Frihet måste man vinna

HAX har skrivit ett bra inlägg om västvärlden som det goda föredömets kraft. Det förtjänar en utveckling, dels i relation till händelserna i Nordafrika men vi bör också blicka inåt och syna oss själva. Är den demokratiska västvärlden ens ett föredöme längre?

Västvärlden har länge kallats "den fria världen" och det har varit av en anledning. I dag är världen inte lika svart och vit. Framför allt har utvecklingen i våra liberala (nåja) västdemokratier gått bakåt vad mänskliga fri- och rättigheter beträffar - samtidigt har andra delar av världen tagit steg framåt. Det går inte att peka ut något idealt land att leva i.

Vi ser nymoralistiska tendenser, en allt mer hysterisk terrornoja, en övervakningsstat som byggs ut i rasande takt med omfattande integritetsövergrepp som följd, begränsningar av yttrandefriheten, internetcensur och en fortsatt politisk vilja att detaljstyra våra liv - ända in i sängkammaren. Maktprojektet EU är på väg att göra demokratiska val till rena charader eftersom de flesta besluten som påverkar oss ändå fattas på EU-nivå av personer som inte har ett dugg med väljarna att göra. Lägg därtill att det i både USA och EU finns en klart oroande islamofobi på frammarsch.

Mycket håller kort sagt på att gå överstyr mitt framför våra ögon. Att nedmontera de medborgerliga fri- och rättigheterna i syfte att försvara dem mot yttre hot, som till råga på allt är synnerligen överdrivna, förefaller inte särskilt intelligent. Ändå är det precis den politiken som förs i Sverige, USA och EU - utan att befolkningarna reagerar. I Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Jordanien och Bahrain riskerar människor livet för de fri- och rättigheter som vi tar för givna. När våra egna folkvalda politiker (och de icke folkvalda i EU) beslutar sig för att beskära de fri- och rättigheter som gjort vår del av världen till en föredöme för förtryckta människor i andra länder - ja, då är vi tysta. Vi borde skämmas. Sveriges folk borde skämmas. Europas och USA:s folk borde skämmas. Det finns ett talesätt som säger att du kommer att precis få så mycket skit som du tar emot. Just nu sitter västvärldens befolkningar tyvärr med vidöppna munnar.

Frihet är nämligen inte bara att lägga en lapp i en låda vart fjärde år. Att få möjligheten att göra det är ett stort steg för den som aldrig upplevt något som ens liknar demokratiska val, det är inte svårt att förstå. Men frihet är mycket mer än så. Frihet är att få tycka, tänka, skriva och säga sin mening - även när den är obekväm. Frihet förutsätter också rätten till en rättvis rättegång och en human och professionell behandling av myndigheter. Frihet är dock inte bara rätten till något utan även rätten till frånvaron av något, nämligen frånvaron av tvång och yttre påbud.

Ska vi sammanfatta det kort och koncist måste grunden i ett frihetligt samhälle vara att få leva sitt liv efter eget huvud så länge man inte aktivt skadar någon annan människa, således rätten att exempelvis slippa att politiker hänger över ens axel och dikterar villkoren. Idén om att det personliga är politiskt är därmed den direkta motsatsen till frihet. Friheten förutsätter alltså tolerans, att jag accepterar dina livsval (även om jag tycker att de är konstiga) och att du accepterar mina (även om du tycker att de är konstiga). Det förutsätter också någotsånär rimliga politiker som inte är intresserade av att dagarna i ända hitta på djävulskap. Det är därför verklig frihet är så svår att uppnå. För att möjliggöra ett samhälle där människor har större frihet behöver politikens räckvidd minskas och den egna sfären utökas. Men vilka politiker går med på den agendan?

Att leva i ett föregångsland kokar för mig ofta ned till frågan om anständighet. Det finns stunder då vi helt enkelt inte kan hålla tyst eller släta över. Jag förstår att realpolitik och principer inte alltid kan gå ihop. Ekonomi och strategi vinner oftast över omtanken om mänskliga rättigheter, vilket är lika trist som det (förmodligen) är oundvikligt i en värld där vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Men jag skulle ändå önska att våra stolta västdemokratier någon enda gång kunde be vissa förtryckarregimer att fara och flyga genom att säga att vi skiter i deras oljepengar, vi ger fan i deras billiga tillverkningsindustri och diamanthandel. Vi prioriterar mänskliga värden. Det skulle i alla fall vinna min respekt.

Allra mest klädsamt vore det förstås om våra stolta demokratiska företrädare sopade rent framför egen dörr och på allvar försökte vara det där liberala föredömet i världen som förtryckta folk kan inspireras av och se upp till. Men det är också så att vi precis som libyer, egyptier och tunisier måste förtjäna vår frihet. Vi får den inte om vi fortsätter att rösta på samma gamla trötta politiker. Vi uppnår ingen förändring om vi passivt stöder den politik som monterar ned våra fri- och rättigheter. Det är inte konstigt att utvecklingen fortsätter när vi inte protesterar. Om vi anser att utvecklingen går åt fel håll, om vi tycker att vi förtjänar mer frihet och mindre politik i våra liv, då måste vi ge tusan i att rösta fram samma partier i val efter val.

Frihet förutsätter förändring. Jag tror nämligen inte att den kan komma från något av de partier som sitter i Sveriges riksdag.