Det acceptabla hatet

"Döda mig, slå mig eller begränsa mitt livsutrymme varken kan eller vill de göra. Det är därför feminister fascineras så av Scum: den är en ventil, gestaltar en förbjuden fantasi, en grotesk haschdröm som aldrig kan förverkligas. Den fantasin får de gärna behålla. Vi har ju tagit resten."

DN:s Jens Liljestrand har sett den omdebatterade pjäsen baserad på Valerie Solanas Scummanifest. Han gillar uppenbarligen inte det han ser, han kränks av att bli anklagad för att inte älska sina barn och han tar illa vid sig av att tillsammans med andra män i publiken tvingas upprepa frasen "Jag är en anspråkslös liten skit". Ändå går han därifrån "lättad" och glad över att vara man när världen är så full av kvinnohat. De har det ju ändå värre än vi män, därför borde de åtminstone få detta lilla tillfälle att spotta på mannen och manligheten. Det kan vi väl bjuda på, resonerar Liljestrand.

Innan någon tror något annat ska jag för säkerhets skull påpeka att jag mycket väl känner till att många länder har tydliga patriarkala strukturer, att kvinnor diskimineras och förtrycks på många håll. Därför hade denna pjäs varit lämpligare att spela i Saudiarabien, Bahrain eller varför inte Afghanistan. I Sverige känns den bara vidrig och fullständigt verklighetsfrämmande.

Jag blir lite fundersam. Fantiserar verkligen kvinnor så här om oss män? Behöver de verkligen en hatisk pjäs, skriven av en sjuk kvinna, som ventil för att klara att leva vardagen med en man? Denna Liljestrands analys utgår från den kategoriska uppdelningen av världen i kvinnor och män. Det är detta klassiska vi-och-dem-tänkande som radikalfeministerna lever av. Hela deras samhällsanalys bygger på detta motsatsförhållande och det är ilska, frustration och hat de odlar i sin kamp.

Den som faller i denna radikalfeministiska grop gör inget gott för andra kvinnor utan lyckas faktiskt bara med en enda sak: att hata. Och när har hat någonsin resulterat i något gott?