De andras liv

En kvinna skrev träffsäkert på sin blogg (ve mig, men jag kommer inte ihåg var) om hur hon och en väninna sagt upp bekantskapen men fortfarande var "vänner" på Facebook. Det störde henne att väninnan ständigt framstod som så lyckad och förträfflig i sina statusuppdateringar. I kommentarsfältet fick hon dock tröst av personer som påpekade något vi inte alltid tänker på: Inte berättar hon för alla när hon känner sig värdelös och sårbar! Facebook är ett skyltfönster i vilket vi försöker framstå i bästa dager.

Facebook har blivit miljoner svenskars personliga skyltfönster. Där berättar vi vad vi äter till middag och med vem, när vi går ut på krogen och med vem. Vi statusuppdaterar om bakfyllor (= jäklar vad roligt vi hade i går), avklarade tentor, fredagsmys, nyfödda barn, nya förhållanden och nya lägenheter. Vi vill visa att det händer saker i våra liv. Bra saker. Saker som gör oss till bra och lyckliga människor. Därutöver gratulerar och "gillar" vi personer vi inte har sett på tio år och egentligen inte bryr oss ett dugg om (men de blir glada över att så många tycks bry sig om dem, vilket väl får ses som något slags placeboeffekt i Facebookvärlden).

Sällan delar vi med oss av våra stora misslyckanden, om känslan av ensamhet och ångest, om tvivlen på oss själva, om sorg, om livstristess, om när livet känns som en för tidig utlösning. Kort sagt sådana upplevelser vi alla har och genomlider i någon mån, sådana som är en del av livet. På Facebook är vi alla formidabla varelser. På Facebook går allt framåt.

Facebook är i mångt och mycket det där fotoalbumet man kan plocka fram efter att någon har dött eller bara när man vill återuppleva minnen från en svunnen tid. Där finns endast leende människor, endast förevigade ögonblick från drömsemestern, den härliga utekvällen eller den där perfekta sommaren. Inte grälen eller känslan av otillräcklighet i livspusslet, inte barnet som jämt skriker eller ångesten över den där tentan som kan bli så avgörande, inte de sömnlösa nätterna eller missade chanser.

Det är således ett synnerligen falskt skyltfönster. Det kan vara värt att komma ihåg detta, ty Facebook tycks göra många till narcissister. Och det blir allt mer privat. I det nya Facebook väntas vi i princip lägga ut hela vårt liv. Hade det inte varit ett så fiffigt sätt att komma i kontakt med folk skulle jag ha lämnat Facebook för länge sedan.

Så deppa inte när dina Facebookvänner verkar vara mycket gladare och mer fulländade än du. De är ledsna och besvikna och känner sig misslyckade emellanåt de också. De berättar bara inte allt.