söndag 15 november 2009

Svenskheten

Herman Lindqvist, mannen som gillar att berätta historier men inte är fullt lika pigg på källhänvisningar, anser att det råder en "omvänd nationalism" i Sverige. Ett argument är att vi svenskar slänger oss med begrepp som "härligt osvensk".

Jag kan instämma i att "osvensk" paradoxalt nog är ett positivt begrepp, trots svenskars uppfattning om "den svenska modellen" (som snarare är en nordisk modell) som den moderna civilisationens höjdpunkt, något för övriga världen att avundas. Det är därför föga förvånande att en person som Fredrik Härén retar gallfeber på många när han påstår att framtiden tillhör Asien och att Sverige är på väg att bli fullständigt omsprunget på många områden av länder som Kina och Indien. Det får man inte säga.

Den svenska självbilden är således kluven. Men jag tror att Lindqvist stirrar sig lite blind på begrepp som nationalism och patriotism. De kan nämligen se väldigt olika ut i olika kulturer. Det är sant att svenskar inte är nationalister som fransmännen eller patrioter som amerikanerna. Men det är ändå min bestämda uppfattning att svenskar trots detta har väldigt höga tankar om sitt land. "Vi" älskar konungen och styrelseskicket (svenskar anser sig vara mer demokratiska än andra folk), "vi" är stolta över föräldraförsäkring och rätten till semester och tror fortfarande att resten av världen kämpar för att bli som vi.

Jag tillhör förmodligen de av Lindqvist benämnda "svenskförnekarna". De som inte blir till sig i trasorna när något svenskt landslag spelar någon sport (även om jag för all del kan titta på). De som inte tycker att länspatriotism är exotisk (att vara med i en jämtpatriotisk förening i Norrlands nation under studietiden i Uppsala var inte riktigt min kopp te...). De som tycker att svenskar helt enkelt inte ska vara så styva i korken. Jag ska inte sticka under stol med att det finns mycket i Sverige som jag gillar och som jag skulle sakna om jag bosatte mig i något fjärran land. Det handlar inte bara om lösgodis, chips och internetbank utan också om ren luft, rent dricksvatten och politisk transparens. Samtidigt finns det så mycket här jag helst skulle slippa. Kanske handlar det även om nyfikenhet på andra kulturer efter att ha levt hela livet i lilla Sverige.

Vad innebär det då att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna? Frågorna är rimliga att ställa, men omöjliga att besvara. Om de svenska värderingarna är lika med rådande politisk konsensus känner jag mig inte alls särskilt svensk. Jag är ingen välfärdsstatskramare, jag tycker att barnfamiljer är bortskämda i Sverige, att det så populära kungahuset är ett skämt och jag avskyr den vänsterfeministiska ordning som sedan en tid tillbaka dominerar politiken och tvingar sig på privatlivet.

Vad nu svenskhet än är, står en sak klart: det är inte lätt att bli insläppt i denna speciella gemenskap. Theodor Kallifatides hävdar att han fortfarande benämns som "invandrarförfattare" trots att han bott i Sverige i 4o år. Så när blir man då svensk? Kan en person som invandrat till Sverige någonsin bli det? Fan tro't. Vi har ju även ett uttryck för invandrares barn - "andra generationens invandrare"... Vad svenskheten än är och betyder, är det helt klart att det inte är vem som helst som tillåts bli en del av den.

Svenskt?

6 kommentarer:

  1. Nej, Svensk föds man till ingenting annat. Rasfrämlingarna kan bli "svenska" på papperet och genom att dricka nubbe men aldrig i folksjälen vilket är det centrala. Detta är inget de önskar heller. Det är bara löss som er, dvs pk:iter som inbillar sig detta. Men visst, allt är ju relativt. Kanske den tråkiga svenska kulturen mm berikats av gruppvåldtäkterna, hedersmorden, korruptionen, massmorden och enorma kostnader iform av diverse bidrag osv?

    /Jakob Sjölin (V-ås Fria nationalister)

    SvaraRadera
  2. Nu är jag ju inte helt övertygad om att rasistkillen här ovan får ha kvar sin kommentar men jag måste säga att jag är väldigt nyfiken på de massmord som han hävdar att invandrare har utfört här, de få massmord och för den skull seriemord som har utförts i Sverige har det väl mer eller mindre alltid varit minst en svensk inblandad i, sen har vi ju haft hjälp av Finland också men invandrare därifrån brukar de ju inte ha några problem med. Våldtäkter, mord och korruption är inget vi behövt lära oss utifrån och invandrare kostar väl knappast mer för Sverige i bidrag gentemot skatt än vad svenskar gör.

    SvaraRadera
  3. Personligen förstår jag inte varför man ska benämna saker som "svenskt". Att nubbe förekommer i detta land är uppenbart, men måste man definiera det som "svenskt"? Det har ju inte någon direkt koppling till nationalstaten Sverige. Jag hoppas ni förstår min poäng i detta exempel. Det här fenomenet att försöka koppla allting till nationella begrepp tycker jag är onödigt och i längden tragiskt.

    SvaraRadera
  4. "Vad svenskheten än är och betyder, är det helt klart att det inte är vem som helst som tillåts bli en del av den."

    Ingen fara, det är - i sann svenskförnekaranda - inte en attraktiv etnicitet att benämnas som i vilket fall.

    Det är även det en 'svensk' inbillning, att 'ni' tror att 'vi' vill bli svenskar? Varför i helvete skulle vi vilja bli betecknade som 'svenskar'?

    för mig räcker det med 'människa'.

    SvaraRadera
  5. Tro det eller ej, men många människor som kommer till Sverige, blir svenska medborgare och sköter sig som vilka andra infödda svenskar som helst skulle gärna vilja bli betraktade som svenskar och inte "invandrare" för resten av sina liv. Precis som människor som blir amerikanska medborgare vill bli betraktade som amerikaner.

    SvaraRadera
  6. Kopierar en kommentar jag skrev på en annan blogg:

    Jag har precis grävt fram en gammal svensk skolbok, tryckt 1803. Här kan man läsa följande om svenskarna och svenskheten:

    ”Svenskarna hafva i alla tider varit utmärkte som ett resligt, starkt, allvarsamt, ärligt och tappert folk; men beskyllas deremot för inbördes afund, misstroende till egna förmåner och alltför mycken aktning för utlänningar.”

    Jante och osvenskhet som ideal redan då alltså. Det är den fjärde utgåvan av boken så texten skrevs antagligen någon gång under 1700-talet.

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.