Det går inte över på två veckor

"Det här måste tillhöra något av det svåraste en människa kan gå igenom. Ingen tänker i en sån situation att "nu måste jag gå till Arbetsförmedlingen". Därför har vi inom ramen för samarbetet mellan Alliansen startat en utredning."

Dessa Göran Hägglunds ord är så politiker-aktiga att de nästan blir roliga. Tillsätt en utredning bara så löser vi alla problem.

Ämnet i sig är desto mindre underhållande. Det handlar om det uppmärksammade fallet med kvinnan som förlorade sin sjukpenning efter att hon inte inställt sig hos arbetsförmedlingen dagen efter att hennes son avlidit. Många har upprörts över detta tull synes tanklösa krav på en chockad mor, men Kammarrätten fastslog att det inte fanns någon laglig möjlighet att ge sjukpenning under de första 14 dagarna.

Alliansen har lyssnat och skrider nu till verket. Om ett omyndigt barn dör ska föräldrarna ha rätt till ersättning från föräldraförsäkringen under två veckor. Det blir således en så kallad sorgepeng. Det finns flera aspekter i detta, men spontant undrar jag vad denna 14 dagar långa ersättning egentligen innebär i praktiken - och i förlängningen. I ett läge när en nära anhörig dött, i synnerhet om det är ett barn, är två veckor ingenting.

Sorgeprocessen brukar förenklat indelas i olika faser, även om dessa är ifrågasatta och alls icke skrivna i sten. De flesta drabbas dock av en chock när dödsbeskedet kommer, särskilt illa kan det bli om det rör sig om plötslig traumatisk död. Känslor av overklighet och misstro är vanliga, rubbad tidsuppfattning likaså. Därtill kommer alla fysiska symptom som visar att kroppen går in i något slags bearbetningsfas för att kunna hantera det inträffade. Här är dålig aptit, magebesvär, sömnstörningar, total energilöshet vanliga symptom. Det talas ofta om sorgeåret, vilket också det är en förenkling eftersom sorg inte är tidsbunden. Vissa av ovanstående besvär kan pågå i många år.

Ska sörjande människor ha rätt till ersättning under ett helt år? Eller så länge det behövs? Frågan om en "sorgegaranti" har diskuterats tidigare. Men då måste vi enas om vad sorg egentligen är och vad som ska anses allvarligt nog för att få just denna sorgegaranti. Och det är en delvis annan, visserligen intressant, diskussion.

Om inget annat vittnar Göran Hägglunds utspel lite om yrvakna politiker som plötsligt insett att det finns föräldrar i Sverige som förlorat barn.