Ingen revolution i Kina

Den kinesiska ledningen ser med viss oro på på händelserna i Nordafrika. Det visade om inte annat polisens snabba ingripande mot något som med nöd och näppe skulle kunna räknas som ett symboliskt stöd för jasminrevolutionen i Tunisien. Bevakningen av kända aktivister sägs också ha ökat.

Ändå verkar det inte råda någon omfattande censur av nyheterna från upproren i norra Afrika och arabvärlden - flickvännen i Kina har kunnat informera sig om läget i bland annat Egypten, Libyen och Bahrain via kinesiska medier. Men rapporteringen har förstås främst handlat om den oordning och oro som demonstrationer av detta slag skapar - inte de möjligheter till demokrati och rättssäkerhet som en seger över diktaturen kan resultera i.

Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Jordanien bär alla något gemensamt. De är stagnerade ekonomier som letts av samma ledare och/eller parti i decennier. Det finns kort sagt annat än bara bristande fri- och rättigheter som kan fungera som tändvätska hos folk. De har svårt att se hur livet ska kunna bli bättre under rådande förhållanden. Människor som inte tycker sig ha så mycket att förlora är varje diktaturs mardröm.

Politiska förändringar måste komma även till Kina. Men inte än. Innan demokratiska reformer kan bli aktuella måste landet få en president som är reforminriktad. Hú​ Jǐn​tāo har tvärtom skruvat åt tumskruvarna några snäpp. Förhoppningarna om en mildare ton gentemot oppositionella efter sommar-OS kom rejält på skam. Det finns tyvärr tecken på att regimen vill utöka kontrollen över medborgarna ytterligare. Censuren drabbar dock inte bara den vanlige kinesen. När premiärminister Wēn​ Jiā​bǎo uttalade behovet av vissa reformer censurerades han. Regimen censurerar alltså landets egna toppolitiker när de säger något som kan tolkas som en demokratisk öppning, hur uddlös eller luddig den än är.

I Kina handlar allt numera om ekonomi. Så länge KKP inte ser att Kina tjänar ekonomiskt på att genomföra politiska reformer kommer några sådana sannolikt inte att genomföras. Och så länge landet har tvåsiffriga tillväxttal och utvecklingen fortsätter att generera arbeten och en höjd levnadsstandard för många människor, ja, så länge chansen att få ett bättre liv finns där, kommer vi inte se några stora landsomfattande protester mot regimen. Den sorts desperation vi sett i både Egypten och Libyen finns inte i Kina.

När vi ser på Kina utifrån är det lätt att se de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd. Många människor är fortfarande fattiga i Kina. Men vi glömmer ofta vilken vandring landet har gjort och vilken oöverträffad ekonomisk utveckling dagens äldre kineser har varit med om under de senaste 30 åren. Kina har gått från fattigt bondesamhälle förtryckt av Máo​ Zé​dōng​ till världens näst största ekonomi i rasande snabb utveckling. Om vi betänker hur mycket som har hänt i Kina under de senaste 30 åren väcks ett försiktigt hopp om att vi under de kommande 30 åren kan få uppleva en liknande utveckling vad politiska reformer beträffar.

Det är inte osannolikt att även händelserna vid Tiān​'ān​mén 1989 finns i bakhuvudet hos de som väldigt gärna skulle vilja protestera på gator och torg. Men jag tror inte heller att någon i dag på allvar tror på eller önskar sig en revolution i Kina. Den mest framkomliga vägen är i stället en stegvis demokratisk utveckling där partiet, medvetet om att dess dagar är räknade, släpper på kontrollen och människors rädsla att yttra sig fritt försvinner. Förutsättningen heter dock ekonomisk stagnation och en reforminriktad ledning.

De röda fanorna kommer att vaja länge än.