Nevv Jårk, Vassingtån och Shenssen

" 'The first is in Kaofeidian öhh shaofeijian… and they have got contact now with other cities, like Tjong-ging, Wuji, Digiwujijian-ping'. De kinesiska journalisterna började fnittra. Problemet var att det var helt obegripligt vilka städer Olofsson syftade på (Caofeidian, Chongqing, Wuxi och Tianjin). Olofsson log även hon. Kanske tyckte hon själv att det var pinsamt."

Näringsminister Maud Olofsson har varit i Kina med en stor svensk näringslivsdelegation. Kungen finns också på plats. De svensk-kinesiska relationerna är fortsatt mycket starka. Men kunskapen om Kina, den kinesiska kulturen och det kinesiska språket är fortsatt bristfälliga. Sverige tror fortfarande att den kunskapen inte behövs eftersom det ju är Kina som ska lära av oss.

Detta illustrerades tydligt av Maud Olofssons tafatta försök att uttala några av Kinas mångmiljonstäder. Till Olofssons försvar ska sägas två saker. Dels är hon inte ensam utan en i raden av svenska politiker som har svårt för språk (att höra Mona Sahlin prata engelska är en outhärdlig plåga, vilket gör det upplyftande att höra Cecilia Malmström prata franska i Bryssel). Dels är kinesiska ett svårt tonalt språk helt olikt något vi är vana vid i väst. Men varför inte kolla upp hur enskilda orter uttalas innan man uttalar dem inför politiska toppar, näringslivschefer och media? Bara för att slippa stå med dumstrut?

Nu ska visserligen sägas att kineserna själva uttalar utländska egennamn på sitt eget speciella vis. Ta exempelvis Coca-Cola (可口可乐, kě​kǒu​kě​lè), Washington (华盛顿, Huá​shèng​dùn) eller, det kanske värsta exemplet, Stockholm (斯德哥尔磨, Sī​dé​gē​'ěr​mó). Men det har sin naturliga förklaring i det kinesiska teckensystemet. Man kan gissa att de gladdes åt att en politiker med det för kineserna lättuttalade namnet O-ba-ma valdes till USA:s president.

Kunskapen om Kina är fortsatt låg och synen på Sverige såsom varande världens civilisatoriska höjdpunkt fortsätter att frodas. Statsminister Reinfeldt har arbetat vidare på att odla den myten. Och den rödgröna oppositionen vill att människor ska jobba mindre i både skola och arbetsliv. Att jobba är ju...jobbigt. Ingen vågar säga det som behöver sägas, nämligen att Sverige håller på att bli omsprunget av hungriga nationer i öst. Med en snabbt åldrande befolkning, en flumskola som fått negativa följder på kunskapsnivån för en hel generation och ett av världens friskaste men ändå mest sjukskrivna folk, ser framtiden för Sverige faktiskt en aning problemfylld ut. Ingen politiker vågar säga det eftersom det skulle kosta dem valsegern att börja ställa krav på folk.

I en bilaga i DN häromdagen (Barn i världen) intervjuades tioåringar över hela världen. Tioåriga Jiujiu från Beijing berättade om en helt vanlig söndag. Först körsång, sedan pianokurs, därefter bordtennis och engelsklektioner. För att inte barnen ska komma efter andra barn betalar föräldrar ofta extralektioner på helger och kvällar. Kinesiska barn upplever enligt studier det som en plikt att ta den lärande rollen i familjen. Eftersom kineserna inte kan skyffla sina gamla till äldreboenden faller det framtida försörjningsansvaret mycket på barnen i familjen. Självfallet vill föräldrarna det bästa för sina barn, men det ligger också i deras eget intresse att barnen utbildar sig och får ett bra jobb.

Det finns onekligen brister i det kinesiska sättet att lära, där ifrågasättanden och improvisation inte har samma naturliga plats som i vårt västerländska lärosätt. Men att det redan tidigt ställs krav på barnen möjliggör en jävlar-anamma-mentalitet som generellt saknas i Sverige, där det alltid pratas om att "barn ska få vara barn". Helst in i vuxenlivet också. Det är emellertid inte bara yngre barn som pluggar hårt i Kina, många kineser upplever svenska studenters tillvaro vid universiteten som rena semestern (trots detta klagas det som bekant).

Allt får konsekvenser. Vem tror ni får de bästa jobben i framtiden? Jiujiu som kan kinesiska och engelska och är van vid att jobba stenhårt både kvällar och helger för att komma någonstans i livet? Eller Kalle som känner sig kränkt när skolan ger honom läxor och när läraren ber honom hålla tyst under lektionen?

"Vi kanske inte kan konkurrera med lönenivåerna, men vi har ett kunskapsövertag!" brukar det låta när Sverige ska försvara sig mot hotet i öst. Frågan är vad som finns kvar av detta kunskapsövertag om 10-20 år när kineser och indier är lika utbildade som vi är, är mer motiverade än vad vi är, är villiga att jobba mycket hårdare än vi och till råga på allt gör detta för en betydligt lägre lön.