Regeringens spel om Saab

Egentligen är det ganska enkelt. Saabs framtid finns i Kina. Victor Mullers avtal med återförsäljaren Páng Dà och företaget Youngman, som har licens att tillverka bilar i Kina, förefaller därmed perfekt. Det är dessa partners Saab behöver för att få in en fot på den växande kinesiska marknaden. Avgörandet ligger varken i EIB:s eller den svenska regeringens händer utan i Kinas Nationella utvecklings- och reformkommission, NDRC:s. De avgör om Saab är välkommet i Kina eller ej. Det kan dröja månader och prognosen för lilla Saab uppges inte vara särskilt god.

Företagets överlevnad omges av många "om". Om Saab lyckas lösa sin kortsiktiga finansiering med hjälp av Vladimir Antonov, om de lyckas betala och återupprätta förtroendet hos alla underleverantörer, om de får igång produktionen och kan lansera nya 9-5 SportCombi, om de godkänns av NDRC och inte minst om de lyckas sälja bilar igen - ja, då kan det gå vägen. Kanske är det något "om" för mycket. Men Kina är som sagt en växande marknad. Här kan Saabs storlek faktiskt vara ett plus, de behöver inte sälja så otroligt många bilar för att gå med vinst.

Efter mitt senaste besök i Kina tycktes bilden jag sett tidigare bekräftas: åtminstone i och runt de största städerna domineras bilparken av tyska (Audi, Volkswagen, BMW), japanska (Hyundai, Honda, Toyota) och amerikanska (Buick, Chevrolet, Ford) bilar. Volvobilar av modell dyr ses i allt fler antal medan Saab föga förvånande är helt osynligt. Volvos läge är bättre än på länge. De räknar med att närma sig rekordåret 2007 i år genom att sälja över 400 000 bilar. En ny stor Volvofabrik ska byggas i Kina för att öka volymerna ännu mer. Samtidigt för Saab en tynande tillvaro i Europa och USA - ja, till och med i normalt Saabtrogna Sverige. Saabs enda chans är Kina.

Saab vet alltså hur de ska överleva. Men tiden är knapp och någon hjälp från den svenska regeringen är inte att vänta. Här sticker Fredrik Reinfeldt ut jämfört med både sina europeiska och amerikanska kollegor, vars regeringar öste skattemiljarder över sina krisande bilindustrier när finanskrisen slog till. Principiellt agerar Sveriges regering korrekt: staten ska varken äga bilfabriker eller ösa skattepengar över privata företag bara för att de inte lyckas gå med vinst.

Det blir emellertid en aning märkligt när Reinfeldt och Maud Olofsson säger sig vilja värna om svenska skattepengar - när de exempelvis inte har det minsta emot att skänka nästan en hel försvarsbudget till EU varje år. Det luktar politik snarare än omtanke om våra surt inbetalade skattekronor. Samtidigt har oppositionen helt misslyckats med att utnyttja läget. Håkan Juholt har kritiserat Reinfeldt men i vanlig ordning inte sagt ett ord om vad han vill göra i stället.

När regeringschefen talar om Sverige som ett bra land för personer i omställning visar han att han redan räknat ut Saabs chanser att överleva. Det är inte överdrivet konspiratoriskt att anta att regeringen räknar med att Saab läggs ned och att hållningen internt är att ju snabbare det sker, desto bättre. Reinfeldt vill gärna undvika en pågående Saabkris under valrörelsen 2014. Förmodligen har det därför, precis som vanligt när det gäller Reinfeldt, väldigt lite med principer men desto mer med politik att göra.

Volvo går en ljus framtid till mötes i Kina.