftersom partiet till skillnad från Ohlys gäng haft enorma politiska framgångar sedan segervalet 2006. För att få chansen till makt, karriär och pengar är många beredda att sälja både själ och politisk anständighet.

Inför FRA-omröstningen sattes stenhård press på de få som vågade vädra en kritisk ståndpunkt. Integritetsvännen Karl Sigfrid pressades till utkvittning för att partilinjen skulle hållas utåt. Vittnen uppger att Reinfeldt själv tog ledningen i utmobbningskampanjen mot den ensamme Sigfrid.

Denna bild av Reinfeldt som en hårdför typ bekräftas av Anne-Marie Pålsson, talför avhoppad moderat, i hennes nya bok Knapptryckarkompaniet (en fantastiskt träffande titel). Pålsson hävdar att riksdagsledamöter har förvandlats till viljelösa knapptryckare som utan debatt sitter och verkställer partiets beslut. Det nymoderata partiet lämnar väldigt lite utrymme för oliktänkande, fastslår hon.

Pålssons bild är inte det minsta överraskande. Det som förvånar är att så pass många köpt mediebilden av Fredrik Reinfeldt som en lugn, lyssnade och i det närmaste snäll ledare. En sådan person vinner inga personstrider i ungdomsförbund. En sådan person vinner inte makten i ett stort politiskt parti. Framgång kräver hårda nypor och en vilja att gå över lik för att nå sina mål. Det bräckliga parlamentariska läget har dessutom gett moderatledaren ytterligare ett argument för att kväva alla tankar på motstånd i principfrågor.

Politik är äckligt. Det är hög tid att fler börjar förstå det.