Rödgrön demokrati

Under en vandring från Sveaplan till Sergels torg i Stockholm hinner man passera ganska många valaffischer. De sitter på lyktstolpar, träd, väggar, plank, busstationer. Det är nya gröna jobb med Centerpartiet, det är moderater som älskar Vasastan, det är sossar som inte kan vänta, det är folkpartister som vill ge Nobelpris till svenskar.

Överallt sitter de. Men något skiljer dem åt. Alliansens valaffischer är nämligen nedklottrade. Det är Hitlermustascher, horn i pannan, vampyrtänder och djävulssvansar om vartannat. Knappt någon borgerlig affisch har lämnats i fred. Inte en enda av de rödgrönas valaffischer har rörts.

För mig säger detta något om synen på demokrati hos respektive lags supportrar. Det illustreras även av vänstersidans benägenhet att störa valmöten för partier de inte gillar. De står för en synnerligen dunkel demokratisyn där endast det egna lagets rättigheter gäller och där det är fritt fram att göra som man vill mot motståndaren.

Visst går det att skylla på finniga Ung vänster-aktivister eller SSU-are. Men problemet är större än så. Vi har sett det i valrörelse efter valrörelse, det har satts i system i åratal. Nedslitna eller nedklottrade valaffischer hos de borgerliga är kutym. I Uppsala har MUF i åratal haft problem med krossade fönster. Om detsamma skulle hända SSU eller Ung vänster skulle det utmålas som ett hot mot demokratin. Nu är det bara fråga om omogna pojkstreck.

I en demokrati ska spelreglerna vara lika för alla. Yttrandefriheten får inte villkoras. Sabotage och förstörelse bör aldrig accepteras. Jag noterar dock att ingen ur vänsterlägret verkar bry sig. Hitlermustascher är ju så roliga.