Bidragstagarna

Mer än hälften av alla som förlorade sin riksdagsplats efter förra valet lever på inkomstgarantin. Vänsterpartiet är det parti som har störst andel ledamöter som tar ut pengarna (8 av 8). Men även allianspolitiker gapar och tar emot. Moderaten Henrik S Järrel har inte suttit i riksdagen sedan 2006 men uppbär fortfarande 34 000 kronor i månaden. Han tycker att det är rimligt eftersom han är så gammal (62) och har svårt att få jobb. Arbetslinjen gäller naturligtvis inte politikerfrälset.

Miljöpartiets Gustav Fridolin är en av flera som har föreslagit att riksdagsledamöter bara ska kunna sitta i ett begränsat antal mandatperioder. Camilla Lindberg (f.d. FP) anser att två mandatperioder är lagom. Sedan bör man göra något annat, återgå till sitt gamla arbete eller söka ett nytt. Jag delar den uppfattningen. Riksdagsarbetet ska inte vara ett uppdrag att leva på i decennier. Och riksdagen ska framför allt inte vara någon livslång försörjning efter avslutat förtroendeuppdrag.

Det är svårt att känna något annat än ett bottenlöst förakt för detta frälse. De har en månadslön på närmare 60 000 kronor och behöver ingen särskild kompetens för arbetet. Till och med Anton Abele kan få vara med och leka. Man kan tycka att några års privilegierat liv skulle räcka. Men politiker saknar den skäms-gen som de flesta av oss andra har. Därför är det inte det minsta överraskande att så många före detta riksdagsledamöter föredrar att leva på skattebetalarna i stället för att söka ett riktigt arbete.

Det är alltid lika förbluffande att se hur långt ifrån vanligt folks verklighet politikerna befinner sig. Som när Uppsalas landshövding Peter Egardt, samtidigt som Länsstyrelsen måste spara pengar, köper en tjänstebil för 800 000 kronor och hävdar att det var ett klipp eftersom bilen egentligen skulle ha kostat 1,2 miljoner. Dessutom ingick ju vinterdäcken.