Going for the Cup

Sagan fortsätter. I natt slog Philadelphia Flyers ut Montreal Canadiens genom att vinna med 4-2 och totalt 4-1 i matcher. Finalplatsen är klar.

Det har varit en minst sagt märklig säsong. Fylld av toppar och dalar, skador, ett coachingbyte, ifrågasättanden och tvivel. Inför den 82 och sista grundserieomgången var det fortfarande oklart om Philadelphia ens skulle få spela något slutspel. En straffseger mot New York Rangers krävdes för att laget skulle klämma sig in bland slutspelets 16 lag. Resten är, som man säger, historia.

Åttondelsfinalen mot New Jersey blev en snabb affär. Flyers behöll sitt övertag mot Devils från grundserien (5-1 i möten där) och vann med 4-1 i matcher. I kvartsfinalen väntade tuffa Boston Bruins med giganter som Zdeno Chara och veteraner som 42-årige Mark Recchi, själv en flyer tidigare. Vad som hände vet vi nu. Flyers spelade inte dåligt men föll i tre raka matcher och var uträknade, även av klubbens ägare. Då kom en vändning av "epic proportions", något så ovanligt som fyra rakar segrar vid underläge 0-3 i matcher. I den sjunde matchen vändes även ett underläge 0-3 till seger 4-3. Jag har aldrig sett på maken.

Semifinalen mot Montreal skulle bli tuff, det visste alla. Åttondeseedade Montreal slog ut storfavoriten Washington Capitals i första rundan, knuffade ut regerande mästarna Pittsburgh Penguins i andra rundan efter att ha kommit tillbaka från underlägen med 1-3 respektive 2-3 i matcher. Mot Flyers blev det ingen repris. Philadelphia stängde ned Montreals offensiv, nollade Canadiens i tre matcher och behövde bara fem för att vinna serien.

Det som har stört tidigare under säsongen är en till synes bristande personkemi i laget. Philadelphia har förlorat viktiga offensiva spelare de senaste två åren och de som fått i uppgift att fylla tomrummet har inte lyckats utan tvärtom producerat mindre än i fjol. General managern Paul Holmgren sade inför slutspelet att "betydande förändringar" väntade efter säsongen. Det är många som inte har presterat. Scott Hartnell har varit den kanske mest utskällde. Hartnell, som med sitt slutspelsskägg och karaktäristiska krullhår närmast ser ut som Jesus på isen, gick igenom en 21 matcher lång måltorka in i slutspelet. Det är väldigt mycket för en forward. Han gjorde 14 mål på 81 grundseriematcher (att jämföra med 30 i fjol).

Den största förlusten var Mike Knuble som inte erbjöds ett rimligt kontrakt och därför valde att gå till Washington. När de dundrade in i slutspelet som President's Trophy-vinnare tänkte jag tanken att Knuble nog var oerhört glad över att ha bytt klubb. Detta skulle ju bli Washingtons år. Nu är det hans gamla klubb som slåss om slutsegern.

Coachen Peter Laviolette vet vad som krävs för att vinna, han gjorde det med Carolina Hurricanes 2006. Han har lyckats kräma ut mer ur detta Flyers än jag trodde var möjligt när slutspelet började. Det var OS-år då också. Carolina var inte tippade som mästare. De slog i finalen en ännu större skräll, Edmonton, som letts till final av en viss Chris Pronger. Pronger vann sedan Stanley Cup året efter med Anaheim och har alltså chansen i år igen.

Det blir den första finalen för Flyers på 13 år. De var nära 2000 men tappade 3-1 i matcher i semifinalen mot New Jersey (som blev mästare). De var nära 2004, men föll i den sjunde semifinalen mot Tampa Bay (som blev mästare). Senast klubben spelade en final, 1997, misslyckades Legion of Doom med Lindros, Renberg och LeClair rubba Detroit Red Wings och Philadelphia föll i fyra raka. Jag tror att det blir en jämnare matchserie denna gång. Chicago Blackhawks är onekligen favoriter. Men räkna inte bort mirakel-Flyers, ens om de hamnar i underläge i matchserien. De har visat sig kapabla att hantera det mesta i år och har ständigt ställt sig frågan: "Why not us"?

Matcherna visas på Viasat Hockey med start lördagen den 29 maj. Det blir en trevlig avslutning på en lång vår och en sprakande start på sommaren! Går matchserien till sju matcher spelas den avgörande drabbningen den 11 juni.